Pop och skit

Plutten ett och Plutten två
Daniel Boyacioglu & Fredrik Bergström
Konsert, Örebro 11/11

Ibland behöver man ett wake-up-call. Igår var det Daniel Boyacioglu som gav mig ett.

Visst, jag hade gått för att se Robyn, och hon var magisk. Det kanske kommer en recension senare. Men Daniel Boyacioglus totalt utflippade show är det jag vill skriva om just nu. Han gick på scenen utan att någon visste vad som hände, bad om en applåd och sedan satte allt igång. han stod och sjöng/skrek/talade till ett ganska fint gitarrkomp. Han upprepade fraser, han skrek om förstoringsglas, han reciterade texter från hans pappas begravning och han såg allmänt konstig ut. Han var verkligen helt off, han såg inte ut som man vill att en poet ska se ut, han talade inte som en poet, han dansade defintivt inte som en poet. I publiken satt det barnfamiljer som säkert undrade vad de hade tagit med sina barn på. Förhoppningsvis fick de med sig något hem. Daniel Boyacioglu berörde. De flesta skrattade, vissa tyckte nog bara att han var lite söt och rätt så dum i huvudet. Jag tyckte mest att han var genialisk. Han var precis vad Örebro och Sverige behövde en tråkig novemberfredag, en helt whacko kille med en stor dos självdistans, en som säger till oss att poesi inte behöver vara pretentiöst och jobbigt, det kan faktiskt vara enbart kul. Och Daniel Boyacioglu har roligt, förbannat roligt. han står och säger självklarheter men ändå känns det aktuellt och så jävla rätt. Vi vet liksom redan att blodfläckar är svåra att tvätta bort, men ändå känns det inte tråkigt och förutsägbart.

Jag älskade Daniel Boyacioglu i alla tonarter (eller avsaknaden av dem). Vi behöver killar som Pete Doherty (en dag ska jag sluta tjata om honom) och Daniel Boyacioglu, människor som utmanar vår syn på saker och ting. Pete Doherty gör cirkus av musikvärlden, Boyacioglu slår sönder begreppen om poesi. Vad är egentligen poesi, hur ska vi läsa, ska vi lyssna på musiken eller texterna, hur ska vi tolka honom egentligen? Jag tror inte att vi ska tolka för mycket, eller som han själv sade:

"Använd inte förstoringsglas när ni läser min dikt, jag använde det inte när jag skrev det".