Pop och skit

H-mollmässan (Höga mässan)
Johann Sebastian Bach
Tolkning av John Elliot Gardiner

Varför i helvete vill man lyssna på klassisk musik? Är inte det bara pretentiöst och jobbigt?

Jovisst. Klassisk musik kan vara fruktansvärt pretto och fruktansvärt jobbigt, men också (för att använda en askunge-klyscha) alldeles, alldeles underbart. Bach är kanske den mest pretentiösa av alla kompositörer, jag ska inte gå in på all symbolik som finns inbäddad i musiken bara i H-mollmässan, för musikens värde ligger inte i symbolerna. Här finns istället melodier som får Johnny Marr att verka ganska obegåvad, det finns fullständigt hjärtskärande körstycken om Jesu korsfästelse som får Morrissey att verka rätt nöjd med livet, det finns glädjeskrik om återuppståndelsen som får Håkan Hellström att verka ganska slätstruken. Men mest av allt finns här musik, musik med en kraft som ångar på rakt genom generationsgränser, rakt genom nationer och tidsåldrar och rakt in i just ditt liv.

Jag brukar ibland ställa mig själv frågan vad det är Bach kan ge mig som ingen annan kan. Jag har svårt att ge ett svar. Han ger liksom inget nytt, bara en annan infallsvinkel på samma skit som förut. Där Bruce Springsteen vill bort från New Jersey vill Bach bort från jorden upp till himlen. Där Sibiria vill bort från Ljusdal vill Bach bort från jordelivet. Ja, ni fattar nog vart jag vill komma. Bach är sjuttonhundratalets största popstjärna, och kanske historiens största. Han skrev sjukt mycket musik under sin livstid, jobbade alldeles för mycket, hade alldeles för många barn och en alldeles för stor längtan bort.

Man brukar tala om vissa rockband som ”frustande rockmaskiner”. Jag skulle vilja tala om Bachs musik som en ”frustande barockmaskin”. När det väl har satt igång finns det ingenting som kan stoppa dess framfart. Lyssna på de perfekt snickrade fiolstämmorna i ”Qui sedes ad dexteram patris”-arian, eller på trumpeterna i ”Et resurrexit” och säg vad ni vill ändra på. Jag har inga invändningar, det är lite som perfekt poesi där orden liksom faller naturligt, man kan inte tänka sig att ändra på någonting.

Ni säger att Pete Doherty är helt nuts, jag säger att Johann Sebastian slår alla rekord när han satte ihop sin H-mollmässa. Hur i helvete kommer någon annars på att göra en två timmar lång mässa som dessutom är så svår att framföra att de flesta fegar ur redan när de ser noterna? Visst det är en missa longis, men herregud, TVÅ timmar! Idag har vi problem att få ihop ett bra album på fyrtio minuter, Bach slog ihop lite material och gjorde en tvåtimmarsmässa. Hade Bach levat idag hade han knappast fått ett skivkontrakt, "konceptalbum är liksom inte så hett" är det svar han skulle ha fått från skivbolagsbossarna. Jag är evigt tacksam för att den gode Johann Sebastian bara var knuten till en chef som inte brydde sig om längden på verken.

Jag vet att H-mollmässan egentligen är lite utav en greatest hits-konsert, och den är inte, som man helst ser stor klassisk musik, skriven av en febersjuk Bach som med sina sista krafter signerar ”Dona nobis pacem”-kören med melodin B A C H, slänger dit ett SDG och sedan går till det eviga livet. Men så gjorde inte heller Mozart med sitt requiem, även om de visar det i filmen ”Amadeus” (Salieri är inte heller den som slutförde det, den killen hette Süßmayer). Faktum kvarstår dock: Vad Bach har åstadkommit i H-mollmässan är närmare två timmar av perfekt snickrad barockmusik som definitivt förtjänar sin plats i evigheten.

Vad gäller tolkningen finns det inte många synpunkter. Gardiner är min Gud när det gäller barock. Om ni är tveksamma till klassisk musik ska ni ta och lyssna på credot och speciellt "Et in spiritum sanctum"-arian, som kanske är det absolut vackraste som någonsin har skrivits. Om ni efter detta inte gillar klassisk musik, då bör ni fundera över era liv.

Lite noter:
1. SDG står för Soli Deo Gloria = Äran endast hos Gud. Bach skrev detta i partituret efter varje kantat han färdigställde.
2. John Elliot Gardiner spelade in H-mollmässan tillsammans med Monteverdi-kören och "english baroque soloists". Det är en helt fantastisk inspelning.
3. "Missa Longis" innebär att man gör separata stycken av de olika delarna i texten till "kyrie", "gloria", "credo", "sanctus" och "agnus dei", till skillnad från "Missa Brevis" där hela texten till "gloria", "credo" etc. är skriven i ett stycke.