Pop och skit

Quatre Motets
Mauricé Duruflé
St. Jacobs Kammarkör

Jag älskar fransk, romantisk (tidig modernism? jag har inte riktigt hajjat var gränsen går) körmusik. Eller snarare, jag älskar Duruflé och Poulenc. Deras sätt att hantera klang är oefterhärmligt. Det finns en värme, en kärna och en nerv i musiken som ingen kan härma. Visst, Bach har gjort stor körmusik, så även Otto Olsson (mycket inspirerad av de två franska herrarna), men ingen kommer i närheten av de två fransmännen. Poulencs julmotetter (främst "Videntes Stellam") är helt otroliga, det känns som om allting interagerar på ett mystiskt sätt. Pauserna ingår i lika hög grad som tonerna i musiken, tempot gör sitt, ackorden byggs upp varsamt, som en smekning och texten behandlas ömt, nästan som ett barn. Men hur som helst, över till Duruflé:

En gång sjöng vi hans "Missa 'Cum Jubilo'" med killarna ur kören. Det är ett verk för orgel och unison manskör och det är verkligen ofantligt vackert. Det blandas gregorianska melodier med romantiska orgelslingor och rytmer jag inte hört talas om förut. Men nu har vi sjungit två av motetterna, "Ubi Caritas" och "Tu Es Petrus", med kören, och jag börjar förstå Duruflés storhet på riktigt. Hans sätt att ömt vårda en gregoriansk melodi är helt otroligt, han låter stämmor vila eftersom det är synd att göra för mycket, att ha för många toner på samma gång. Det är avskalat och vackert i Ubi Caritas, det är pampigt och sjukligt mycket polyfoni i Tu es Petrus, men trots det känns det aldrig tjockt i arrangemanget, utan bara självklart, ett glädjeutrop i kontrast till de andra motetterna som har en någorlunda meditativ karaktär.

Om S:t Jacobs kammarkör finns int emycket att säga. En helt fantastisk kör med kanske Sveriges snyggaste klang. Musiken passar verkligen till kören och vice versa. Om jag kunde skriva musik skulle jag vilja att de sjöng mina stycken (efter att OPQ uruppfört dem).

Missa in c
Wolfgang Amadeus Mozart
Konsert i Olaus Petri-kyrkan, Örebro 060127

Jaha, grattis Mozart får man väl säga. Alltså, grabben fyller 250 och vi fixar till en hejdundrande konsert, den stora mässan med dubbelkör och allt. Och bra blev det, i alla fall enligt recensenten. Och jag tror att det kändes bra från min plats i kören.

Hursomhelst är verket alldeles fantastiskt, om än lite desperat. Mats påpekade att det kanske borde finnas en till andante- eller adagiosats, eftersom det blir ett väldigt forcerande, speciellt i skiftet mellan gloria- och credodelarna. Trots detta är nog mina favoriter de stora och svulstiga satserna. "Cum Sancto Spiritu"-fugan är helt makalös, den går fort som ögat (för att sno en liknelse från Ulf Samuelsson) och har i stort sett bara en nyans, ett konstant forte genom hela stycket. Kanske låter det tråkigt, men eftersom temat (och kontrasubjekten) är helt vansinnigt bra skrivna blir det aldrig patetiskt och dåligt. Och nu kommer vi till höjdpunkten, avslutningen i "Sanctus" som börjar i ett massivt largo för att sedan gå över i en dubbelkörfuga som är så välskriven att Bach nog hade velat avrätta Mozart. Temat ligger till att börja med i kör två och kör ett "ackompanjerar" med kontrasubjekten som liksom faller sig naturligt in i musiken. Just detta är det som jag har fastnat allra mest för i denna sats, det naturliga, hur såpass konstlad musik kan låta så naturlig, hur strikta regler (att skriva en "normal" fuga är svårt, tänk då på att Mozart gör det för två körer) kan bli så enkla. Mozart ser på något sätt musiken bortom reglerna, han skrev inte en fuga, han skrev musik, en lovsång till den störste han visste (Gud, men även hans blivande fru Constanze).

Hela mässan är ett mästerverk, dock blir jag lite frustrerad av att det saknas ett "Agnus Dei" och att credot är ofullbordat, och troligtvis skulle den saknade andante/adagiosatsen finnas där. Mässan känns lite osm en försmak på hur den skulle kunna låta, och det faktum att den aldrig kommer att färdigställas gör mig lite ledsen. Den har ju sådan potential, den är redan så otroligt bra.

Det här var bara en fånig grej jag hittade på Språkmakargatan (en mycket bra blogg för övrigt). Jaja, hej och hå, varför vill du veta det här? Men men, en liten lista i alla fall:

Four jobs you have had in your life:
1. Skogsdödare på Sydkraft
2. Kontorsråtta på Sydkraft
3. Vårdbiträde
4. Datakille på e-on (f.d. Sydkraft)

Four movies you could watch over and over:
1. Lost in Translation
2. Reservoir Dogs
3. En kärlekshistoria
4. South Park: Bigger, longer and uncut

Four places you have lived:
1. Örebro (Västhaga)
2. Örebro (Adolfsberg)
3. Örebro (Norr (snart))
4. -

Four TV shows you love to watch:
1. Simpsons
2. South Park
3. Varan-TV
4. This is our music

Four places you have been on vacation:
1. Rhodos
2. London
3. Taizé (Frankrike)
4. Ostkusten ett helt ofattbart antal gånger

Four websites you visit daily:
1. Skysports
2. Shaktar
3. Last.fm
4. Nerikes Allehanda

Four of your favorite foods:
1. Spenatlasagne
2. Greksallad
3. Är kaffe mat?
4. Allt Anna lagar

Four places you would rather be right now:
1. Old Trafford, Manchester
2. London
3. New York City, baby!
4. Någon annan stans

Four bloggers you are tagging:
1. Språkmakargatan
2. Stellan Norén
3. -
4. -

13
Håkan Hellström
Låt 2005

Ursäkta min dåliga titel, men tänk på den engelska översättningen "Take cover".

Håkan har gjort covers sedan barnsben, nåja, i alla fall sedan fem år tillbaka. Hans låtar bygger ofta på stulna melodier, textrader eller någonting annat trevligt. Jag älskar det, men det gör långt ifrån alla. Det finns få artister som kan reta gallfeber på människor som Håkan. Visst, en stor del älskar honom för hans helt enkelt fantastiska musik, men så finns det alltid folk som ställer sig på sné och säger någonting i stil med att "Inte nog med att han sjunger falskt, han skriver inte heller sina egna låtar!"

Covers är bland det fulaste som finns, det har vi tyckt ända sedan 1800-talets början och förromantiken, då Goethe helt sonika proklamerade att konstnärens själ skulle fram i verket. Man skulle som konstnär inte längre titta bakåt på vad de tidigare poeterna, musikerna eller bildkonstnärerna hade gjort och sedan försöka bräcka dem. Visst, Goethe och grabbarna gjorde det bra, men det var tvåhundra år sedan. Okej, modernismen kom emellan, men vi har alltså samma konstsyn idag som för tvåhundra år sedan. Är det inte dags att tänka om? Håkan vill bara göra den finaste popmusik han vet, och precis som vi andra har han en alldeles för stor skivsamling. Han lyssnar och lyssnar och lyssnar och så vill han att fler ska ta del av musiken han älskar. Vad är då lättare än att bygga in den musiken i hans egna låtar? Håkan klipper och klistrar tills han har byggt upp sitt musikslott som består av en massa olika delar från olika tider (lite som Örebro slott, för er med ett historieintresse), ett lapptäcke av musik som bara väntar på att upptäckas. Och visst fan är det bra. Och egentligen, handen på hjärtat, spelar det någon roll om han har "snott" några rader här och några ackord där så länge musiken är så fantastiskt bra? Jag tror att vi måste ändra vårt sätt att tänka om musik om vi ska se någon förändring, om vi vill ha ny, bra musik även i fortsättningen. För mig handlar inte musik om någon slags teoretisk äkthet, det handlar om att göra jävligt bra musik i praktiken.

Did you give the world some love today, Baby?
Doris
Låt 1970

Ja herregud, Doris. Vilket jävla namn. Men vilken låt! Alltså, skivan kostar femtionio spänn på din närmaste skivbutik. FEMTIONIO spänn! Varför har du inte köpt den än? Det är ett svenskt kulturarv du går miste om när du inte lyssnar på den här. Janne "Loffe" Carlsson på trummor, bara en sån sak. Tänk efter, en hel skiva för femtionio spänn. Om inte annat, femtionio spänn för den här låten, som är något av det bästa som släppts i Sverige. Fan, låt inte snålheten ta över idag igen.

Ljusdal
Sibiria
Låt 2005

Tänk att jag inte har skrivit någonting om den här låten än. Den var trots allt en av de bästa låtarna under 2005. Utan tvekan. Visst, det är en enkel låt, mycket töntpop med ett ganska klassiskt tema. Men merde! Vilken låt! Låten handlar som bekant (alla måste väl ha hört den vid det här laget? Annars finns den här) om att ta sig bort, bort från Hälsingland, bort från Ljusdal, bort från allt. Just detta kan vara kärnan i alla popmusik (jag har skrivit det förut, jag vet), att ta sig bort. Lite som svenskar på semester. Vi åker inte till Mallis, vi åker från Sverige, vi älskar "det osvenska" samtidigt som vi måste ha det typiskt svenska "för midsommar är ju så förbannat trevligt". Sibiria får på något märkligt sätt ihop allt det där i en och samma låt. Kanske är det därför vi älskar det? Lite som Gunnar Ekelöfs poesi, där motsatserna möts och tillslut upphör, så funkar Sibirias musik. En text om att komma bort mot en musik som längtar hem och en melodi utan någon specifik hemvist. Kanske drar jag på för stora växlar, kanske borde jag sansa mig och såga Ljusdal sådär lagom indiekreddigt. Men varför? Ni vet redan hur bra det är, och en sågning skulle bara vara patetisk. Låten är hur som helst hemskt trevlig och en viktig del av mitt 2005.

The Breakthrough
Mary J. Blige
Album 2005

De säger att hon mår bättre nu, och det märks. Det märks väl. Det är inte längre en sorgsen Mary som tvingar fram varje ton mellan snyftningarna, det är en Mary som minns sin bakgrund men har kommit över det, gått vidare och vet att hon är jävligt bra på det hon gör. Kanske är alla samarbeten på plattan lite omotiverade, det vi vill höra är knappast några rappare, vi vill höra Mary sjunga, vi vill bli frälsta av den där rösten som går rakt in i hjärtat, till och med på en gammal indieräv (och gammal hårdrockare) som jag. Och kanske går inte alla låtar så rakt in som man vill att de ska göra, men "MJB da MVP" räcker och blir över. En helt okej låt med The Game, absolut, men när Mary tar tag i den blir den helt plötsligt den viktigaste låten i hela världen. Visst är texten egentligen ganska töntig (jag menar, vilken souldrottning med självaktning skriver en låt om sin diskografi?), men Mary sjunger så nära, så äkta och så allvarligt att det helt plötsligt känns som en fantastisk text och låt.

Sedan kan man alltid ifrågasätta varför i helvete hon gör en låt tillsammans med U2, det tråkigaste bandet i en stor del av världen. Men vem bryr sig egentligen när resten av skivan är så jävla bra att man kan ha överseende med just den låten?

Jag känner att uppdateringsfrekvensen här inte är vad den borde vara. Jag har inte riktigt tid, ork, eller lust att skriva så mycket just nu. finns det någon som läser det här och skulle vilja skriva något så kan ni maila mig på petter.bomanh042@student.oru.se med förslag så kan vi säkert styra upp någonting. Ni kan skriva om precis vad som helst, bara det handlar om musik. Jaja, tillbaka till verkligheten:

Här följer en lista på saker som inte har med musik att göra, men är förbannat bra ändå.

• Anna
  Det finaste jag har. Utan henne vore allt omöjligt.
• Manchester United
  Ja, vad säger man? Ni som förstår, ni förstår. Det är en kärlek bortom orden. Jag har ett rött hjärta, helt enkelt.
• Gunnar Ekelöf
  En underbar poet. Ibland väl akademisk, men ofta bara sådär fantastiskt bra.
• Klas Östergren
  Gentlemen är helt fantastisk, nu väntar snart Gangsters.
• Harry Martinson
  Sveriges främsta stilist?
• Uppsatsseminarium
  Kanske inte ser fram emot själva seminariet, dock när det är över. jag har oroat mig tillräckligt för den där uppsatsen nu.
• Last.fm
  Världens bästa hemsida. Troligtvis blir den också min död.
• Egen lägenhet
  Från och med första mars huserar jag på Mäster Larsgatan, min lägenhet blir ett poppalats. Kom gärna in på en fika. Jag lovar att spela den finaste musik jag vet för er (ni får gärna ta med den finaste musik ni vet och spela för mig) och göra gott kaffe. Kanske göra lite egen musik , om allt går som jag vill (om ingen annan gör den musik jag vill ha får jag väl göra den själv).
  Så har ni vägarna förbi Örebro kan ni väl slå en signal?
• OPQ
  Världens bästa kör och sekt blir bara bättre. Vi ska sjunga Arvo Pärt i vår! Och Mozarts Missa Brevis i D! Helt makalöst bra!
• Espresso
  Mitt beroende börjar arta sig.
• Morsan och Farsan
  Bättre går inte att få. Jag har ju inga syskon, så de har nog fått stå ut med en del genom åren, men de verkar ha klarat sig (bilden är från midsommar i båtklubben):

Dancebander
Torgny Melins
Låt 2005

Dansbandsmusik? Aldrig i livet!

Dansbandsmusik är verkligen djävulens redskap. De predikar hin håles budskap i folkparker överallt. Det är hjärta och smärta (Kent någon?), snusk och förnedring (i väldigt fin förpackning) och ljuva terser. Dessutom med klichéartade rytmer och fåniga basgångar.

Med detta i åtanke är det inte så konstigt att Teddybears av alla band kontaktar ett dansband från Säffle och undrar om de kan vara förband på nästa Teddybears-turné. Teddybears har aldrig varit några favoriter. Okej, Punkrocker var en trevlig låt, och Patrik Arves tacktal på grammisgalan (han var full som ett ägg och sa att han skulle döda alla moderater) får mig fortfarande att asgarva så fort jag tänker på det. Men annars liksom? Teddybears? Varför finns de egentligen? De är liksom ett dansband för min generation, utan hjärta och smärta, utan ljuva terser, men med en jävla massa snusk och förnedring. Kanske är det inte så konstigt då, att de söker sig tillbaka till sina rötter. När andra band gör det åker de till New York, London eller någon annan hipp storstad. Teddybears åker till Säffle. Det är helt fel ur popsynvinkel, men har man i åtanke att Teddybears kan sägas vara svensk popmusiks Stefan och Krister, då känns det helt plötsligt bara så jävla rätt. Jag menar, det är inte mer än rätt att ett dansband spelar in en egen version av Punkrocker. Rusiak spelade ju in hiphopper, så Dancebander känns inte helt fel. Sedan tror jag inte att låten varit speciellt kul om man inte hade vetat historien bakom. Det är ju liksom en dansbandslåt, med hjärta och smärta, snusk och förnedring och ljuva terser.

Vad kommer härnäst? ”Indiepopper” (med Håkan Hellström)? ”Remixer” (med Mr. Suitcase)? ”Europopper” (med Le Sport)? ”Soulrocker” (med Moneybrother)? Eller drömmen ”Motowner” (med hela jävla Motown-stallet från sextiotalet)?

Eller ingenting. Kanske är det bäst så? Ingen skulle nog gråta om Teddybears bara slutade.

Tacking
The Embassy
Album 2005

Jag vet, jag är alldeles för sen, den här borde ha recenserats för länge sedan. Men skit samma.

The Embassy gör fin musik. Kanske är den ibland lite menlös, lite tråkig och lite utstuderad. Men den är fin. Väldigt fin. Faktum är att "It pays to belong" kan vara den finaste låt jag hört på länge.

Kalle J (vårt senaste stjärnskott) sade i en intervju att The Embassy är bra musik att ha när man går och handlar. Det är en ganska bra liknelse, bra bakgrundsmusik som ändå berör. Fast stönen i Some Indulgence är kanske inte den bästa konsum-musiken, i alla fall blir inte jag särskilt upphetsad av att höra stön vid grönsaksdisken. kanske tycker ni annorlunda? Jag lyssnar gärna på "It pays to belong" hela vägen från mjölken till godiset, däremot.

The Embassy gör fin musik. Punkt. Slut.