Pop och skit

Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Håkan Hellström
Album, 2000

Det här, mina vänner, kan vara det absolut bästa som kommit från Sverige någonsin. Jag skämtar inte, jag har inte den minsta gnutta ironi i rösten. Håkan kom in i våra liv och tog över fullständigt. Han tog ett fast grepp om hela Sverige och har inte släppt det än. jag vill inte att han ska släppa det heller.

Många vill väldigt mycket med sin musik. De vill förändra världen, fixa fred i mellanöstern, utrota fattigdomen, avslöja regeringen, revoltera och exponera beslutsfattarna. Håkan vill bara spela bra musik och dansa, och det är mer än nog för mig. Till skillnad från alla som skriver "smarta" texter och låtar så lyckas Håkan förmedla precis allt med sin musik. Från första tonen drar han igång ett lyckorus som sedan inte släpper förrän skivan tar slut. Visst, det finns lugna låtar, men de passar så bra in i den lyckobuffé som Håkan bjuder. Vi snackar den kanske finaste inledningen vi kunde få på det nya milleniet. Han satte en ganska hög standard för svensk musik och vad den skulle bli de kommande åren. Öppningsraden "Ge mig arsenik..." definierar precis vad vi alla ville höra. Staden är för tråkig, för liten, för trång för mig! Det finns något större, ge mig arsenik, ta mig bort, bort, bort! Håkan ledde helt plötsligt en helt ny generation indie-kids på vägen mot den perfekta poplåten. Jag vet inte om han har lyckats än, men han är bra nära på en jävla massa låtar. Och framför allt, han har fått hela Sverige att dansa. Jag såg honom i Örebro Folkets park år 2003 under Kalasturnén, och det är fortfarande den absolut bästa konsert jag har varit på. Jag var tvungen att omdefiniera hela mitt musiklyssnande, Håkan var så fullständigt briljant att ingenting annat betydde någonting just då. Och hela publiken dansade. Småbarnsmammor, medelålders män, indie-kids, brats, till och med en och annan svartrockare. Håkan har en förmåga att drabba alla, precis alla.

Det här kanske inte handlar så mycket om skivan "Känn ingen sorg", men det finns inte ord för hur mycket den faktiskt berör. Jag skulle vilja kunna sätta ord på det, men det går liksom inte, Håkan är för stor för mina ord. Det enda jag kan säga är att han har dominerat mitt liv sedan Jens Hollingby sade åt mig att lyssna åtta gånger på skivan, sedan skulle jag vara fast. Som alltid hade Jens rätt, och efter det har det bara varit Dans, Dans, Dans. Jag undrar hur det skulle ha sett ut om inte Håkan funnits i mitt liv. Behöver jag nämna att jag var nära på att köpa sjömanskostym?