Pop och skit

jaha, en årssammanfattning:

Låtar:

1. The Killers - Mr Brightside (thin white duke mix)
2. Le Sport - Tell noone about tonight
3. Håkan - En midsommarnattsdröm
4. Sibiria - Ljusdal
5. Håkan - Klubbland
6. Robyn - Be Mine
7. Kalle J - The Reliable Paper
8. Arvo Pärt - Da Pacem Domine
9. Daniel Boyacioglu - Namngivning
10. Most Valuable Players - Stockholm Doesn't Belong to Me

Album:

1. Robyn - Robyn
2. Håkan - Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått
3. Bright Eyes - Digital ash in a digital urn
4. Arvo Pärt - Lamentate
5. Håkan - Ett kolikbarns bekännelser

Grejer som varit väldigt fina:

1. Cat5
   Jag gillade inte låten, men de har bra idéer.
2. Service
   Världens bästa bolag?
3. Hybris
   Världens näst bästa bolag?
4. Mr. Suitcase/Mont Ventoux/Billy Rimgard (kan inte hålla reda på alla alias)
   Billy har öppnat mitt sinne för elektronisk musik, hans blogg är också trevlig
5. Shaktar
   Årets musiksite (juluppehåll för närvarande)
6. The Killers
   Jag upptäckte dem nog ett år för sent
7. Thin white duke-mixar
   Elektronisk musik blir inte bättre. Kan man göra en Britney-låt helt jävla smashing, då har man något andra inte har.
8. mp3-filer
   Jag är på metafor-humör, så jag kallar det en explosion.
9. Bloggen
   Uppsats om textstrukturer i bloggen is the shit

Lite nyårsmusik kan aldrig skada. Dra ihop ett blandband (eller bränn en cd) inför 2006 med de här låtarna:

1. Kalle J - Summer Holiday
2. Håkan Hellström - Precis som Romeo
3. El Perro Del Mar - Candy
4. Le Sport - Business Girls
5. Diana Ross - You can't hurry love
6. Michael Jackson - I want you back
7. Daniel Boyacioglu - Namngivning
8. Robyn - Konichiwa Bitches
9. Gustaf Kjellvander - Honest Mistake
10. The Killers - Mr. Brightside (thin white duke Remix)
11. Britney Spears - Breathe on me (Thin White Duke Remix)
12. The Tough Alliance - Koka Kola Veins

Typ så. Det här en ganska onödig postning, för imorgon kommer årsbästa-listan. Men det här kändes ändå rätt. Jaja, det är bra låtar allihopa, lyssna på dem för i helvete!

Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått
Håkan Hellström
Album 2005

Varför släpper man ett album några dagar EFTER jul? Ett försäljningsmässigt självmord enligt de flesta. Hallå! Du missar julhandeln! Tiotusentals skivköpare! Håkan för i helvete!!!

Jag tror att Håkan resonerade ungefär såhär: Jo, jag kan släppa skivan före jul, men den är ju så himla fin att det inte gör något om den kommer ut senare. Folk köper den ändå, bara för att den är så himla bra. Håkan hade rätt igen. Skivan är helt makalös. Verkligen. Öppningsspåret "13" är en liten pärla som verkligen har polerats till fulländning. Den smög ut från musslan, lade sig för att poleras någonstans vid Tjörn och så gick Håkan och Björn Olsson och hittade den, tog in den, putsade upp den och la den på skiva. Så bra är "13". Och det är bara första låten.

"Klubbland" är en helt vansinnig danslåt, som gjord för långa sommarnätter, burköl och solnedgångar. Jag ska börja redigera min årsbästalista med tre dagar kvar till det nya året. Klubbland är verkligen så bra att den tar sig in på den listan, på en ganska hög placering dessutom. Bara introt när han ropar "en två tre fyr!" är värt att älska.

Det blir såhär varje gång. Håkan släpper nytt och jag är fast. Men den här gången är det verkligen på riktigt. Verkligen, verkligen, verkligen på riktigt. "ett kolikbarns bekännelser" är ett fantastiskt album, ett av årets bästa. Men frågan är om inte den här plattan är snäppet bättre? Jag brukar inte gilla Left-overs, b-sidor och allt sånt där. Det känns mest som en anledning för artisten att tjäna pengar. Men Håkan, käre värld! Varenda låt känns superviktig, låtarna känns väl sammanhållna, det är verkligen ett album, ingen samling. Samlingar är tråkiga uppradningar av låtar utan tanke bakom. Vad Håkan har gjort är makalöst. han har verkligen tänkt på låtarna, hur de ska fungera ihop, i vilken ordning han ska ha dem. "Nåt gammalt..." är mer ett album som tagit lång tid att spela in än en samling outgivna låtar.

Det finns många favoriter på skivan, "klubbland" är fantastisk, men jag måste ändå nämna "Precis som Romeo". Vilken låt! Det är som om den gamla Håkan i sjömanskostym skulle möta den nya Håkan i vit kostym, hälsa på honom och säga "Shit, vilka snygga kläder jag har! Är det sådär min musik kommer att låta i framtiden?", lite som den där reklamen för pensionsfonder där människor träffar sin framtid. Här träffar verkligen den unga, naiva Håkan sin framtid, blåsattacker möter orglar, glädjeskrik möter stämsång och jazztrummor möter gitarrmelodier. Det är lite som en dikt av Gunnar Ekelöf där motsatser möts och går upp i ett urtillstånd av ingenting där motsättningarna inte existerar.

Men Klubbland. Herrejävlar. Jens har lovat mig att spela den minst en gång på fredag, på nästa stora grej. På Babar. Förhoppningsvis är jag där. Annars sitter jag väl hemma och gråter till "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".

Håkan har verkligen gjort mitt 2005 komplett. Först inleder han det magnifikt, sedan avslutar han det ännu bättre. Så redigera din årsbästa-lista. Klubbland ska in! Och hela plattan ska in!

Candi Staton
Candi Staton
Album 2003

Jag vet, titeln är snodd från dagensskiva.com, men det skiter jag högaktningsfullt i.

Som sig bör var det Jens som fick mig att lyssna på Candi Staton, det brukar vara så med ny musik. Jens brukar ha rätt, och därför valde jag att följa hans råd även denna gång. Om ni bara visste hur rätt han hade den här gången. Har ni inte hört Candi Statons samlade Soulproduktion är det här ni ska börja. Och sluta. Den innehåller precis allt man behöver, det finns smäktande ballader, sjukt svängiga southern soul-låtar. Och så finns "In the Ghetto", den vackraste låt som spelats in söder om Norra Polcirkeln. Visst, Elvis är kung och allt det där, men när Candi gör den, då lyfter jag. Det är så fantastiskt jävla överbra att allt annat inte längre spelar någon roll. Hon liksom väser ur sig orden och ger en motivation att leva en stund till.

Men det är inte allt. Det finns så många bra låtar att jag inte vet var jag ska börja. Köp skivan istället. Annars finns alltid slutlåten "I'm gonna hold on (to what I've got this time)" som är helt fabulous. Smashing. Fantastisk. Kalla det vad du vill, den är verkligen bättre än det mesta här i världen. Eller lyssna på "Heart on a string", en svängig historia med blås från himmelen (Gabriels trumpet kanske?) och en text som känns så jävla naturlig för Candi.

Bry er inte om hennes senare discoproduktion, även om "young hearts run free" är bra. Bry er inte, köp den här skivan och lev lyckliga. Köp förresten allt från Honest Jon's Records, det bästa bolaget på länge. Jag har börjat gilla Damon Albarn väldigt mycket sedan han startade HJR. Han har gett oss Candi Staton, Bettye Swann och Willie Hightower än så länge, men var det ska sluta, det vet nog ingen.

A Christmas Album
Bright Eyes
Album

Herregud, julmusik ska inte vara bra, okej?

Jag hatar väl egentligen julmusik. Okej för "Fairytale of New York", några engelska carols och Bachs juloratorium, men annars är det ett jävla mörker. Plastiga artister som gör sitt bästa för att låta snälla och trevliga med något religiöst i blicken (en referens till Karl-Bertil). Men så finns Bright Eyes julskiva. Den spelades in till förmån för ett AIDS-projekt i Nebraska, och det är en himla bra grej. Men så är det ju musiken. Bara första låten, "Away in a manger" är värd varenda krona. Lite småfalskt, osäkert, tar sig några sångerskor in till det något underliga julkompet och liksom välkomnar en in i värmen vid brasan, och man får lukta på glöggen (två referenser). När sedan "The first noel" kommer igång, när Conor smyger sig på och liksom trevar sig fram och undrar om han får störa, då är jag övertygad om att detta är den ultimata julplattan. Visst, "Blue Christmas" är ingen höjdare, men har den någonsin varit det? Det som övertygar mig är Conors innerlighet, hur han verkligen menar varje ord, utan plastiga leenden och religiös blick. Han har fattat det ingen av de andra artisterna gjort, att julen faktiskt firas till åminnelse av Kristi födelse (tre referenser). Han sjunger som om han stod där vid krubban och såg Jesusbarnet i ögonen. Jag vet inte om Conor tror på Gud, men han vet nog i alla fall hur det är, för han sjunger så äkta och så nära att det nästan gör ont. Och då har jag inte ens nämnt "Have yourself a merry little Christmas", avslutningslåten. Herregud! Det är så smygande, så innerligt och så äkta att allt annat känns som plast och fejk. När avslutningsfrasen "Have yourself / A merry little christmas time" ebbar ut och skivan tar slut, då finns inget att säga, Conor har redan sagt allt. "Have yourself a merry little christmas time", det lämnar han oss med. Tänk efter, nu är det dags att stanna upp en stund och ställa några frågor (fyra referenser). Jag tänker inte säga vilka frågorna är, men det kommer att vara klart för dig om du lyssnar på skivan.

Ska du ha ett fikon? (fem referenser)

High School Drama
Montt Mardié
låt 2005

Men vadå liksom? High School Drama? Vaädäfönåt? Jag fattar ingenting, men låten är fantastisk.

Den senaste tiden har musiksverige möblerat om fullständigt. För två år sedan var det nog ingen som trodde att mp3-formatet skulle vara Den Stora Grejen. Visst, det var en stor grej för alla killar som sitter och laddar hem raggar-rock och RePlay Dance Mania-plattor hela dagarna, men för oss som gärna vill vara sådär häftigt alternativa var inte internet ett alternativ. Man hittade helt enkelt inte det man ville ha. Men i år har allt, ja allt, förändrats. Helt plötsligt finns en stor musikskatt fullt synlig för alla, vem som helst får ladda hem. Vi har projekt som monotoni, vi har band som Le Sport, artister som Kalle J och bolaget Hybris. Allt tillgängligt för alla. Visst, den där sköna exklusiviteten som alla ville åt förut, känslan av att vara ensam om något, den har försvunnit. Men egentligen, varför är det så hett att vara ensam om något? Är inte grejen med musik att man ska dela med sig och låta andra höra det där helt fantastiska bandet som du precis upptäckt?

Jag upptäckte Montt Mardié genom Hybris hemsida. Jag har inte sett videon, jag har inte skivan, jag har bara sett några bilder på killen. Men han är helt makalös. Han gör någon slags soulig åttiotalsmotown eller nåt. Men kategoriseringar är inte alltid tillräckliga. Montt Mardié är så mycket mer än så. Det är egeninspelad musik med riktiga gitarrer och allt. Förut har musiken inspelad hemma ofta bara handlat om synthar, synthar, synthar (inget fel på det!), men här har vi något nytt. Det känns aldrig electronica, det känns aldrig Le Sport, det är bara soul. Tre minuter väl inplastad själ. Och ett telefonsamtal.

Jag gillar många band bättre i teorin än i praktiken. De vill så mycket men får liksom inte ut det. Montt Mardié får ut allt det där känns det som. Men, med den rösten går det väl inte att misslyckas?

The Queen is Dead
The Smiths
Album 1986

Jaja, en lista över det jag lyssnat mest på den här veckan. Det blir säkert bättre än såhär, men inte mer Petter just nu. Och varför bryr ni er egentligen om vad jag lyssnar på? Hitta något eget istället. Men i alla fall, ni har trots allt läst så här långt:

1. Gustaf Kjellvander - Honest Mistakes
2. [ingenting] - Gråt inte älskling
3. Lambchop - The Lone Official
4. Håkan Hellström - 13
5. Mr. Suitcase & Sanna Fischer - Lullaby of Clubland
6. Kalle J - Tthe Reliable Paper
7. I'm from Barcelona - We're from Barcelona
8. Montt Mardié - Come on Eileen
9. The Second Band - What's up, Tiger Lily?
10. Le Sport - Business Girls

Världen blir nog inte bättre om ni lyssnar på det här, men det är bra låtar allihopa.

Ingenting duger
[Ingenting]
Album 2004

"Som Per Gessle i OBS-klass" skrev någon. Jag är beredd att hålla med.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till [ingenting]. De är liksom ett sånt där band som du inte kan placera. Visst, det är någon typ av indie, ganska rockigt ibland och en smäktande ballad, men så helt plötsligt kommer "alla har glömt", en gammal schlager i en version som fullständigt slår ner mig i soffan. Och sedan, efter ett helt psykat (och fantastiskt vackert) mellanspel vid namn "varats olidliga lätthet" fortsätter det in i "gråt inte älskling", en av de vackraste och innerligaste låtar som skrivits på svenska. men låten har inte bara en väldigt, väldigt fin text, utan också en helt jävla makalös trumpetslinga. Den låter lite som trumpeten från den där överdrivet långa bas-arian i "Messias", och visst kan man skymta en liten frälsare bortom molnen när man hör den här trumpeten också. I sex minuter blir man fullständigt förförd av stråkar, trumpeter och ett digitalt pip som bara känns så helt otroligt rätt. jag formligen älskar den här låten, den har lätt för att vara mitt soundtrack när jag går ensam genom Örebro för att  handla julklappar bland människor och butiker som inte fattar ett skit. Jag får ibland lust att ställa mig på stortorget och spela upp den här låten för hela stan, så att kanske någon skulle förstå vad bra popmusik är. Och jag tror dessutom, så naiv som jag är, att kanske skulle folk börja älska varandra lite mer. Den här låten är så mycket större än Örebro egentligen.

Nu är ju inte skivan slut där. Direkt efter kommer en annan, helt underbar låt. "Julia" är väl "gråt inte älsklings" totala motsats. En soulinfluerad indielåt med falsettkörer om att ta sig ifrån stan. Kanske är det en logisk följd efter en låt som är lite för stor för ens egen stad? "Julia" ger i alla fallen känsla av att vilja bort, popmusikens väsen. All bra musik bygger på en längtan bort, det är min fullständiga övertygelse. Om det sedan är Stockholm, Åmål, New York eller jorden man vill bort ifrån spelar mindre. Jag vet inte vart [ingenting] vill, men jag skulle gärna åka med.

Den här skivan är kanske inte den du lyssnar på varje dag i resten av ditt liv, men den är lite som en konsert-DVD, du tar fram den när du behöver den. Och just nu behöver jag [ingenting] mer än någonsin. Även om jag egentligen bara lyssnar på "Gråt inte älskling" och "Julia" så älskar jag hela plattan för alla de stunder den gett mig.

The Fine Arts Showcase and the Electric Pavilion
Gustaf Kjellvander
Album 2004

Det här är verkligen en skiva att älska. Jag vet inte om jag någonsin kommer låna ut den, ens för tio minuter. Den känns verkligen nära, en skiva att krama när allt känns svårt. Gustaf har verkligen samlat all den ilska och all den ångest som finns i ett tonårshjärta och komprimerat till små poplåtar som verkligen inte kan lämna någon oberörd. Jag lovar dig att du kommer hitta någonting på den här skivan som talar till dig. Annars får du pengarna tillbaka.

Jens Hollingby som tipsade mig om den här skivan lyssnade enligt egen utsaga på den en hel sommar när han planterade skog i dalarna. För mig räckte det med två timmar i en bil på väg från Stockholm. Det var så att säga kärlek vid första ögonkastet. När "The hazel ridge" tonar upp var jag fast, och det att jag körde en fullutrustad fläsk-Saab spelade inte längre någon roll. Det var liksom Gustaf och jag och ingen annan. När sedan "Current Frequencies" och "Honest Mistakes" tar över, då var jag helt såld, jag underkastade mig Gustaf, jag blev hans slav. "Honest Mistakes" är för övrigt en av de vackraste låtar som har gjorts. Ärligheten är, som jag skrev i min topp-femtio-lista, knäckande stor. Och hela låten andas komprimerad tonårsångest som förvarats i åratal under biljardbordet på fritidsgården. Här plockar Gustaf verkligen fram alla känslor, kör dem i nittio grader och hänger ut dem på tork över gatan där vi alla kan se dem. Utan att det för den skull (som min liknelse) känns pretentiöst. Sedan är resten av skivan ett stort segertåg, lite för att understryka att de vann kriget mot ångesten med de tre första låtarna. Inte så att musiken tappar kvalité, den lägger sig bara på en konstant hög nivå efter de tre första urladdningarna.

"Honest Mistakes" är för övrigt en låt jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Men vad vinner ni på det? Lyssna på låten istället, om ni inte redan gjort det. Ni kommer att älska den, jag är säker på det. Annars vill jag gärna höra varför ni inte gör det. jag har svårt att förstå hur någon inte kan tycka om den låten.

Det här är allt bror Kjellvander misslyckats med. Det här är själ, det är ärlighet, det är frustration i mängd. Där Christian vill vara ärlig, känslig och frustrerad är Gustav precis allt det. Kanske för att han inte försöker, utan bara gör det.