Pop och skit

Den här bloggen blir för en stund en hyllning till världens finaste kör.

 

Då var ännu en underbar resa till ända, separationsångesten börjar komma och vardagen närmar sig med stormsteg. Vi har haft en ganska skön semester här med mycket sång och skoj. Jag kommer aldrig glömma Helsingborg och Göran, jag kommer att minnas ett sprängfyllt Mölle kapell, matlagning, grötkastruller, dunken, Köpenhamn, bibelläsning med mera. Säkert har ni en massa trevliga minnen som jag inte fått med här. Jag tror dock att vi alla på ett eller annat sätt minns fotboll. Där tänker jag stanna upp en stund. Körsång och fotboll ses ofta som två helt skilda saker som aldrig bör mötas. Men det finns fler likheter än gemene man kan tro. Vi börjar med laguppställningen. Eftersom Sverige ställer upp med en 4-1-3-2-uppställning gör vi också det. Och eftersom målvakten aldrig nämns i uppställningssammanhang glömmer vi bort honom (kanske för att jag inte är smart nog att komma på vem som ska stå i mål. Eftersom vi sjunger i kyrkan kan vi säga att det är Jesus).

 

1. Backlinjen
I backlinjen finns den stabila botten som krävs i alla lag. Vi kan kalla det ryggraden, en stabil institution som kanske inte gör så mycket väsen av sig, men ändå måste finnas där för att allt ska fungera. Självklart består backlinjen av basarna.

 

2. Defensiva mittfältet
Här har vi den klassiska Tobias Linderoth-rollen. Mycket otacksam, men extremt viktig, kanske den viktigaste. Här utförs allt skitjobb som ingen annan vill ta, men någon måste ha. Här återfinner vi altarna.

 

3. Offensiva mittfältet
Spelarna på det offensiva mittfältet vill väldigt mycket. Vill synas, vill springa och ha bollen. Ofta vill de offensiva mittfältarna stajla och försöker ofta lite för mycket. Ibland blir det väldigt, väldigt bra, men ofta slutar det i ingenting eller någonting dåligt. Körens offensiva mittfält är tenorerna.

 

4. Anfallet
Anfallarna får alltid alla rubriker. Är de dåliga sågas de, är de bra hyllas de. De står i frontlinjen och lägger den där sista, otroligt viktiga touchen som måste till för att vinna matcherna. I kören är sopranerna våra bästa forwards.

 

Det finns också stora skillnader i likheterna. I fotboll är det ofta så att man hoppas på en person, en stjärna som kan göra det oväntade och frälsa landet och laget. Vi har sett Maradona i VM –86 eller varför inte Zlatans klack i EM 2004? Sällan har ett land slutit upp så mycket bakom en person. Kören fungerar inte likadant. Här prisar vi inte de mest briljanta teknikerna som gör det oväntade, istället tycker vi bäst om de sångare som smälter in, när alla sjunger likadant är det som bäst. Tänk er ett fotbollslag med elva Teddy Lucic eller Zlatan, hur kul skulle det vara att titta på. Okej att Zlatan-laget skulle vara en syn, men skulle det vara effektivt? Knappast. Och det är faktiskt så att den bästa fotbollen och körsången grundas på säkerhet och god planering där man går igenom alla möjliga scenarion. Och här kommer den berömda förbundskaptenen, eller dirigenten som vi kallar honom, in. Utan en bra ledare är det svårt att göra någonting bra. Någon måste få alla att fokusera mot samma mål, annars blir kören lätt ett Zlatan-lag.

 

Och så var det ju det där med publiken. Visst, fotbollen drar storpublik, men jag tycker nog ändå att vår publik är bättre. De håller faktiskt tyst och respekterar kören som artister. Sedan har vi inte det problem som till exempel Brasiliens landslag stöter på. Jag tänker förstås på motståndarlag. Brasilien har ett krav från sitt folk, de måste spela vackert, Joga Bonito. Hur spelar man vackert mot ett riktigt gris-försvar som till exempel Trinidad och Tobago har att erbjuda? Det finns nog ingen som kan svara på det. Visst, de har Ronaldinho, men även han kan bli störd. Vi har en fördel här, vi kan koncentrera oss helt på Joga Bonito, vi behöver inte tänka på kluriga motståndare, utan kan koncentrera oss på att ge publiken en fantastisk show. När Ronaldinho står och funderar på hur han ska komma förbi Dwight Yorke behöver vi bara fundera på vilket sätt som egentligen är det vackraste att göra mål på. Visst finns det hinder på vägen, kanske framförallt dålig akustik som försvårar lagarbetet, men även en rent dålig publik som inte visar någonting. Vissa reagerar starkt på när man sjunger inför liten publik, men man kan också se detta som en styrka. Varför sura över att få kommer när man istället kan koncentrera sig på att ge de som faktiskt kommit en upplevelse de aldrig ska glömma? Tänk om svenska landslaget skulle spela skitdåligt och missa VM bara för att det inte kom så mycket folk och tittade?

 

Hur ska vi då sammanfatta detta? Jag vet inte riktigt, kanske kan man säga att lagarbete är någonting universellt, oavsett område. Kanske kan det vara en bra sätt för att någonstans förstå sig på hur körsång (eller fotboll) egentligen fungerar. Hur som helst vill jag tacka er alla för en fantastisk resa där jag tycker att vi verkligen byggt en fin lagmaskin som Lasse Lagerbäck skulle vara grymt stolt över. Och jag tror att jag älskar varenda en av er, Tack för att ni finns!