Pop och skit

I don't want it
The Genuine Fakes
Låt 2006

Det här låter verkligen Popsicle. Sångaren försöker låta Popsicle, låtar försöker låta Popsicle, texterna försöker låta Popsicle. Och de lyckas hur bra som helst. Och jag älskar det. Förbehållslöst. Jag vet inte varför egentligen, kanske "for nostalgic reasons", för det är verkligen inte nyskapande på något sätt. Men oj va bra det är. Och jag vet, man ska vara så jävulskt nyskapande, man ska förakta allting gammalt, man ska älska det nya helt oreflekterat bara för att det är nytt. Speciellt som skribent (jag hävdar inte att jag är en skribent, mest en allmän iakttagelse). Men vad gör man om man älskar någonting bara för att det är bra, inte för att det är nytt? Äh, jag vet inte, jag tänker inte ljuga för er, jag gillar det grymt mycket. Det låter precis som en treminuters (nästan fyraminuters, faktiskt) poplåt ska låta, och det behövs inte mer, speciellt inte i slutet på mars när snön börjar smälta bort och våren till slut kan kämpa sig upp till ytan. För våren, det är gitarrpopens bästa årstid, och det är då jag lyssnar på The Genuine Fakes. Och Popsicle.