Pop och skit

The Breakthrough
Mary J. Blige
Album 2005

De säger att hon mår bättre nu, och det märks. Det märks väl. Det är inte längre en sorgsen Mary som tvingar fram varje ton mellan snyftningarna, det är en Mary som minns sin bakgrund men har kommit över det, gått vidare och vet att hon är jävligt bra på det hon gör. Kanske är alla samarbeten på plattan lite omotiverade, det vi vill höra är knappast några rappare, vi vill höra Mary sjunga, vi vill bli frälsta av den där rösten som går rakt in i hjärtat, till och med på en gammal indieräv (och gammal hårdrockare) som jag. Och kanske går inte alla låtar så rakt in som man vill att de ska göra, men "MJB da MVP" räcker och blir över. En helt okej låt med The Game, absolut, men när Mary tar tag i den blir den helt plötsligt den viktigaste låten i hela världen. Visst är texten egentligen ganska töntig (jag menar, vilken souldrottning med självaktning skriver en låt om sin diskografi?), men Mary sjunger så nära, så äkta och så allvarligt att det helt plötsligt känns som en fantastisk text och låt.

Sedan kan man alltid ifrågasätta varför i helvete hon gör en låt tillsammans med U2, det tråkigaste bandet i en stor del av världen. Men vem bryr sig egentligen när resten av skivan är så jävla bra att man kan ha överseende med just den låten?