Pop och skit

You’re never lonely when the band plays
Andreas Mattson
Singel 2006

Jag har skrivit litegrann om skivbolaget Hybris förut. De är fortfarande något jag verkligen gillar, att de har signat Kalle J är för mig det bästa som hänt musiksverige på mycket, mycket länge. Nu har de också fått Andreas Mattsons signatur och jag jublar ännu mer.

Andreas Mattson är en av mina hjältar, en av de som betyder mer än alla andra. Popsicle är ett av de band som jag hela tiden återkommer till, jag gillade aldrig Sweet Chariots så värst mycket, men jag ogillade det inte heller. Nu har ju Andreas också skrivit låtar till diverse mer eller mindre creddiga artister, men det är i Popsicle-kostymen han är som allra bäst.

Den nya låten känns på något sätt likgiltig. Jag känner aldrig den där känslan som så lätt drabbade en när man lyssnade på Abstinence eller Popsicle-plattan. Den där oskuldsfulla, naiva känslan av att Andreas Mattson faktiskt kan skriva perfekta poplåtar, låtar som ingen annan ens kan komma i närheten av. Lyssna på Abstinence så förstår du. Melodierna är helt makalösa, så enkla men ändå så fantastiska, melodier som ger Popsicle en plats i historieböckerna, de blir aldrig bortglömda trots att de lade av för länge sedan.

Ni undrar kanske varför jag bara skriver om Popsicle, det är ju ett avslutat kapitel och definitivt inte det texten ska handla om? Jo, visst har Popsicle slutat, men någonstans där ligger också problematiken i att lyssna på Mattsons nya låtar, den oundvikliga jämförelsen med Popsicle. Hade Mattson kommit ut med ”You’re never lonely when the band plays” utan att ha släppt Popsicle, Abstinence och de andra plattorna hade jag nog älskat den.

Låten finns för nedladdning här. Klicka vidare till Mp3 eller nåt sånt. Annars kan ni alltid köpa skivorna Abstinence eller Popsicle, av just bandet Popsicle. De är väldigt, väldigt fina.