Pop och skit

1978-1982
Ebba Grön
Samlingsalbum

 

 

Jag känner att Thåström behöver en liten upprättelse efter min förra recension

 

 

 

Jag gick som sagt på högstadiet. I Adolfsberg. För er som inte vet är Adolfsberg en typisk villaförort där ett radhus på 96 kvm anno 1968 kostar 1,3 miljoner. Minst. Jag var ganska trött på livet i villaförorten, jag började precis bli medveten om att jag kom från en ”arbetarfamilj”, vilket inte riktigt var fallet med mina klasskamrater. Det var läkarsöner, döttrar till direktörer etc. Själv hade jag en arbetslös mor och en far som jobbade på det (då) kommunalägda elverket. Jag började, som folk alltid har gjort, romantisera om arbetarkultur och hur schysst det var att ha det svårt. Såhär i efterhand borde jag kanske ha lyssnat på vad Pulp och The Smiths EGENTLIGEN menade i sina låtar när jag drömde om arbetarklassen, men det är lätt att vara efterklok. Just där och just då fanns nämligen bara Thåström.

 

Cab spelade upp en Ebba Grön-skiva för mig och jag var fast. Shit! En svensk arbetarkille som verkligen sjunger om sådant jag älskar. Och han är arg som ett bi! Det var precis vad jag behövde just då, inte Jarvis Cockers analyser av folk precis som jag eller Morrisseys litterära metaforer för Manchesters arbetarklass. Jag behövde Thåström, som hatade allt, som skrek helt okontrollerat åt politiker och som bara var Ung & Kåt. Jag var kåt på livet, jag sket fullständigt i akademiker och poeter. Jag ville lyssna på punk och göra en liten revolution. Det fanns liksom inte plats för någon jävla konst i mitt liv, det var dags att agera, the revolution wouldn’t be televised. Så det var bara att snöra på sig skejtdojorna och ge sig ut. Men jag trivdes bäst med att teoretisera på mitt rum i villaförorten.

 

Jag var som sagt ung och arg och ville kanske mest av allt ha en lägenhet i en sunkig förort någonstans och leva på existensminimum. Allt för att vara som i en Ebba-låt, det var ju så Thåström levde, det var så coolt och så rätt. Jag fattade inte då att allt Thåström, Gurra och Fjodor ville med sin musik var att komma bort från skiten, från förorten och fattigdomen. Precis som Eminem och FiftyCent vill bort från skiten idag ville Ebba Grön spela sig fria från betongen. Men det fattade jag inte. Jag ville nog inte fatta heller. Det var nog inte meningen att jag skulle fatta.

 

Jag skulle egentligen recensera samlingsskivan 1978-1982, men det är egentligen omöjligt utan att recensera min högstadieperiod, något som jag helst vill glömma. Folk trodde inte att jag lyssnade på Ebba Grön. Jag var ju klassens plugghäst, han som sjöng i kör och säkert var bög. Jag skulle ju bara läsa historieboken en gång till, sjunga lite Mozart och säkert hångla upp en kille. Tråkigt att de hade fel. Hemma i CD-spelaren (jag hade hellre haft vinylen, men vår vinylspelare hemma var trasig, så jag fick nöja mig med den inte lika ”äkta” cd-utgåvan) snurrade Ebba Grön-samlingen. Jag läste omväxlande historieboken och telegrammet där det står att ”Ebba Grön lägger av”. Jag snyftade nog lite grann när jag läste det där. Telegrammet alltså. Jag ville så gärna ha Thåström så nära, jag ville se honom live, jag ville känna, precis som de gjorde på sjuttiotalet. Jag ville klappa händerna till Ung & Kåt, bara leva för en gångs skull och inte tänka på morgondagens historieprov. Och det gjorde jag till samlingsplattan 1978-1982. Jag borde naturligtvis skriva att samlingsplattor är skit, att alla borde kolla vidare, förbi boxen och helst lyssna på dåliga bootlegs, för det är Ebba Grön på riktigt. Men nej. För en kille som precis upptäckt Ebba Grön, som föddes ett år efter det där telegrammet, var den där samlingsplattan allt. Verkligen ALLT.

 

 

Någon som vet var min Ebba-skiva är? Jag saknar den lite grann faktiskt. Om du känner på dig att du har den kan du väl ringa? jag har samma mobilnummer som förut!