Pop och skit

Scattered Pearls
Casiotone for the painfully alone
Låt 2006

Jag minns en jul för en herrans massa år sedan. Hela släkten hade som vanligt samlats hemma hos oss för att äta alldeles för mycket onyttig mat, kolla på Kalle Anka och öppna julklappar (som jag traditionsenligt lagt under granen dagen innan efter det att pappa tagit in granen, svurit lite (eftersom den stacks så förbannat) och hela familjen klätt den med kulörta kulor). Den här julen (-92?) var det så att min kusin fick en Casiosynt, ni vet en sån där enkel som bara de coolaste killarna hade. Det fräckaste var egentligen inte spelmöjligheterna, det häftigaste var lätt att man kunde lyssna på Whams ”Wake me up before you go-go”. Jag tror vi satt med den där synten i tre dygn och lyssnade på samma melodi. Såhär i efterhand var det kanske inte så coolt, men ändå.

Vart vill jag då komma med det här? Tja, ingenstans egentligen, mest en massa minnen kring namnet ”Casiotone for the Painfully Alone”, kanske också en introduktion till det faktum att CFTPA använder just Casiosyntar när han spelar in sin musik. Nu vet jag inte om ”Scattered Pearls” låter så mycket Casiosynt egentligen, men det känns ändå som om Casiosynten är allestädes närvarande i musiken, som en fin tanke i bakgrunden. Han har tagit med sig det enkla från casiosynten in i studion, han har verkligen låtit begränsningarna bli någonting bra, han har verkligen dragit nytta av det dåliga och gjort någonting bra av det. Någonting mycket, mycket bra. Där mycket elektronisk musik fokuserar på utrustning har CFTPA fokuserat på att göra den finaste musiken på länge. Istället för att köpa datorer och syntar i tremiljoner-klassen tar han hjälp av det simplaste hjälpmedel han kunde hitta. Han skapar helt enkelt musik där de andra bara skapar teknik. Man säger ofta att den vackraste popmusiken inte skrivs i limousiner, men för uppdatera lite kan man säga att den finaste popmusiken idag inte skrivs på hyperflashiga dual-core super-cool double-cheeseburger G5 powerMacs, den skrivs på små Casiosyntar från leksaksbutiker. Kanske just precis en sån som min kusin fick i julklapp?

Kalle J Live!
Kalle J
Klubb Shaktar 060414

Jag tar det för givet att du älskar Kalle J. Om du inte gör det har du något allvarligt fel i huvudet. På riktigt. Eller kanske inte, men jag klassar dig ändå som en andra klassens människa. Kalle är nämligen det finaste som hänt svensk popmusik på precis hur länge som helst, det är jag övertygad om. Jag har verkligen älskat Kalle sedan Shaktar la upp "The Reliable Paper" som veckans mp3, jag har skickat rena kärleksförklaringar till Kalle via mejl och nu har jag också fått träffa honom "live" för att säga hur mycket jag älskar hans musik.

Nu var det så att Shaktar ordnade fest på långfredagen (årets längsta dag för övrigt). Kalle J skulle spela live, och jag var där. Det var verkligen en underbar kväll, men det har jag redan tagit upp här på bloggen. Nu var det ju så att Kalle spelade live på Mitt andra Hem. Scenen var en liten upphöjning av dansgolvet och en förlängning av toakön. Där stod han alltså, en nitton(tjugo?)årig kille från Västerås med en mikrofon och musiken strömmande från DJ-anläggningen. Vad är det för bra med det? undrar ni säkert. Ja du, jag säger bara: Kalle. En så kärleksfull kille är det svårt att hitta. Han stod verkligen bara på scenen/i toakön och blundade och sjöng de där låtarna som man hört så många gånger i mp3-format. Men vem vill ha mp3 när man kan se det live? Det var dans och fest och Kalle kramade verkligen ur varenda känsla som man kramar ur en trasa. Jag minns inte riktigt alla låtar, några hade jag aldrig hört förut, men han körde Vända Allt och Jävla Ungdomar, det räcker för mig. Jävla Ungdomar var verkligen sådär fantastisk som man kan tänka sig den när man lyssnar på mp3:n. Och Vända Allt, den ska vi inte ens tala om. Om Ratata behövde upprättelse så har de fått den nu, genom Kalle J.

Det enda problemet var väl att konserten var alldeles för kort, men det hade den varit oavsett hur lång den hade varit. Jag gav i alla fall Kalle en kram efteråt, det förtjänade han definitivt. Sedan dansade vi några timmar till. Kanske har det här lite homoerotiska vibbar, men ibland känner jag verkligen att det är jag och Kalle, vi mot världen (Nej, jag vill inte bli ihop med Kalle J, jag bara älskar hans musik.jag är dessutom redan gift med Håkan Hellström).

Alltså, har du inte hört Kalle än (hur kan du ha missat honom?) så kan du kolla upp hans Myspace, hans Pure Volume-sida (enda stället där du kan hitta Jävla Ungdomar, den heter "Undefined". LADDA HEM FÖR FAN) eller Shaktar (kolla under veckans mp3)

Cowboy
Chipz
Låt 2006

Ni har säkert inte hört låten, och jag klandrar er inte, den är nämligen skitdålig och går enbart omkring barnprogrammen på tv3 tidigt på morgonen (jag kollar alltid på Simpsons när jag äter frukost). Låten går ut på att två dansande tjejer sjunger om en cowboy och så är det två killar som är med av någon konstig anledning. Låten är verkligen så himla dålig. Den är till och med sämre än allt Markoolio slängt ur sig. Jag ska väl egentligen inte klaga, det är ju bara en barnlåt, singeln säljs för en tia och de som köper den läser nog inte det här. Men jag blir ändå bitter.

Jag trodde länge att popmusiken betydde något, att det inte bara var ett medel för att tjäna pengar. Men här bevisar de, denna nya "supergrupp" (med en medelålder på sjutton?) att musik verkligen bara kan handla om pengar. Videorna verkar vara gjorda före låtarna och medlemmarna bör vara ihopplockade (inget fel i det egentligen) för att "passa ihop". Nej, det här är verkligen marknadsanpassad musik som gör allt för att inte kännas, den gör allt för att vara så lite pop som möjligt. jag kan verkligen inte med de här utstuderade popgrupperna, där en blondin och en brunett samsas om utrymmet och två killar är med mest för att "vi ska ha två killar också".

Jag har inte riktigt förstått hela marknadsföringsgrejen med Chipz, men det verkar vara någon typ av historia kring gruppen, att de i videorna åker ut på äventyr och dödar monster etc. Fyfan så catchy... Och så uttänkt. Så fruktansvärt uttänkt. Men egentligen spelar det ingen roll om musiken är uttänkt, det som spelar roll är att musiken bara är så fruktansvärt dålig. Så fruktansvärt dålig. Dessutom vill de verkligen lura barn att tycka om skiten...

Jag tänker aldrig skriva om mode på den här bloggen. Jag gillar kläder och så, men jag fullkomligt hatar alla dessa modebloggar. Varför i helvete skulle jag vilja veta vad Ebba von Sydow eller någon annan har på sig en tisdag? Varför ska just jag läsa om de där fiiiina stövlarna från net-a-porter? Vad jag har förstått så är många av de där modebloggarna dessutom sponsrade (hur skulle de annars ha råd med alla dyra kläder?), och då försvinner ju änu mer av charmen med bloggen som ett oberoende medium. Jag blir faktiskt inte sugen på att köpa kläder bara för att någon annan har fotat sig själv minus ansikte (ofta med dålig digitalkamera) och säger att "det här har jag på mig idag". Varför vill jag veta vad en tjej någonstans i världen har på sig, vad vinner jag på det? jag får inga nya kläder, jag får inte heller mer pengar till kläder om jag läser det. Får jag personlig stil av att läsa det? Nej, fy fan säger jag! Men skicka gärna promoskivor till mig så att jag kan skriva om dem. Ge mig 500 spänn så överöser jag er med beröm!

Alltså, jag älskar verkligen Bach. Berka gjorde mig smärtsamt medveten om det i fredags. Vi satt och snackade lite löst om Brunnsskolan, popmusik och allt det där viktiga när han helt plötsligt kom in på min last.fm-profil. Jag har alla de ”hippa” låtarna högt på listan, det är Kalle J, det är Håkan Hellström, The Embassy och alla de andra. Men högst står ändå Johann Sebastian Bach, och det är nog ändå ganska talande för min musiksmak. Den sista jag skulle släppa vore verkligen Bach. Han finns alltid där, till och med när Håkan sviker och The Embassy inte säger någonting. Han smyger fram till mig, kanske bakifrån och knackar mig på axeln, viskar lite lätt att ”lyssna på Matteuspassionen nu, du behöver det”. Jag slår på Matteuspassionen och helt plötsligt står jag där och spontandirigerar i lägenheten (helt sant, jag lovar!). Jag sjunger med och ibland börjar jag nästan grina för att det är så fantastiskt vackert. Ingen kan få fram känslor som Bach, det kan jag lova dig. Det finns många andra kompositörer jag tycker om, men ingen som jag verkligen, verkligen älskar som Bach. Det finns så mycket lidande, så mycket sorg men samtidigt så mycket glädje i musiken. Det finns verkligen allt. Långsamma, smärtande satser och svängiga, dansanta och fullständigt glädjerusiga diton. Nåja, nog talat, lyssna istället:

H-mollmässan
Matteuspassionen
Johannespassionen
Juloratoriet
Körmotetterna (Komm, Jesu, Komm!!!)
Kantaterna
Orgelfugorna och den stora Passacaglian (C-moll)
Fantasi och fuga i G-dur för orgel. (det vackraste orgelstycke som skrivits)

 

Om du missade Shaktar-festen igår tycker jag nog lite synd om dig. Herreminskapare vilken kväll! Den bästa blandningen av gamla och nya låtar blev det verkligen. Det var Popsicle, Håkan, Thin White Duke, Will Smith(!) och så vidare. Ja, var ni inte där så missade ni i alla fall något. Kalle J gjorde den finaste spelning jag har sett på länge dessutom (mer om den någon annan dag).

Tack:

Mats, Beggan och Becka för förfest
Linnéa för tokpepp
Berka för ett fint välkomnande
Jens för dans
Kalles kompis (Klas?) för kärlek och dans
Johan och Joakim för den finaste musiken (tack för önskelåten Joakim)
Kalle J för en fantastisk konsert
Per B och Erik B för skratt
Bröderna Inghamn för ett kärt återseende
Alla ni andra som delade med er av all kärlek

Alltså, tack, verkligen! Det blev verkligen en helfin kväll.

http://www.junia.nu/

Check it out! Massor med kyska tips om Bröllop och samliv. Jag tycker dock inte att relationsspalten har samma tyngd som det jag en gång upplevde i papperstidningen. Men men, det finns mycket godis att läsa där! Kolla intervjun med Göran Hägglund, bilderna talar för sig själva!

Alltså, jag har tjatat grymt mycket om Thin White Duke och hans remix av Mr. Brightside, men nu vetefan om jag inte gillar The Lindbergh Palace Club Mix (av samma låt, jag gillar övertydlighet) ännu bättre. Speciellt slutet av låten är helt, helt, helt jävla överdrivet fantastiskt. Robotrösten i slutet gör tamejfan hela låten. Eller det schyssta beatet som går igenom hela låten. Äh, lyssna istället. Den finns för mindre legal nedladdning lite varstans.

Elizabeth Costello
Av JM Coetzee

Har du tänkt läsa den här boken? Gör det, men läs då inte den här texten för Guds skull. Du får reda på hur boken slutar!

Alltså, jag är en popkille, jag borde inte tipsa om litteratur, inte av nobelpristagare i alla fall. Kanske borde jag prisa Nick Hornby eller någon annan glad gamäng? Faktum är att jag älskar John Maxwell Coetzee. Och nu har jag läst Elizabeth Costello, och inte har jag blivit klokare på kuppen. Mest förvirrad faktiskt. Allt jag kan säga är att sista kapitlet är bland det bästa jag någonsin läst. Egentligen behöver ni inte läsa någonting mer i den här boken, det räcker med den sista, rent skönlitterära delen. De tidigare kapitlen är på något sätt förklädda essäer om litteraturens roll, men det sista kapitlet ställer allt på sin spets. Jag vill inte avslöja för mycket egentligen, men jag tror jag gör det ändå. Författarinnan Elizabeth Costello befinner sig i ett obestämt landskap, i en obestämd tid. Hon står vid en port med väktare och måste för att gå igenom denna skriva en "utsaga" om vad hon tror på. Då hon inte tror på någonting skriver hon just detta, men blir stoppad, hon kommer inte igenom (pärleporten, någon?). Hon blir lagd på en flyktingförläggning där hon får jobba på nästa utsaga som ska upp inför en domstol (Kafka, någon?). Hennes utsaga blir tillslut klar men godkänns inte och där slutar det ungefär. Hon står ensam i detta gränsland som inte leder någonvart. Det sista som sägs är en vakt som säger att "det finns många som du här", vilket på något sätt skulle tyda på att tro är det rätta, eller i alla fall i just den situationen och att många inte tror och alltså blir lämnade kvar. Texten vittnar också om att det inte går att ljuga, eftersom Costello försöker konstruera en tro, men inte kommer igenom testet. Det finns en rad litterära klichéer i kapitlet, något protagonisten är väl medveten om, och de fyller sin funktion, lite som den anpassade bestraffningen i "Divina Commedia", hon får gå igenom Kafka-processer och dessutom blir det en "skärseld" som Dante går igenom. Det tydliga spåret är tro, den sanna tron är central. Man måste tro på riktigt för att komma igenom. Kanske är budskapet kristet, men jag tror att Coetzee sträcker sig längre än så. Det handlar om att göra det man tror på, att stå upp för sig och inte böja sig för vad andra skall tycka, något romanens huvudperson ständigt gör. Nu avslöjade jag allt, men jag var tvungen säger vi. I alla fall för min egen skull.

Vet inte om ni blev klokare av detta, men läs boken, den är värd det även om bara sista kapitlet är helt smashing!