Pop och skit

Alltså, jag älskar verkligen Bach. Berka gjorde mig smärtsamt medveten om det i fredags. Vi satt och snackade lite löst om Brunnsskolan, popmusik och allt det där viktiga när han helt plötsligt kom in på min last.fm-profil. Jag har alla de ”hippa” låtarna högt på listan, det är Kalle J, det är Håkan Hellström, The Embassy och alla de andra. Men högst står ändå Johann Sebastian Bach, och det är nog ändå ganska talande för min musiksmak. Den sista jag skulle släppa vore verkligen Bach. Han finns alltid där, till och med när Håkan sviker och The Embassy inte säger någonting. Han smyger fram till mig, kanske bakifrån och knackar mig på axeln, viskar lite lätt att ”lyssna på Matteuspassionen nu, du behöver det”. Jag slår på Matteuspassionen och helt plötsligt står jag där och spontandirigerar i lägenheten (helt sant, jag lovar!). Jag sjunger med och ibland börjar jag nästan grina för att det är så fantastiskt vackert. Ingen kan få fram känslor som Bach, det kan jag lova dig. Det finns många andra kompositörer jag tycker om, men ingen som jag verkligen, verkligen älskar som Bach. Det finns så mycket lidande, så mycket sorg men samtidigt så mycket glädje i musiken. Det finns verkligen allt. Långsamma, smärtande satser och svängiga, dansanta och fullständigt glädjerusiga diton. Nåja, nog talat, lyssna istället:

H-mollmässan
Matteuspassionen
Johannespassionen
Juloratoriet
Körmotetterna (Komm, Jesu, Komm!!!)
Kantaterna
Orgelfugorna och den stora Passacaglian (C-moll)
Fantasi och fuga i G-dur för orgel. (det vackraste orgelstycke som skrivits)