Pop och skit

The Reliable Paper
Kalle J
Låt 2005

Jag hatar också åttiotalet, var så säker.

Jag gillar inte staden Västerås heller. Kanske för att jag bor i Örebro. Kanske för att jag besökt staden alldeles för lite. Kanske för att hela staden känns som en relik över svenskt sjuttio- och åttiotal. Kanske är det just därför Västeråsaren Kalle J:s musik känns så klockren. Som ett ledmotiv till en schysst åttiotals-tvserie, eller kanske ett för tiden mycket avancerat TV-spel, så låter det. Jag kan riktigt se Don Johnson ta kokain till den här musiken, det känns lite som att min kavaj får axelvaddar, doften av hårsprej sänker sig. And I love it! Shit, jag borde spotta på det här, jag borde kanske sätta mig ned, börja röka (någon gång skall vara den första), och riktigt tränga in i Dylanträsket, Smithsdjungeln och Bright Eyes-skogen, för att bli sådär skönt pretentiöst konstnärlig som man visst ska vara. Det är liksom så jävla mycket mer äkta, mot all plast från åttiotalet.

Det finns ingen gräns för mitt hat mot åttiotalet. Men ändå sitter jag här och nynnar med i "The Reliable Paper", och jag blir glad. Lika glad varje gång. Just nu, slutet av november 2005, känns Kalle så jävla rätt. Det här är kanske inte framtiden, det är inte dåtiden. Frågan är om det är nutiden? Hur som helst har Kalle gjort dagens låt. Och är inte det värt en eloge så säg.

Äh, sluta läs och lyssna istället!