Pop och skit

Dancing with myself
Billy Idol
Låt 1981

Kan inte Billy göra en Jakob Hellman? Alltså försvinna, göra något annat, dricka för mycket, dö? Det låter kanske som att jag hatar Billy Idol, men så är inte fallet. Herregud, Dancing with myself och Rebel Yell är suveräna låtar! Men nu är han tillbaka, med ny skiva. Jag vill verkligen inte. Han var ju så jävla bra på åttiotalet, kan han inte lämna oss med de goda minnena av en superspeedad åttiotalskille, inte en ständigt återkommande, fallande stjärna? Samtidigt som jag älskar The Smiths vill jag inte se dem återförenade, det skulle aldrig vara lika bra som de är i våra huvuden. De har gått skilda vägar och ska inte träffas igen. Ebba Grön återförenades för en kväll, visst, men det var Ebba Grön, och det var en kväll, för Joe Strummer. En helt omotiverad, längre återförening av Ebba vore otänkbart.

Jag tror att vi, pop-folket, nog vårdar våra minnen bättre än det vi har idag. Vi älskar The Smiths och Jakob Hellman för det de var, vi vill helst att alla band ska sluta, och alla enskilda artister dö, så att vi kan minnas hur bra de var och säga att "vi såg dem faktiskt live, innan de la av". Vi vill vårda och frisera våra minnen, fixa till dem så att de blir bättre än de egentligen var. Ditt favoritband blir aldrig så bra som när de lagt av. Man säger ofta att den bästa popmusiken görs imorgon, men jag tror snarare att den bästa musiken är den som aldrig skrevs igår. Ofta tänker man att "om Jakob Hellman hade släppt en skiva till, då hade den varit bäst i världen, för den första var ju så fantastiskt bra". För visst är "...och stora havet" en bra platta, men hade den varit lika bra om Jakob fortsatt turnera ändlöst och vara med på allsång på skansen och bingolotto år efter år? Om Jakob inte hade lagt av så tvärt, hade skivan varit lika bra då?

Kan inte Billy Idol skita i allt efter "Dancing with myself" och bara lämna oss med de vackra låtarna och minnena?

Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Håkan Hellström
Album, 2000

Det här, mina vänner, kan vara det absolut bästa som kommit från Sverige någonsin. Jag skämtar inte, jag har inte den minsta gnutta ironi i rösten. Håkan kom in i våra liv och tog över fullständigt. Han tog ett fast grepp om hela Sverige och har inte släppt det än. jag vill inte att han ska släppa det heller.

Många vill väldigt mycket med sin musik. De vill förändra världen, fixa fred i mellanöstern, utrota fattigdomen, avslöja regeringen, revoltera och exponera beslutsfattarna. Håkan vill bara spela bra musik och dansa, och det är mer än nog för mig. Till skillnad från alla som skriver "smarta" texter och låtar så lyckas Håkan förmedla precis allt med sin musik. Från första tonen drar han igång ett lyckorus som sedan inte släpper förrän skivan tar slut. Visst, det finns lugna låtar, men de passar så bra in i den lyckobuffé som Håkan bjuder. Vi snackar den kanske finaste inledningen vi kunde få på det nya milleniet. Han satte en ganska hög standard för svensk musik och vad den skulle bli de kommande åren. Öppningsraden "Ge mig arsenik..." definierar precis vad vi alla ville höra. Staden är för tråkig, för liten, för trång för mig! Det finns något större, ge mig arsenik, ta mig bort, bort, bort! Håkan ledde helt plötsligt en helt ny generation indie-kids på vägen mot den perfekta poplåten. Jag vet inte om han har lyckats än, men han är bra nära på en jävla massa låtar. Och framför allt, han har fått hela Sverige att dansa. Jag såg honom i Örebro Folkets park år 2003 under Kalasturnén, och det är fortfarande den absolut bästa konsert jag har varit på. Jag var tvungen att omdefiniera hela mitt musiklyssnande, Håkan var så fullständigt briljant att ingenting annat betydde någonting just då. Och hela publiken dansade. Småbarnsmammor, medelålders män, indie-kids, brats, till och med en och annan svartrockare. Håkan har en förmåga att drabba alla, precis alla.

Det här kanske inte handlar så mycket om skivan "Känn ingen sorg", men det finns inte ord för hur mycket den faktiskt berör. Jag skulle vilja kunna sätta ord på det, men det går liksom inte, Håkan är för stor för mina ord. Det enda jag kan säga är att han har dominerat mitt liv sedan Jens Hollingby sade åt mig att lyssna åtta gånger på skivan, sedan skulle jag vara fast. Som alltid hade Jens rätt, och efter det har det bara varit Dans, Dans, Dans. Jag undrar hur det skulle ha sett ut om inte Håkan funnits i mitt liv. Behöver jag nämna att jag var nära på att köpa sjömanskostym?

Namngivning
Daniel Boyacioglu
Låt 2005

En dag ska jag sluta tjata.

Jag läste musiktidningen Sonic igår. De recenserade Daniel Boyacioglus album och gav det en tvåa, med andra ord gillade de inte alls Daniels musik. Recensionen var helt klart en av de konstigaste jag har läst. Jag fattade ingenting förutom att de totalsågade skivan. Det verkade som att de inte tyckte att Daniel var något annat än en kulturfjant. Jag som alltid fått känslan av att sonic vill vara kulturfjantar. Kanske var det jag som inte fattade ironin i att skriva en kulturfjantig recension av en kulturfjant?

Som rubriken antyder tror jag att Daniel kan bli din bästa kompis. Jag vill i alla fall ha honom som min. Han är en sån där kille som du kan gå och ta en fika med och bara ha sådär vansinnigt, fruktansvärt trevligt. Han kanske inte är den som förändrar din värld eller räddar ditt liv en dag i april, men han är bra mysig att dricka varm choklad med, på ett fik vilken grå dag som helst. Ni kan sitta och prata om det mesta, han drar några skämt vid sidan av och du skrattar. Kanske inte så mycket, men väldigt hjärtligt.

Daniel är inte bara din bästis, han har gjort låten som gör din dag. Refrängen går "Blod är tjockare än vatten (x3), fläckarna är också svårare att tvätta bort än vanliga fläckar av smuts". Punkt. Versen går ut på att han snackar sig runt en massa ord. Bra så. Kanske inte så speciellt, nej, men lyssna på låten och du fastnar. Daniel tar emot en med öppna armar och bjuder på saft och bullar hemma i hans kök. Ni diskuterar att panikångest faktiskt är två ord och en stol är en stol. Ni glömmer inte att öppna dörren innan ni går in i väggen och ni konstaterar att vissa inte tänker alls innan de öppnar käften. Helt plötsligt har kvällen kommit och du måste hem till ditt. Men ni har haft det jättetrevligt tillsammans, du och din nya bästa kompis.

Nej, nu måste jag sluta skriva, jag ska ringa och prata med Daniel, någon som har hans nummer? Det känns lite beigt att inte ha numret till sin bästis.

Tell noone about tonight
Le Sport
Låt 2005

Kanske stämmer det här?

Nej, det gör det inte. I alla fall inte i år. Vi har fått fram så jävla mycket bra musik. Cat5, Most Valuable Players, Kalle J, etc. Och så har vi fått Le Sport. När "Tell noone about tonight" kom ut i våras undrade jag vad fan det var för något. Det var liksom Eurodisco, det var en riktig töntlåt, med synthar och fula frisyrer. Tänk hur fel man kan ha. jag har under sommaren fått revidera min åsikt. Ordentligt. Le Sport öppnade mina ögon inför det elektroniska, och helt plötsligt ville jag bara ha mer, mer, mer. Jag kunde komma på mig själv med att lyssna på Underworld, New Order och diverse andra band, det ena töntigare än det andra (nja, New Order och Underworld är kanske inte så töntiga, men ni fattar). Men ingenting kommer upp i samma klass som "Tell noone about tonight". Den är verkligen det sötaste, poppigaste, mest naiva och absolut mest smashing hittills i år. Man kallar det eurodisco, man kallar det synthmusik, man kallar det techno. För mig är det bara pop, pop, pop. Le Sport gör verkligen pop i sin renaste form. jag tror att många kallar det för synth rent slentrianmässigt, eftersom melodierna inte spelas på gitarrer. Varför tror alla att popmusik måste innehålla gitarrer? Det handlar väl inte om instrumenteringen? Pop handlar om bra musik med schyssta melodier, om melodin sedan spelas på gitarr, trumpet eller keyboard spelar väl ingen roll egentligen?

Jag kan inte skriva mer, ni har säkert lyssnat er trötta på låten vid det här laget. Men lyssna en gång till, ge låten en chans till, bara en gång till! Låten är värd det, jag lovar.

Annars kan ni alltid lyssna på "Business girls", den är också helt smashing. Eller allt annat godis på eurosportmusic.tk

The Reliable Paper
Kalle J
Låt 2005

Jag hatar också åttiotalet, var så säker.

Jag gillar inte staden Västerås heller. Kanske för att jag bor i Örebro. Kanske för att jag besökt staden alldeles för lite. Kanske för att hela staden känns som en relik över svenskt sjuttio- och åttiotal. Kanske är det just därför Västeråsaren Kalle J:s musik känns så klockren. Som ett ledmotiv till en schysst åttiotals-tvserie, eller kanske ett för tiden mycket avancerat TV-spel, så låter det. Jag kan riktigt se Don Johnson ta kokain till den här musiken, det känns lite som att min kavaj får axelvaddar, doften av hårsprej sänker sig. And I love it! Shit, jag borde spotta på det här, jag borde kanske sätta mig ned, börja röka (någon gång skall vara den första), och riktigt tränga in i Dylanträsket, Smithsdjungeln och Bright Eyes-skogen, för att bli sådär skönt pretentiöst konstnärlig som man visst ska vara. Det är liksom så jävla mycket mer äkta, mot all plast från åttiotalet.

Det finns ingen gräns för mitt hat mot åttiotalet. Men ändå sitter jag här och nynnar med i "The Reliable Paper", och jag blir glad. Lika glad varje gång. Just nu, slutet av november 2005, känns Kalle så jävla rätt. Det här är kanske inte framtiden, det är inte dåtiden. Frågan är om det är nutiden? Hur som helst har Kalle gjort dagens låt. Och är inte det värt en eloge så säg.

Äh, sluta läs och lyssna istället!

Kiss me now
Popmihajlov
Låt 2002(?)

Förlåt för Gessle-referensen. Han har absolut ingenting med vare sig musiken eller recensionen att göra.

En gång seglade jag tillsammans med Erik Nordlund, sångare i det numera nedlagda Popmihajlov. Vi var i högstadieåldern, åkte stortriss över Hjälmarens blåbruna vatten och älskade musik. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om den här tiden, som var en av mina bästa. Men det är någonting som ska stanna mellan mig och de andra inblandade. Efter ett tag slutade vi segla, började gymnasiet och tappade kontakten. Men så hörde jag "Kiss me now", och allt var som förr. Erik fanns liksom där, i egen hög person. Låten var inte bara bra, den var en representation av honom.

Den här låten är egentligen inte så speciell. En indielåt av vanligt snitt med tydliga demovibbar, kanske eftersom det är en demo. Men någonting gör de så mycket bättre än allt annat på demokassett. Kanske är det naivitet. Kanske är det texten om killen som vill bli kysst, nu! Lite som "Tell noone about tonight", det är bara idag som betyder något, det är ju så jävla långt till igår och imorgon. Som rubriken säger, det handlar om Puls, att stå stilla räknas liksom inte. Vi vill röra oss nu! Kanske inte framåt, men inte heller bakåt, bara vi rör oss, om det så är i sidled. Kiss Me Now fångar in just precis all den där naiviteten, en desperat längtan efter just den där kicken, efter just den där tjejen. Vem bryr sig om trygga, långa förhållanden? Vem bryr sg ens om nattsällskap? Kyss mig för fan! Nu! Nu! Nu! Kanske är det inte en speciellt långsiktig plan, men i tre minuter och tjugotvå sekunder är det allt. Precis allt.

Det finns mycket mer att säga om den här låten, men varför säga något när ni kan lyssna istället? Och så kan ni kolla upp The Second Band också. Erik spelar där, och den här låten är sjukt bra

Erik, om du mot förmodan skulle läsa det här kan du väl lägga en kommentar? Och Anton får gärna göra det samma.

Robyn
Robyn
Album 2005

Egentligen har det sagts alldeles för många gånger.

När jag sommarjobbar brukar jag lyssna på P3. Hela dagarna. Hela jävla dagarna. Efter en sommar är man ganska trött på musiken som går dag ut och dag in. Det har varit Sean Paul, Winnerbäck, Håkan, Kent, September, Destinys Child, you name it. Men i sommar var någonting annorlunda. Kanske är det så att jag har resignerat, att jag inte längre bryr mig. Eller så är det så att Robyn släppte en helt enkelt magnifik singel i ”Who’s that girl?”. Jag tror på det sistnämnda. Till mina arbetskamraters förtret höjde jag volymen varje dag, jag började nästan dansa inne i kontorslandskapet. Ni som läste på min gamla blogg har säkerligen redan fattat hur mycket jag älskar Robyns senaste platta, men det går inte att nog understryka hur bra hon faktiskt är.

Egentligen borde jag inte gilla Robyn, det är ju som det sägs i en Rocky-stripp: Som Kate Bush fast sämre. Egentligen borde jag inte gilla hennes plast-attityd, att verka så jävla tuff, men egentligen inte vara det. Egentligen borde jag kanske gilla Kent också? Jag brukar teoretisera ganska mycket för att få fram vad jag gillar med musiken eller filmen eller boken eller vad det nu må vara. Det går inte alltid. Visst, jag har teoretiserat en del kring Robyn, de geniala samplingarna och hennes helt fantastiska, nästan barnsliga, röst. Men i det stora hela betyder det ingenting. Man kan vara hur genial som helst, men dålig musik är fortfarande dålig musik. Robyn gör rätt och slätt bra musik. Helt sjukt bra musik. Men mest av allt gillar jag hennes attityd. Skivbolaget ville göra henne till en svensk Britney, hon slutar, startar eget och blir det coolaste Sverige haft på länge. Äntligen visar någon att snygga tjejer kan göra bra musik på egen hand, de behöver inte stylister, managers, PR-folk och allt annat som ”hör till” dagens musikvärld. Vad Robyn gör är helt enkelt att överbevisa alla skivbolagsgubbar. Hon drar en välriktad spark i skrevet på alla som inte tror att man kan lyckas på egen hand. Konichiwa Records är det bästa som hänt sedan Service. Jag menar, hon ger ut Daniel Boyacioglu bara för att han skriver bra texter och är en cool kille. Vad mer behöver sägas?

Den här skivan är en het kandidat till årets platta. ”Robotboy” är en liten poppärla, ”Be Mine” kan vara det som räddar ditt liv (bara de två takterna innan första refrängen, baby!), ”Who’s that girl” en av årets singlar, ”Konichiwa Bitches” är årets kaxigaste. Jag skulle kunna fortsätta såhär, men det är bara att konstatera att Robyn har gjort någonting större än hon själv kan förstå. Och så har hon gjort ”Eclipse”, den vackraste låten på mycket, mycket, mycket länge.

En liten blandning med coola brudar helt enkelt.

1. Robyn - Be Mine
2. Madonna - Hung Up
3. Beyonce - Crazy in Love
4. Candi Staton - In the Ghetto
5. Aretha Franklin - Say a little prayer
6. Diana Ross & The Supremes - You can't hurry love
7. Bettye Swann - Angel in the morning
8. Joss Stone - Some kind of Wonderful
9. Cat5 - Sexy
10. Björk - Joga

Jag skulle kunna ta med alla låtar från Robyns senaste skiva. Varenda en är ett mästerverk. Det finns många jag har glömt, men va fan, man kan inte få allt.

Glory Glory Man United
Manchester United FC
Låt 2000

Igår gick en epok i graven.

Jag erkänner villigt att den här texten bara är ett sätt för mig att få skriva om Roy Keane, mannen som igår lämnade (fick sparken från?) den fotbollsklubb jag älskar över allt annat. "Keano" har varit i United i tolv och ett halvt år och vunnit allt som går att vinna. Han har varit vår kapten, han har lett laget genom allt, han har alltid varit trogen. Roy Keane kommer alltid att finnas i mitt Unitedhjärta.

Den här låten är egentligen inte mycket att snacka om. En vanlig fotbollslåt med alldeles för mycket engelsk pubkör och tråkiga melodier. Musik och fotboll är det bästa jag vet, så länge de inte blandar sig. Det blir nämligen ALLTID skit (med undantag för Global Fußball OK). Fotbollen klarar sig så bra utan musiken, musiken klarar sig så bra utan sporten och låt det vara så. Varför ska man alltid försöka blanda ihop saker och ting? En komprisslös, rak linje vore det bästa, precis som Roy Keane skulle ha tänkt.

Roy Keane är stor, en av Uniteds största. Någonsin. Jag önskar honom all lycka i framtiden, oavsett vilket lag han går till. Förhoppningsvis vinner vi mot Charlton i eftermiddag. Gör det för Roy, grabbar! Förhoppningsvis kan det här bli Alan Smiths stora chans att ta rollen som defensiv mittfältare. jag har gillat hans utveckling hittills kan man säga. Och kanske kan hela laget rycka upp sig nu när man inte längre kan skylla resultaten på att Keane är skadad.

Vi ska bevisa att United kan utan Keane!

Samtidigt är det lite roligt att Arsene Wenger går ut i media och talar om hur mycket han älskar Keane helt plötsligt. Hur höga var de oddsen egentligen?

1978-1982
Ebba Grön
Samlingsalbum

Jag känner att Thåström behöver en liten upprättelse efter min förra recension

Jag gick som sagt på högstadiet. I Adolfsberg. För er som inte vet är Adolfsberg en typisk villaförort där ett radhus på 96 kvm anno 1968 kostar 1,3 miljoner. Minst. Jag var ganska trött på livet i villaförorten, jag började precis bli medveten om att jag kom från en ”arbetarfamilj”, vilket inte riktigt var fallet med mina klasskamrater. Det var läkarsöner, döttrar till direktörer etc. Själv hade jag en arbetslös mor och en far som jobbade på det (då) kommunalägda elverket. Jag började, som folk alltid har gjort, romantisera om arbetarkultur och hur schysst det var att ha det svårt. Såhär i efterhand borde jag kanske ha lyssnat på vad Pulp och The Smiths EGENTLIGEN menade i sina låtar när jag drömde om arbetarklassen, men det är lätt att vara efterklok. Just där och just då fanns nämligen bara Thåström.

Cab spelade upp en Ebba Grön-skiva för mig och jag var fast. Shit! En svensk arbetarkille som verkligen sjunger om sådant jag älskar. Och han är arg som ett bi! Det var precis vad jag behövde just då, inte Jarvis Cockers analyser av folk precis som jag eller Morrisseys litterära metaforer för Manchesters arbetarklass. Jag behövde Thåström, som hatade allt, som skrek helt okontrollerat åt politiker och som bara var Ung & Kåt. Jag var kåt på livet, jag sket fullständigt i akademiker och poeter. Jag ville lyssna på punk och göra en liten revolution. Det fanns liksom inte plats för någon jävla konst i mitt liv, det var dags att agera, the revolution wouldn’t be televised. Så det var bara att snöra på sig skejtdojorna och ge sig ut. Men jag trivdes bäst med att teoretisera på mitt rum i villaförorten.

Jag var som sagt ung och arg och ville kanske mest av allt ha en lägenhet i en sunkig förort någonstans och leva på existensminimum. Allt för att vara som i en Ebba-låt, det var ju så Thåström levde, det var så coolt och så rätt. Jag fattade inte då att allt Thåström, Gurra och Fjodor ville med sin musik var att komma bort från skiten, från förorten och fattigdomen. Precis som Eminem och FiftyCent vill bort från skiten idag ville Ebba Grön spela sig fria från betongen. Men det fattade jag inte. Jag ville nog inte fatta heller. Det var nog inte meningen att jag skulle fatta.

Jag skulle egentligen recensera samlingsskivan 1978-1982, men det är egentligen omöjligt utan att recensera min högstadieperiod, något som jag helst vill glömma. Folk trodde inte att jag lyssnade på Ebba Grön. Jag var ju klassens plugghäst, han som sjöng i kör och säkert var bög. Jag skulle ju bara läsa historieboken en gång till, sjunga lite Mozart och säkert hångla upp en kille. Tråkigt att de hade fel. Hemma i CD-spelaren (jag hade hellre haft vinylen, men vår vinylspelare hemma var trasig, så jag fick nöja mig med den inte lika ”äkta” cd-utgåvan) snurrade Ebba Grön-samlingen. Jag läste omväxlande historieboken och telegrammet där det står att ”Ebba Grön lägger av”. Jag snyftade nog lite grann när jag läste det där. Telegrammet alltså. Jag ville så gärna ha Thåström så nära, jag ville se honom live, jag ville känna, precis som de gjorde på sjuttiotalet. Jag ville klappa händerna till Ung & Kåt, bara leva för en gångs skull och inte tänka på morgondagens historieprov. Och det gjorde jag till samlingsplattan 1978-1982. Jag borde naturligtvis skriva att samlingsplattor är skit, att alla borde kolla vidare, förbi boxen och helst lyssna på dåliga bootlegs, för det är Ebba Grön på riktigt. Men nej. För en kille som precis upptäckt Ebba Grön, som föddes ett år efter det där telegrammet, var den där samlingsplattan allt. Verkligen ALLT.

Någon som vet var min Ebba-skiva är? Jag saknar den lite grann faktiskt. Om du känner på dig att du har den kan du väl ringa? jag har samma mobilnummer som förut!