Pop och skit

Da pacem Domine
Arvo Pärt
Albumspår

Jag var i Estland i våras.

Arvo Pärt kan väl riskfritt kallas för Estlands största nu levande kompositör. Det finns i och för sig inte så många, men ändå. Hans nya skiva, pretto som vanligt, är skriven till ett konstverk på tate modern i London. Verket heter Lamentate och är skrivet för orkester och solopiano. Det är ett fint stycke, men det tänker jag inte skriva om.

Istället ska jag skriva om öppningsspåret "Da pacem Domine" (Guds frid? Mitt latin är sådär...), ett körstycke där texten utgör en bön om frid. Jag har alltid varit såld på Pärts körmusik, speciellt hans ultraminimalistiska verk. Frågan är om inte "Da pacem Domine" är det bästa han någonsin gjort. Den sjuttioårige esten har i detta stycke skapat ett klanghav som inte har sin like någon annan stans. Allt börjar med en bestämd bas som får sällskap av en counter-tenor och sedan följer resterande röster med på resan. I fem och en halv minut utväxlar de fraser, sjunger mot varandra, i dissonanser, i parallella kvinter, i fullständig harmoni. Jag är övertygad om att det är såhär himlen låter, och om jag mot förmodan kommer dit är det i alla fall mitt förstaval i min gudomliga iPod (i helvetet spelas det nog ganska mycket Fame Factory-musik, så jag måste nog börja vänja mig).

Arvo Pärt är som sagt från Estland, och jag var i hans hemland i våras. När vi var i Tallinn besökte vi den enorma körläktaren där esterna sjöng frihetssånger. Det första jag tänkte när jag såg läktaren var "Arvo Pärt". Han musik är skriven för just det landet, för just den staden och för just den platsen. Runtomkring läktaren låg nedgångna hyreshus, en idrottsstadion som får Malmö stadion att likna Old Trafford och en del utslagna ester. Mitt i allt detta fanns alltså en storslagen symbol för den estniska friheten. Just dessa kontraster som bygger upp Estland finns representerade i Pärts musik. Musikens grund ligger ofta i renässansen, eller ännu tidigare, men den färdigställs alltid med moderna, minimalistiska arrangemang. Både i musiken och landet möts två världar, problemet för Estland är bara att de inte har lyckats lika bra som Arvo Pärt med att färdigställa idealet. Men Pärt har haft sjuttio år på sig, Estland dryga tio, så landet är förlåtet.

Tallinn är precis som Pärts musik, en kontrasternas stad. Att ta sig dit med färja kostar runt tusenlappen, och då får man åka en fin färja. Pärts senaste skiva kostar i och för sig bara etthundrasjuttionio kronor.

Valet är ditt