Pop och skit

Pärlor av glas
Lisa Ekdahl
Album 2006

Nu kommer jag få en massa människor på mig. Min mor, min flickvän och många till. Men skit samma.

Jag gillade Lars Winnerbäck väldigt intensivt en period. Det gör jag inte längre. Lars Winnerbäck har producerat Lisa Ekdahls nya platta. Jag har inte hört den. Jag vill inte höra den.

"Herregud! Han recenserar en skiva han inte har hört!" tänker ni säkert nu. Jag vet, man ska i alla fall lyssna en gång innan man skriver något, men jag vill inte ta upp just den speciella skivan, utan snarare fenomenet Lisa Ekdahl/Lars Winnerbäck. Framförallt den sistnämnde.

Det går en plåga över Sverige. Nej, inte fågelinfluensan. Nej, inte vinterkräksjukan. Den kallas snarare "Jag sjunger så där känsligt och gör avskalade versioner av mina egna låtar"-sjukan. Den yttrar sig främst hos rödhåriga och skäggiga män med ett allt för stort Lundell-intresse. De typiska symtomen är akustisk gitarr, molltonarter och texter om hur synd det faktiskt är om den känslige artisten. smittans klimax var låten "Stackars" för några år sedan. Män som plockar fram sin känsliga sida och sjunger med en basröst från helvetet.

Visst, det är fint när män kan visa känslor, men det måste vara äkta. Och Lars Winnerbäck slutade vara äkta för en herrans massa år sedan. Det blir lite grann som Kanye West när han verkligen vill visa att han kan. Det vill säga pannkaka. I försöket att bli så himla känslosam glöms känslorna bort helt. Winnerbäck (och Ekdahl) letar metaforer, taskiga krogmiljöer och annat som kan paras ihop med just deras absolut mest känslosamma a-mollackordo i en ny låt om hur tråkigt allting är. Det blir helt enkelt sökt. Bara sökt. Någon skrev en gång om Kent att de "verkar hitta ordet först och känslan sen". Det stämmer rätt bra in på fenomenet Ekdahl/Winnerbäck/Ternheim/Kjellvander (listan kan göras lång). Det sökta svårmodet som verkar vara typiskt svenskt. Och jag hatar det.

Jag erkänner villigt att jag var likadan en gång. Jag älskade Winnerbäck intensivt, intensivt. jag drack te, odlade skägg och spelade akustisk gitarr. jag dricker fortfarande te, har fortfarande skägg och spelar akustisk gitarr då och då, men inte med samma glöd som då. Numera avskyr jag de nästintill patetiska, avskalade, "hej vi sitter kring lägerelden"-versionerna av låtar som redan innan var nedsölade av sökta känslor. Jag tyckte att det var äkta, nu tycker jag nog fan att Mary J Blige är mer äkta än det här.

Varför tycker jag då synd om er? Nja, egentligen inte, det var mest en bra rubrik. Dock kan man väl säga att jag tycker det är tråkigt att ni missar så mycket bortom det "Äkta" ocoh "Känslosamma", som att känslor bara hade ett uttryck, det akustiska, nära, poetiska. Pytt!

Men jag kan ha missat något.

The New School
The Tough Alliance
Album 2005

Jag vet att det är alldeles för sent att recensera den här, men jag känner mig tvungen.

Jag började åka snowboard för tio år sedan. Jag vet egentligen inte varför, kanske för grupptrycket, alla skulle ju åka snowboard, det var det senaste och det absolut tuffaste man kunde göra. Jag var tolv år och i behov av att vara lite tuff, så valet var inte så svårt. Såhär i efterhand kan man tycka att vi kanske inte var så himla häftiga, men just då var det allt att flyga nerför backarna på ett sätt som morsan och farsan inte kunde. Egentligen åkte vi inte så himla mycket, stora delar handlade om att sitta i backen och prata om hopp, om proffsen, om brädor och allt annat som hörde åkningen (uppväxten?) till. Hursomhelst så åkte jag bräda igår kväll, för första gången på typ tre år. Det var en skrämmande upplevelse kan jag lova. Jag klarade själva åkningen galant, men jag hade i min något naiva hjärna trott att snowboard fortfarande var lika med revolt, men så var inte fallet. Trettioåriga pappor som åkte BRÄDA, TILLSAMMANS med sina barn. Men då slog det mig att snowboarden har vuxit upp bakom min rygg. De som var rebeller och åkte bräda när det begav har ju vuxit upp och fått barn, och de nya rebellerna är tonåringar på twintippade slalomskidor. Det kändes konstigt, men historien går ju, som W.B. Yeats säger, i cirklar.

Var kommer då TTA in i det hela? Ja, det undrar jag också egentligen. Jag tror att det handlar om förgänglighet. TTA är sjukt heta just nu som rebeller i sin popmusikaliska samtid. TTA får dansa en sommar, och de har fattat att popmusik är färskvara, att de kan inte vara rebeller för evigt. Snart förpassas "The New School" (i bästa fall) till klassikerhyllan, de skivor min generation tar fram när vi träffar kompisar från förr, sitter framför brasan, sippar på en whiskey och minns "den gamla goda tiden". Precis som Beatles känns sjukt tråkiga idag kommer TTA kännas så förbannat jävla tråkiga om några år, tyvärr. Jag vill det helst inte, jag vill ha det här för jämnan, jag vill känna att jag lyssnar på någonting fräscht, någonting som är bara för oss, en revolution bara vi förstår. Men man måste ju ha framtiden i åtanke, tvärtemot allt vad TTA står för. Precis som snowboarden kommer TTA vara vardagsmat om ett tag och förpassas till samma skivhylla som The Beatles och avnjutas över en Whiskey vid öppna spisen i den där villan jag lovade mig själv att aldrig köpa.

The Breakthrough
Mary J. Blige
Album 2005

De säger att hon mår bättre nu, och det märks. Det märks väl. Det är inte längre en sorgsen Mary som tvingar fram varje ton mellan snyftningarna, det är en Mary som minns sin bakgrund men har kommit över det, gått vidare och vet att hon är jävligt bra på det hon gör. Kanske är alla samarbeten på plattan lite omotiverade, det vi vill höra är knappast några rappare, vi vill höra Mary sjunga, vi vill bli frälsta av den där rösten som går rakt in i hjärtat, till och med på en gammal indieräv (och gammal hårdrockare) som jag. Och kanske går inte alla låtar så rakt in som man vill att de ska göra, men "MJB da MVP" räcker och blir över. En helt okej låt med The Game, absolut, men när Mary tar tag i den blir den helt plötsligt den viktigaste låten i hela världen. Visst är texten egentligen ganska töntig (jag menar, vilken souldrottning med självaktning skriver en låt om sin diskografi?), men Mary sjunger så nära, så äkta och så allvarligt att det helt plötsligt känns som en fantastisk text och låt.

Sedan kan man alltid ifrågasätta varför i helvete hon gör en låt tillsammans med U2, det tråkigaste bandet i en stor del av världen. Men vem bryr sig egentligen när resten av skivan är så jävla bra att man kan ha överseende med just den låten?

Tacking
The Embassy
Album 2005

Jag vet, jag är alldeles för sen, den här borde ha recenserats för länge sedan. Men skit samma.

The Embassy gör fin musik. Kanske är den ibland lite menlös, lite tråkig och lite utstuderad. Men den är fin. Väldigt fin. Faktum är att "It pays to belong" kan vara den finaste låt jag hört på länge.

Kalle J (vårt senaste stjärnskott) sade i en intervju att The Embassy är bra musik att ha när man går och handlar. Det är en ganska bra liknelse, bra bakgrundsmusik som ändå berör. Fast stönen i Some Indulgence är kanske inte den bästa konsum-musiken, i alla fall blir inte jag särskilt upphetsad av att höra stön vid grönsaksdisken. kanske tycker ni annorlunda? Jag lyssnar gärna på "It pays to belong" hela vägen från mjölken till godiset, däremot.

The Embassy gör fin musik. Punkt. Slut.

Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått
Håkan Hellström
Album 2005

Varför släpper man ett album några dagar EFTER jul? Ett försäljningsmässigt självmord enligt de flesta. Hallå! Du missar julhandeln! Tiotusentals skivköpare! Håkan för i helvete!!!

Jag tror att Håkan resonerade ungefär såhär: Jo, jag kan släppa skivan före jul, men den är ju så himla fin att det inte gör något om den kommer ut senare. Folk köper den ändå, bara för att den är så himla bra. Håkan hade rätt igen. Skivan är helt makalös. Verkligen. Öppningsspåret "13" är en liten pärla som verkligen har polerats till fulländning. Den smög ut från musslan, lade sig för att poleras någonstans vid Tjörn och så gick Håkan och Björn Olsson och hittade den, tog in den, putsade upp den och la den på skiva. Så bra är "13". Och det är bara första låten.

"Klubbland" är en helt vansinnig danslåt, som gjord för långa sommarnätter, burköl och solnedgångar. Jag ska börja redigera min årsbästalista med tre dagar kvar till det nya året. Klubbland är verkligen så bra att den tar sig in på den listan, på en ganska hög placering dessutom. Bara introt när han ropar "en två tre fyr!" är värt att älska.

Det blir såhär varje gång. Håkan släpper nytt och jag är fast. Men den här gången är det verkligen på riktigt. Verkligen, verkligen, verkligen på riktigt. "ett kolikbarns bekännelser" är ett fantastiskt album, ett av årets bästa. Men frågan är om inte den här plattan är snäppet bättre? Jag brukar inte gilla Left-overs, b-sidor och allt sånt där. Det känns mest som en anledning för artisten att tjäna pengar. Men Håkan, käre värld! Varenda låt känns superviktig, låtarna känns väl sammanhållna, det är verkligen ett album, ingen samling. Samlingar är tråkiga uppradningar av låtar utan tanke bakom. Vad Håkan har gjort är makalöst. han har verkligen tänkt på låtarna, hur de ska fungera ihop, i vilken ordning han ska ha dem. "Nåt gammalt..." är mer ett album som tagit lång tid att spela in än en samling outgivna låtar.

Det finns många favoriter på skivan, "klubbland" är fantastisk, men jag måste ändå nämna "Precis som Romeo". Vilken låt! Det är som om den gamla Håkan i sjömanskostym skulle möta den nya Håkan i vit kostym, hälsa på honom och säga "Shit, vilka snygga kläder jag har! Är det sådär min musik kommer att låta i framtiden?", lite som den där reklamen för pensionsfonder där människor träffar sin framtid. Här träffar verkligen den unga, naiva Håkan sin framtid, blåsattacker möter orglar, glädjeskrik möter stämsång och jazztrummor möter gitarrmelodier. Det är lite som en dikt av Gunnar Ekelöf där motsatser möts och går upp i ett urtillstånd av ingenting där motsättningarna inte existerar.

Men Klubbland. Herrejävlar. Jens har lovat mig att spela den minst en gång på fredag, på nästa stora grej. På Babar. Förhoppningsvis är jag där. Annars sitter jag väl hemma och gråter till "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".

Håkan har verkligen gjort mitt 2005 komplett. Först inleder han det magnifikt, sedan avslutar han det ännu bättre. Så redigera din årsbästa-lista. Klubbland ska in! Och hela plattan ska in!

Candi Staton
Candi Staton
Album 2003

Jag vet, titeln är snodd från dagensskiva.com, men det skiter jag högaktningsfullt i.

Som sig bör var det Jens som fick mig att lyssna på Candi Staton, det brukar vara så med ny musik. Jens brukar ha rätt, och därför valde jag att följa hans råd även denna gång. Om ni bara visste hur rätt han hade den här gången. Har ni inte hört Candi Statons samlade Soulproduktion är det här ni ska börja. Och sluta. Den innehåller precis allt man behöver, det finns smäktande ballader, sjukt svängiga southern soul-låtar. Och så finns "In the Ghetto", den vackraste låt som spelats in söder om Norra Polcirkeln. Visst, Elvis är kung och allt det där, men när Candi gör den, då lyfter jag. Det är så fantastiskt jävla överbra att allt annat inte längre spelar någon roll. Hon liksom väser ur sig orden och ger en motivation att leva en stund till.

Men det är inte allt. Det finns så många bra låtar att jag inte vet var jag ska börja. Köp skivan istället. Annars finns alltid slutlåten "I'm gonna hold on (to what I've got this time)" som är helt fabulous. Smashing. Fantastisk. Kalla det vad du vill, den är verkligen bättre än det mesta här i världen. Eller lyssna på "Heart on a string", en svängig historia med blås från himmelen (Gabriels trumpet kanske?) och en text som känns så jävla naturlig för Candi.

Bry er inte om hennes senare discoproduktion, även om "young hearts run free" är bra. Bry er inte, köp den här skivan och lev lyckliga. Köp förresten allt från Honest Jon's Records, det bästa bolaget på länge. Jag har börjat gilla Damon Albarn väldigt mycket sedan han startade HJR. Han har gett oss Candi Staton, Bettye Swann och Willie Hightower än så länge, men var det ska sluta, det vet nog ingen.

A Christmas Album
Bright Eyes
Album

Herregud, julmusik ska inte vara bra, okej?

Jag hatar väl egentligen julmusik. Okej för "Fairytale of New York", några engelska carols och Bachs juloratorium, men annars är det ett jävla mörker. Plastiga artister som gör sitt bästa för att låta snälla och trevliga med något religiöst i blicken (en referens till Karl-Bertil). Men så finns Bright Eyes julskiva. Den spelades in till förmån för ett AIDS-projekt i Nebraska, och det är en himla bra grej. Men så är det ju musiken. Bara första låten, "Away in a manger" är värd varenda krona. Lite småfalskt, osäkert, tar sig några sångerskor in till det något underliga julkompet och liksom välkomnar en in i värmen vid brasan, och man får lukta på glöggen (två referenser). När sedan "The first noel" kommer igång, när Conor smyger sig på och liksom trevar sig fram och undrar om han får störa, då är jag övertygad om att detta är den ultimata julplattan. Visst, "Blue Christmas" är ingen höjdare, men har den någonsin varit det? Det som övertygar mig är Conors innerlighet, hur han verkligen menar varje ord, utan plastiga leenden och religiös blick. Han har fattat det ingen av de andra artisterna gjort, att julen faktiskt firas till åminnelse av Kristi födelse (tre referenser). Han sjunger som om han stod där vid krubban och såg Jesusbarnet i ögonen. Jag vet inte om Conor tror på Gud, men han vet nog i alla fall hur det är, för han sjunger så äkta och så nära att det nästan gör ont. Och då har jag inte ens nämnt "Have yourself a merry little Christmas", avslutningslåten. Herregud! Det är så smygande, så innerligt och så äkta att allt annat känns som plast och fejk. När avslutningsfrasen "Have yourself / A merry little christmas time" ebbar ut och skivan tar slut, då finns inget att säga, Conor har redan sagt allt. "Have yourself a merry little christmas time", det lämnar han oss med. Tänk efter, nu är det dags att stanna upp en stund och ställa några frågor (fyra referenser). Jag tänker inte säga vilka frågorna är, men det kommer att vara klart för dig om du lyssnar på skivan.

Ska du ha ett fikon? (fem referenser)

The Queen is Dead
The Smiths
Album 1986

Ingenting duger
[Ingenting]
Album 2004

"Som Per Gessle i OBS-klass" skrev någon. Jag är beredd att hålla med.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till [ingenting]. De är liksom ett sånt där band som du inte kan placera. Visst, det är någon typ av indie, ganska rockigt ibland och en smäktande ballad, men så helt plötsligt kommer "alla har glömt", en gammal schlager i en version som fullständigt slår ner mig i soffan. Och sedan, efter ett helt psykat (och fantastiskt vackert) mellanspel vid namn "varats olidliga lätthet" fortsätter det in i "gråt inte älskling", en av de vackraste och innerligaste låtar som skrivits på svenska. men låten har inte bara en väldigt, väldigt fin text, utan också en helt jävla makalös trumpetslinga. Den låter lite som trumpeten från den där överdrivet långa bas-arian i "Messias", och visst kan man skymta en liten frälsare bortom molnen när man hör den här trumpeten också. I sex minuter blir man fullständigt förförd av stråkar, trumpeter och ett digitalt pip som bara känns så helt otroligt rätt. jag formligen älskar den här låten, den har lätt för att vara mitt soundtrack när jag går ensam genom Örebro för att  handla julklappar bland människor och butiker som inte fattar ett skit. Jag får ibland lust att ställa mig på stortorget och spela upp den här låten för hela stan, så att kanske någon skulle förstå vad bra popmusik är. Och jag tror dessutom, så naiv som jag är, att kanske skulle folk börja älska varandra lite mer. Den här låten är så mycket större än Örebro egentligen.

Nu är ju inte skivan slut där. Direkt efter kommer en annan, helt underbar låt. "Julia" är väl "gråt inte älsklings" totala motsats. En soulinfluerad indielåt med falsettkörer om att ta sig ifrån stan. Kanske är det en logisk följd efter en låt som är lite för stor för ens egen stad? "Julia" ger i alla fallen känsla av att vilja bort, popmusikens väsen. All bra musik bygger på en längtan bort, det är min fullständiga övertygelse. Om det sedan är Stockholm, Åmål, New York eller jorden man vill bort ifrån spelar mindre. Jag vet inte vart [ingenting] vill, men jag skulle gärna åka med.

Den här skivan är kanske inte den du lyssnar på varje dag i resten av ditt liv, men den är lite som en konsert-DVD, du tar fram den när du behöver den. Och just nu behöver jag [ingenting] mer än någonsin. Även om jag egentligen bara lyssnar på "Gråt inte älskling" och "Julia" så älskar jag hela plattan för alla de stunder den gett mig.

The Fine Arts Showcase and the Electric Pavilion
Gustaf Kjellvander
Album 2004

Det här är verkligen en skiva att älska. Jag vet inte om jag någonsin kommer låna ut den, ens för tio minuter. Den känns verkligen nära, en skiva att krama när allt känns svårt. Gustaf har verkligen samlat all den ilska och all den ångest som finns i ett tonårshjärta och komprimerat till små poplåtar som verkligen inte kan lämna någon oberörd. Jag lovar dig att du kommer hitta någonting på den här skivan som talar till dig. Annars får du pengarna tillbaka.

Jens Hollingby som tipsade mig om den här skivan lyssnade enligt egen utsaga på den en hel sommar när han planterade skog i dalarna. För mig räckte det med två timmar i en bil på väg från Stockholm. Det var så att säga kärlek vid första ögonkastet. När "The hazel ridge" tonar upp var jag fast, och det att jag körde en fullutrustad fläsk-Saab spelade inte längre någon roll. Det var liksom Gustaf och jag och ingen annan. När sedan "Current Frequencies" och "Honest Mistakes" tar över, då var jag helt såld, jag underkastade mig Gustaf, jag blev hans slav. "Honest Mistakes" är för övrigt en av de vackraste låtar som har gjorts. Ärligheten är, som jag skrev i min topp-femtio-lista, knäckande stor. Och hela låten andas komprimerad tonårsångest som förvarats i åratal under biljardbordet på fritidsgården. Här plockar Gustaf verkligen fram alla känslor, kör dem i nittio grader och hänger ut dem på tork över gatan där vi alla kan se dem. Utan att det för den skull (som min liknelse) känns pretentiöst. Sedan är resten av skivan ett stort segertåg, lite för att understryka att de vann kriget mot ångesten med de tre första låtarna. Inte så att musiken tappar kvalité, den lägger sig bara på en konstant hög nivå efter de tre första urladdningarna.

"Honest Mistakes" är för övrigt en låt jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Men vad vinner ni på det? Lyssna på låten istället, om ni inte redan gjort det. Ni kommer att älska den, jag är säker på det. Annars vill jag gärna höra varför ni inte gör det. jag har svårt att förstå hur någon inte kan tycka om den låten.

Det här är allt bror Kjellvander misslyckats med. Det här är själ, det är ärlighet, det är frustration i mängd. Där Christian vill vara ärlig, känslig och frustrerad är Gustav precis allt det. Kanske för att han inte försöker, utan bara gör det.