Pop och skit

The Fine Arts Showcase and the Electric Pavilion
Gustaf Kjellvander
Album 2004

Det här är verkligen en skiva att älska. Jag vet inte om jag någonsin kommer låna ut den, ens för tio minuter. Den känns verkligen nära, en skiva att krama när allt känns svårt. Gustaf har verkligen samlat all den ilska och all den ångest som finns i ett tonårshjärta och komprimerat till små poplåtar som verkligen inte kan lämna någon oberörd. Jag lovar dig att du kommer hitta någonting på den här skivan som talar till dig. Annars får du pengarna tillbaka.

Jens Hollingby som tipsade mig om den här skivan lyssnade enligt egen utsaga på den en hel sommar när han planterade skog i dalarna. För mig räckte det med två timmar i en bil på väg från Stockholm. Det var så att säga kärlek vid första ögonkastet. När "The hazel ridge" tonar upp var jag fast, och det att jag körde en fullutrustad fläsk-Saab spelade inte längre någon roll. Det var liksom Gustaf och jag och ingen annan. När sedan "Current Frequencies" och "Honest Mistakes" tar över, då var jag helt såld, jag underkastade mig Gustaf, jag blev hans slav. "Honest Mistakes" är för övrigt en av de vackraste låtar som har gjorts. Ärligheten är, som jag skrev i min topp-femtio-lista, knäckande stor. Och hela låten andas komprimerad tonårsångest som förvarats i åratal under biljardbordet på fritidsgården. Här plockar Gustaf verkligen fram alla känslor, kör dem i nittio grader och hänger ut dem på tork över gatan där vi alla kan se dem. Utan att det för den skull (som min liknelse) känns pretentiöst. Sedan är resten av skivan ett stort segertåg, lite för att understryka att de vann kriget mot ångesten med de tre första låtarna. Inte så att musiken tappar kvalité, den lägger sig bara på en konstant hög nivå efter de tre första urladdningarna.

"Honest Mistakes" är för övrigt en låt jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Men vad vinner ni på det? Lyssna på låten istället, om ni inte redan gjort det. Ni kommer att älska den, jag är säker på det. Annars vill jag gärna höra varför ni inte gör det. jag har svårt att förstå hur någon inte kan tycka om den låten.

Det här är allt bror Kjellvander misslyckats med. Det här är själ, det är ärlighet, det är frustration i mängd. Där Christian vill vara ärlig, känslig och frustrerad är Gustav precis allt det. Kanske för att han inte försöker, utan bara gör det.