Pop och skit

Dancebander
Torgny Melins
Låt 2005

Dansbandsmusik? Aldrig i livet!

Dansbandsmusik är verkligen djävulens redskap. De predikar hin håles budskap i folkparker överallt. Det är hjärta och smärta (Kent någon?), snusk och förnedring (i väldigt fin förpackning) och ljuva terser. Dessutom med klichéartade rytmer och fåniga basgångar.

Med detta i åtanke är det inte så konstigt att Teddybears av alla band kontaktar ett dansband från Säffle och undrar om de kan vara förband på nästa Teddybears-turné. Teddybears har aldrig varit några favoriter. Okej, Punkrocker var en trevlig låt, och Patrik Arves tacktal på grammisgalan (han var full som ett ägg och sa att han skulle döda alla moderater) får mig fortfarande att asgarva så fort jag tänker på det. Men annars liksom? Teddybears? Varför finns de egentligen? De är liksom ett dansband för min generation, utan hjärta och smärta, utan ljuva terser, men med en jävla massa snusk och förnedring. Kanske är det inte så konstigt då, att de söker sig tillbaka till sina rötter. När andra band gör det åker de till New York, London eller någon annan hipp storstad. Teddybears åker till Säffle. Det är helt fel ur popsynvinkel, men har man i åtanke att Teddybears kan sägas vara svensk popmusiks Stefan och Krister, då känns det helt plötsligt bara så jävla rätt. Jag menar, det är inte mer än rätt att ett dansband spelar in en egen version av Punkrocker. Rusiak spelade ju in hiphopper, så Dancebander känns inte helt fel. Sedan tror jag inte att låten varit speciellt kul om man inte hade vetat historien bakom. Det är ju liksom en dansbandslåt, med hjärta och smärta, snusk och förnedring och ljuva terser.

Vad kommer härnäst? ”Indiepopper” (med Håkan Hellström)? ”Remixer” (med Mr. Suitcase)? ”Europopper” (med Le Sport)? ”Soulrocker” (med Moneybrother)? Eller drömmen ”Motowner” (med hela jävla Motown-stallet från sextiotalet)?

Eller ingenting. Kanske är det bäst så? Ingen skulle nog gråta om Teddybears bara slutade.