Pop och skit

The New School
The Tough Alliance
Album 2005

Jag vet att det är alldeles för sent att recensera den här, men jag känner mig tvungen.

Jag började åka snowboard för tio år sedan. Jag vet egentligen inte varför, kanske för grupptrycket, alla skulle ju åka snowboard, det var det senaste och det absolut tuffaste man kunde göra. Jag var tolv år och i behov av att vara lite tuff, så valet var inte så svårt. Såhär i efterhand kan man tycka att vi kanske inte var så himla häftiga, men just då var det allt att flyga nerför backarna på ett sätt som morsan och farsan inte kunde. Egentligen åkte vi inte så himla mycket, stora delar handlade om att sitta i backen och prata om hopp, om proffsen, om brädor och allt annat som hörde åkningen (uppväxten?) till. Hursomhelst så åkte jag bräda igår kväll, för första gången på typ tre år. Det var en skrämmande upplevelse kan jag lova. Jag klarade själva åkningen galant, men jag hade i min något naiva hjärna trott att snowboard fortfarande var lika med revolt, men så var inte fallet. Trettioåriga pappor som åkte BRÄDA, TILLSAMMANS med sina barn. Men då slog det mig att snowboarden har vuxit upp bakom min rygg. De som var rebeller och åkte bräda när det begav har ju vuxit upp och fått barn, och de nya rebellerna är tonåringar på twintippade slalomskidor. Det kändes konstigt, men historien går ju, som W.B. Yeats säger, i cirklar.

Var kommer då TTA in i det hela? Ja, det undrar jag också egentligen. Jag tror att det handlar om förgänglighet. TTA är sjukt heta just nu som rebeller i sin popmusikaliska samtid. TTA får dansa en sommar, och de har fattat att popmusik är färskvara, att de kan inte vara rebeller för evigt. Snart förpassas "The New School" (i bästa fall) till klassikerhyllan, de skivor min generation tar fram när vi träffar kompisar från förr, sitter framför brasan, sippar på en whiskey och minns "den gamla goda tiden". Precis som Beatles känns sjukt tråkiga idag kommer TTA kännas så förbannat jävla tråkiga om några år, tyvärr. Jag vill det helst inte, jag vill ha det här för jämnan, jag vill känna att jag lyssnar på någonting fräscht, någonting som är bara för oss, en revolution bara vi förstår. Men man måste ju ha framtiden i åtanke, tvärtemot allt vad TTA står för. Precis som snowboarden kommer TTA vara vardagsmat om ett tag och förpassas till samma skivhylla som The Beatles och avnjutas över en Whiskey vid öppna spisen i den där villan jag lovade mig själv att aldrig köpa.