Pop och skit

High School Drama
Montt Mardié
låt 2005

Men vadå liksom? High School Drama? Vaädäfönåt? Jag fattar ingenting, men låten är fantastisk.

Den senaste tiden har musiksverige möblerat om fullständigt. För två år sedan var det nog ingen som trodde att mp3-formatet skulle vara Den Stora Grejen. Visst, det var en stor grej för alla killar som sitter och laddar hem raggar-rock och RePlay Dance Mania-plattor hela dagarna, men för oss som gärna vill vara sådär häftigt alternativa var inte internet ett alternativ. Man hittade helt enkelt inte det man ville ha. Men i år har allt, ja allt, förändrats. Helt plötsligt finns en stor musikskatt fullt synlig för alla, vem som helst får ladda hem. Vi har projekt som monotoni, vi har band som Le Sport, artister som Kalle J och bolaget Hybris. Allt tillgängligt för alla. Visst, den där sköna exklusiviteten som alla ville åt förut, känslan av att vara ensam om något, den har försvunnit. Men egentligen, varför är det så hett att vara ensam om något? Är inte grejen med musik att man ska dela med sig och låta andra höra det där helt fantastiska bandet som du precis upptäckt?

Jag upptäckte Montt Mardié genom Hybris hemsida. Jag har inte sett videon, jag har inte skivan, jag har bara sett några bilder på killen. Men han är helt makalös. Han gör någon slags soulig åttiotalsmotown eller nåt. Men kategoriseringar är inte alltid tillräckliga. Montt Mardié är så mycket mer än så. Det är egeninspelad musik med riktiga gitarrer och allt. Förut har musiken inspelad hemma ofta bara handlat om synthar, synthar, synthar (inget fel på det!), men här har vi något nytt. Det känns aldrig electronica, det känns aldrig Le Sport, det är bara soul. Tre minuter väl inplastad själ. Och ett telefonsamtal.

Jag gillar många band bättre i teorin än i praktiken. De vill så mycket men får liksom inte ut det. Montt Mardié får ut allt det där känns det som. Men, med den rösten går det väl inte att misslyckas?