Pop och skit

Pärlor av glas
Lisa Ekdahl
Album 2006

Nu kommer jag få en massa människor på mig. Min mor, min flickvän och många till. Men skit samma.

Jag gillade Lars Winnerbäck väldigt intensivt en period. Det gör jag inte längre. Lars Winnerbäck har producerat Lisa Ekdahls nya platta. Jag har inte hört den. Jag vill inte höra den.

"Herregud! Han recenserar en skiva han inte har hört!" tänker ni säkert nu. Jag vet, man ska i alla fall lyssna en gång innan man skriver något, men jag vill inte ta upp just den speciella skivan, utan snarare fenomenet Lisa Ekdahl/Lars Winnerbäck. Framförallt den sistnämnde.

Det går en plåga över Sverige. Nej, inte fågelinfluensan. Nej, inte vinterkräksjukan. Den kallas snarare "Jag sjunger så där känsligt och gör avskalade versioner av mina egna låtar"-sjukan. Den yttrar sig främst hos rödhåriga och skäggiga män med ett allt för stort Lundell-intresse. De typiska symtomen är akustisk gitarr, molltonarter och texter om hur synd det faktiskt är om den känslige artisten. smittans klimax var låten "Stackars" för några år sedan. Män som plockar fram sin känsliga sida och sjunger med en basröst från helvetet.

Visst, det är fint när män kan visa känslor, men det måste vara äkta. Och Lars Winnerbäck slutade vara äkta för en herrans massa år sedan. Det blir lite grann som Kanye West när han verkligen vill visa att han kan. Det vill säga pannkaka. I försöket att bli så himla känslosam glöms känslorna bort helt. Winnerbäck (och Ekdahl) letar metaforer, taskiga krogmiljöer och annat som kan paras ihop med just deras absolut mest känslosamma a-mollackordo i en ny låt om hur tråkigt allting är. Det blir helt enkelt sökt. Bara sökt. Någon skrev en gång om Kent att de "verkar hitta ordet först och känslan sen". Det stämmer rätt bra in på fenomenet Ekdahl/Winnerbäck/Ternheim/Kjellvander (listan kan göras lång). Det sökta svårmodet som verkar vara typiskt svenskt. Och jag hatar det.

Jag erkänner villigt att jag var likadan en gång. Jag älskade Winnerbäck intensivt, intensivt. jag drack te, odlade skägg och spelade akustisk gitarr. jag dricker fortfarande te, har fortfarande skägg och spelar akustisk gitarr då och då, men inte med samma glöd som då. Numera avskyr jag de nästintill patetiska, avskalade, "hej vi sitter kring lägerelden"-versionerna av låtar som redan innan var nedsölade av sökta känslor. Jag tyckte att det var äkta, nu tycker jag nog fan att Mary J Blige är mer äkta än det här.

Varför tycker jag då synd om er? Nja, egentligen inte, det var mest en bra rubrik. Dock kan man väl säga att jag tycker det är tråkigt att ni missar så mycket bortom det "Äkta" ocoh "Känslosamma", som att känslor bara hade ett uttryck, det akustiska, nära, poetiska. Pytt!

Men jag kan ha missat något.