Pop och skit

Robyn
Robyn
Album 2005

Egentligen har det sagts alldeles för många gånger.

När jag sommarjobbar brukar jag lyssna på P3. Hela dagarna. Hela jävla dagarna. Efter en sommar är man ganska trött på musiken som går dag ut och dag in. Det har varit Sean Paul, Winnerbäck, Håkan, Kent, September, Destinys Child, you name it. Men i sommar var någonting annorlunda. Kanske är det så att jag har resignerat, att jag inte längre bryr mig. Eller så är det så att Robyn släppte en helt enkelt magnifik singel i ”Who’s that girl?”. Jag tror på det sistnämnda. Till mina arbetskamraters förtret höjde jag volymen varje dag, jag började nästan dansa inne i kontorslandskapet. Ni som läste på min gamla blogg har säkerligen redan fattat hur mycket jag älskar Robyns senaste platta, men det går inte att nog understryka hur bra hon faktiskt är.

Egentligen borde jag inte gilla Robyn, det är ju som det sägs i en Rocky-stripp: Som Kate Bush fast sämre. Egentligen borde jag inte gilla hennes plast-attityd, att verka så jävla tuff, men egentligen inte vara det. Egentligen borde jag kanske gilla Kent också? Jag brukar teoretisera ganska mycket för att få fram vad jag gillar med musiken eller filmen eller boken eller vad det nu må vara. Det går inte alltid. Visst, jag har teoretiserat en del kring Robyn, de geniala samplingarna och hennes helt fantastiska, nästan barnsliga, röst. Men i det stora hela betyder det ingenting. Man kan vara hur genial som helst, men dålig musik är fortfarande dålig musik. Robyn gör rätt och slätt bra musik. Helt sjukt bra musik. Men mest av allt gillar jag hennes attityd. Skivbolaget ville göra henne till en svensk Britney, hon slutar, startar eget och blir det coolaste Sverige haft på länge. Äntligen visar någon att snygga tjejer kan göra bra musik på egen hand, de behöver inte stylister, managers, PR-folk och allt annat som ”hör till” dagens musikvärld. Vad Robyn gör är helt enkelt att överbevisa alla skivbolagsgubbar. Hon drar en välriktad spark i skrevet på alla som inte tror att man kan lyckas på egen hand. Konichiwa Records är det bästa som hänt sedan Service. Jag menar, hon ger ut Daniel Boyacioglu bara för att han skriver bra texter och är en cool kille. Vad mer behöver sägas?

Den här skivan är en het kandidat till årets platta. ”Robotboy” är en liten poppärla, ”Be Mine” kan vara det som räddar ditt liv (bara de två takterna innan första refrängen, baby!), ”Who’s that girl” en av årets singlar, ”Konichiwa Bitches” är årets kaxigaste. Jag skulle kunna fortsätta såhär, men det är bara att konstatera att Robyn har gjort någonting större än hon själv kan förstå. Och så har hon gjort ”Eclipse”, den vackraste låten på mycket, mycket, mycket länge.