Pop och skit

Dancing with myself
Billy Idol
Låt 1981

Kan inte Billy göra en Jakob Hellman? Alltså försvinna, göra något annat, dricka för mycket, dö? Det låter kanske som att jag hatar Billy Idol, men så är inte fallet. Herregud, Dancing with myself och Rebel Yell är suveräna låtar! Men nu är han tillbaka, med ny skiva. Jag vill verkligen inte. Han var ju så jävla bra på åttiotalet, kan han inte lämna oss med de goda minnena av en superspeedad åttiotalskille, inte en ständigt återkommande, fallande stjärna? Samtidigt som jag älskar The Smiths vill jag inte se dem återförenade, det skulle aldrig vara lika bra som de är i våra huvuden. De har gått skilda vägar och ska inte träffas igen. Ebba Grön återförenades för en kväll, visst, men det var Ebba Grön, och det var en kväll, för Joe Strummer. En helt omotiverad, längre återförening av Ebba vore otänkbart.

Jag tror att vi, pop-folket, nog vårdar våra minnen bättre än det vi har idag. Vi älskar The Smiths och Jakob Hellman för det de var, vi vill helst att alla band ska sluta, och alla enskilda artister dö, så att vi kan minnas hur bra de var och säga att "vi såg dem faktiskt live, innan de la av". Vi vill vårda och frisera våra minnen, fixa till dem så att de blir bättre än de egentligen var. Ditt favoritband blir aldrig så bra som när de lagt av. Man säger ofta att den bästa popmusiken görs imorgon, men jag tror snarare att den bästa musiken är den som aldrig skrevs igår. Ofta tänker man att "om Jakob Hellman hade släppt en skiva till, då hade den varit bäst i världen, för den första var ju så fantastiskt bra". För visst är "...och stora havet" en bra platta, men hade den varit lika bra om Jakob fortsatt turnera ändlöst och vara med på allsång på skansen och bingolotto år efter år? Om Jakob inte hade lagt av så tvärt, hade skivan varit lika bra då?

Kan inte Billy Idol skita i allt efter "Dancing with myself" och bara lämna oss med de vackra låtarna och minnena?