Pop och skit

Den här kören är det finaste, även om jag ser helt mongo ut på bilden. Klicka gärna för att förstora (bilden är två år gammal, vi är äldre och snyggare och jag ser inte helt mongo ut hela tiden), och nu ska vi ut och åka. Är ni i Skåne ska ni lyssna. Här är programmet:

Söndag 11 juni: Sofia Kyrka, Jönköping, 11:00 (högmässa)
Söndag 11 juni: Växjö Domkyrka, 17:00
Tisdag 13 juni: Gustav Adolfs Kyrka, Helsingborg, 19:30
Onsdag 14 juni: Mölle Kapell, 20:00
Lördag 17 juni: Lunds Domkyrka, 10:00
Lördag 17 juni: Gustav Adolf, någonstans i Västergötland, 18:00

Alltså, jag lovar nästan att det blir den finaste konsert du varit på. Om inte annat finns det många snygga tjejer att glo på, vi killar är däremot ganska fula.

Mr. Suitcase Live
Klubb Shaktar 12/5 2006

Det var en fantastisk kväll överlag, det ska ni alla veta. Synd om ni missade det. Och inte fick ni någon kylskåpsmagnet heller!

Jag har aldrig sett en sån här spelning förut. Dock har jag sett konserter med typ Chemical Brothers på tv så jag har fattat att videoskärmar och grejer är en del av dansmusiken när den framförs live. Så även ikväll. Dock var de enorma skärmarna ersatta av en widescreen-TV eftersom Mitt Andra Hem inte riktigt är anpassat för spelningar av den här typen. Men vad spelar det för roll när vi en människa som Mr. Suitcase (aka Billy Rimgard) som gör det bästa av situationen. Han sade själv efteråt att spelningen varit "typ 25 minuter av tekniska problem", men det märkte i alla fall inte jag någonting av. Det var nämligen alldeles fantastiskt. Jag trodde i min enfald inte att det kunde bli så upphetsande att se en kille stå och headbanga lätt, dra i några reglage och sjunga en strof då och då. Men jisses, så fel jag hade! Det var verkligen hur bra som helst från början till slut. Och avslutningen med "While we're learning to forget" var nog det bästa på länge. Sedan måste jag ge en grym eloge till Sanna Fischer som sjöng sagolikt fint i de få låtar hon fick medverka i. Tyvärr fick hon inte det tack hon förtjänade efter konserten, det är väl min enda invändning, eftersom spelningen i övrigt var alldeles smashing.

Vet någon vad den andra låten på konserten hette och var man får tag på den? Billy sjöng någonting typ "We don't have to go home" och den var verkligen sjukt bra.

Himmel Blå Himmel Blå
Håkan Hellström
Låt 2003

Ni har säkert fattat att jag håller Håkan Hellström högre än livet. Kanske är det en pop-klyscha, kanske borde jag lägga ner, kanske finns det saker som är större. Jag kunde inte bry mig mindre. De glädjechocker han skänker mig på daglig basis är värda mer än varje ny Thin white duke-mix, Mr. Suitcase-mp3 och Shaktar-recension tillsammans (Jag älskar verkligen TWD, Mr.S och The Schack, så ni fattar hur mycket Håkan betyder). Håkans debutalbum är fantastiskt, kanske det bästa, tvåan är magiskt, tredje plattan var finast 2005, fyran blev finast i slutet av året. Men det finns ett spår som är bättre än allt annat, och det ligger inte ens på ett album.

Himmel Blå, Himmel Blå är B-sidan på Mitt gullbergskajparadis-singeln och är verkligen det finaste Håkan har spelat in. Det är två minuter och fyrtiotre sekunders ren och skär njutning. Här finns alla ingredienser som gjort Håkan till den störste, det finns medryckande rytmer, finfina melodier och ett sjujävla sväng. Just här och just nu behövs det inte mer. Absolut inte. Håkan levererar verkligen den där känslan av vår som vi så gärna vill ha just nu. Efter vår långa vintervila behöver vi någonting, ett c-vitaminrus, en schysst bränna eller bara någonting obestämt underbart.

Vänner, det är faktiskt vår, till och med i Örebro! Sätt på den här låten, gå ut i solen, ät en glass, bli kära, strunta i allt och var glada, var glada, var glada. Lova mig det!

Auf Deutsch
Tanzmusik

Låt 2006

Alltså, det var bara det som fattades. Efter all denna eurodisco, allt glitter, Cat5, Indierave, Popkryssningar och nördkulten fanns bara ett heligt förbund kvar att bryta: Tyskland och Tyskan. TYSKLAND! Hör själva, smaka på ordet. Det sista förbjudna, men nu har det alltså hänt. Den sjunde ängeln har blåst i sin trumpet, de fyra ryttarna sitter upp och vi bunkrar upp med Morrissey-singlar, tidningen Pop, Jan Gradvall och allt annat vi behöver för att skydda oss. Men likt förbannat är den där. Tyskan, det fulaste språket av alla, de fulaste människorna av alla med den värsta historien. Men ändå är vi där idag. Det är coolt att vara i Berlin, Bayern München anses vara ett ganska attraktivt spelande fotbollslag och det är coolt att rabbla prepositioner som styr dativ på dansgolven runtomkring Sverige (kanske inte det sista, men ni fattar).

Nu finns alltså Tanzmusik, två tjejer från någonstans i Sverige som har gjort en slagdänga på tyska. Det låter Tyskland, men utan att lukta nazism. Ändå har jag lite svårt att gilla det. Jag har, som de flesta andra, ett tysklandsfilter som säger till så fort någonting låter tyskt. Det liksom känns i ryggraden att ”det här känns inte helt okej, slå på någonting svenskt och genuint istället”. Men jag tvingar mig lyssna ordentligt några gånger. Och jag gillar det, jag gillar det ordentligt. Kanske bara för en kväll, kanske bara för kitschvärdet, men ändå. Jag gillar det verkligen just nu.

Någonstans vill jag ändå att hela denna tyskgrej ska ebba ut i ett ingenting, att vi ska glömma Tyskland ännu en gång och återgå till våra nordiska grottor fyllda med självgodhet, där vi namedroppar Popsicle, Kalle J, Vapnet, Mr. Suitcase och alla andra säkra kort. Men någonstans vill jag ändå att Tysklandstrenden håller i sig en stund, bara så att vi blir påminda om att Tyskland faktiskt har gjort någonting bra, inte bara dödat en massa oskyldiga och startat världskrig. Bra så.

Sambassadeur!!!

Herreminskapare vilken låt. Text kommer, lyssna först!