Pop och skit

Quatre Motets
Mauricé Duruflé
St. Jacobs Kammarkör

Jag älskar fransk, romantisk (tidig modernism? jag har inte riktigt hajjat var gränsen går) körmusik. Eller snarare, jag älskar Duruflé och Poulenc. Deras sätt att hantera klang är oefterhärmligt. Det finns en värme, en kärna och en nerv i musiken som ingen kan härma. Visst, Bach har gjort stor körmusik, så även Otto Olsson (mycket inspirerad av de två franska herrarna), men ingen kommer i närheten av de två fransmännen. Poulencs julmotetter (främst "Videntes Stellam") är helt otroliga, det känns som om allting interagerar på ett mystiskt sätt. Pauserna ingår i lika hög grad som tonerna i musiken, tempot gör sitt, ackorden byggs upp varsamt, som en smekning och texten behandlas ömt, nästan som ett barn. Men hur som helst, över till Duruflé:

En gång sjöng vi hans "Missa 'Cum Jubilo'" med killarna ur kören. Det är ett verk för orgel och unison manskör och det är verkligen ofantligt vackert. Det blandas gregorianska melodier med romantiska orgelslingor och rytmer jag inte hört talas om förut. Men nu har vi sjungit två av motetterna, "Ubi Caritas" och "Tu Es Petrus", med kören, och jag börjar förstå Duruflés storhet på riktigt. Hans sätt att ömt vårda en gregoriansk melodi är helt otroligt, han låter stämmor vila eftersom det är synd att göra för mycket, att ha för många toner på samma gång. Det är avskalat och vackert i Ubi Caritas, det är pampigt och sjukligt mycket polyfoni i Tu es Petrus, men trots det känns det aldrig tjockt i arrangemanget, utan bara självklart, ett glädjeutrop i kontrast till de andra motetterna som har en någorlunda meditativ karaktär.

Om S:t Jacobs kammarkör finns int emycket att säga. En helt fantastisk kör med kanske Sveriges snyggaste klang. Musiken passar verkligen till kören och vice versa. Om jag kunde skriva musik skulle jag vilja att de sjöng mina stycken (efter att OPQ uruppfört dem).