Pop och skit

Lyssnade på P1 där de talade om den nya övervakningsmobilen som alla lyckliga amerikanska föräldrar köper till sina barn (och även hustrur). Varför? Folk säger att de vill vara säkra, att de vill veta vad barnen gör. Men herregud, barnens privatliv då? Ska inte barnen få ha några hemligheter för sina föräkdrar?Man kunde visst ställa in gränser för barnen också, att föräldrarna får ett sms så fort som barnen går utanför den säkra zonen. Vad är detta bra för? Barnen får alltså lära sig att inte gå till farliga områden, men det visste jag också när jag var liten. I och för sig bodde jag i en villaförort med hög standard och väldigt lite problem, men jag visste ändå att det fanns gränser för vad jag fick göra, mina föräldrar litade på mig, de visste att jag inte skulle gå till de "farliga" ställena. Idag, när föräldrarna istället köper övervakningsmobiler till barnen visar de snarare att de inte kan lite på sina barn. Istället för att säga till barnen att de inte får gå till vissa områden eftersom det är farligt övervakar de sina barn och säger "går du dit, då jävlar". jag tror själv att barnen faktiskt kan ta hand om sig själva, men frågan är om de itne slutar med det nu när de istället blir övervakade. Vi får ett övervakat, segregerat samhälle där de vita, välbärgade förbjuder sina barn att umgås över klass- och rasgränser. Med andra ord hindrar vi integrationen och stärker alla fördomar som redan är alldeles för starka. Att männen också vill kunna kontrollera sina hustrur är en annan grej som är helt jävla sjuk. Ett äktenskap handlar väl ändå om tillit? Ska man inte ens kunna lita på en vuxen människa? Alla säger "it's for security", men jag tvivlar på det. It's all about control, pure fucking control.

Annars kan man ju alltid stänga av mobilen. Det är lugnast så.

____________________________________________________________________________


Privileged/Confidential information may be contained in this message and is intended solely for the use of the addressee. If You receive this mail by mistake, You may not use, copy or distribute it to anyone else.
Please erase the message and notify us immediately.

Tanzmusik - Fxxk mich (Lyssna här)
Phoenix - Long Distance Call (Sebastian Tellier Mix)
Kalle Js nya platta (inhandlas imorgon)
Mr. Suitcase
Gunnar Ekelöf
AdiColor
Urban Elements-Vax
Marimekko
Fotbolls-VM
Sladjan Osmanagic
Wayne motherfuckin' jävla Rooney (Hans tunnel var kanske det vackraste i hela vm)
David Beckham
Sekten (Årets resa var verkligen alldeles marvellous)

Men mest av allt: Anna, you're my precious.

Och så saknar jag Shaktar. Som fan.


Kungen är tillbaka. Alla ni tvivlare måste omvärdera. Helt.

Jag vet att jag går ifrån alla idéer jag hade med bloggen från början. Det skulle inte vara några dagboksinlägg, enbart populärkultur. Men på senaste tiden har det känts som att jag inte kunnat skriva om pop. Frågan är om det är bäst att hålla tyst då, eller om det är bättre med en massa skitsnack och korta notiser. Jag tänker nog skriva mest skit en stund nu, så kanske jag kan skriva om pop snart igen. Hoppas jag. Helt allvarligt så skriver jag nog mest för min egen skull för tillfället, bara för att få ur mig grejer som inte är intressanta för någon annan än mig. Men vill ni läsa så är ni högst välkomna.

Hur som helst så är AdiColor dagens, veckans, månadens och årets grej. Jag lovar. Jag har själv införskaffat ett par Y4, även kända som Stan Smith Comfort Mr. Happy. Såhär ser de ut:

 

Idag är det midsommarafton. Dessutom är det en sån där dag då jag faktiskt tror på Bright Eyes. Fullständigt. Men det håller nog inte i sig så jävla länge. För det är ju fotbolls-vm, det går liksom före allt annat för tillfället.

Annars så är faktiskt Sebastian Telliers mix på "Long distance Call" helt sjukt fin. Orgeln i första versen kan vara det finaste i år. Den här låten kommer spelas överallt där jag är i sommar. Jag lovar och svär. Tänkte styra upp någon typ av grillmojäng snart. Det kommer spelas Sebastian Tellier hela kvällen, på hedersord. Och en massa andra låtar som man inte kan leva utan.. Dessutom vill jag ha Kalle Js nya album NU! Kalle, om du läser det här, jag älskar dig men tycker trots allt att vår relation börjar knaka i fogarna. Det känns som att vi upprepar samma fraser, och även om du är The Biggest Jävla Gossip In Town så behöver jag en ny injektion, eftersom jag inte var på Hultsfred. Jag behöver verkligen alla låtar du kan ge mig.

Det kommer bli alldeles för fint. Jag lovar.

Den här bloggen blir för en stund en hyllning till världens finaste kör.

 

Då var ännu en underbar resa till ända, separationsångesten börjar komma och vardagen närmar sig med stormsteg. Vi har haft en ganska skön semester här med mycket sång och skoj. Jag kommer aldrig glömma Helsingborg och Göran, jag kommer att minnas ett sprängfyllt Mölle kapell, matlagning, grötkastruller, dunken, Köpenhamn, bibelläsning med mera. Säkert har ni en massa trevliga minnen som jag inte fått med här. Jag tror dock att vi alla på ett eller annat sätt minns fotboll. Där tänker jag stanna upp en stund. Körsång och fotboll ses ofta som två helt skilda saker som aldrig bör mötas. Men det finns fler likheter än gemene man kan tro. Vi börjar med laguppställningen. Eftersom Sverige ställer upp med en 4-1-3-2-uppställning gör vi också det. Och eftersom målvakten aldrig nämns i uppställningssammanhang glömmer vi bort honom (kanske för att jag inte är smart nog att komma på vem som ska stå i mål. Eftersom vi sjunger i kyrkan kan vi säga att det är Jesus).

 

1. Backlinjen
I backlinjen finns den stabila botten som krävs i alla lag. Vi kan kalla det ryggraden, en stabil institution som kanske inte gör så mycket väsen av sig, men ändå måste finnas där för att allt ska fungera. Självklart består backlinjen av basarna.

 

2. Defensiva mittfältet
Här har vi den klassiska Tobias Linderoth-rollen. Mycket otacksam, men extremt viktig, kanske den viktigaste. Här utförs allt skitjobb som ingen annan vill ta, men någon måste ha. Här återfinner vi altarna.

 

3. Offensiva mittfältet
Spelarna på det offensiva mittfältet vill väldigt mycket. Vill synas, vill springa och ha bollen. Ofta vill de offensiva mittfältarna stajla och försöker ofta lite för mycket. Ibland blir det väldigt, väldigt bra, men ofta slutar det i ingenting eller någonting dåligt. Körens offensiva mittfält är tenorerna.

 

4. Anfallet
Anfallarna får alltid alla rubriker. Är de dåliga sågas de, är de bra hyllas de. De står i frontlinjen och lägger den där sista, otroligt viktiga touchen som måste till för att vinna matcherna. I kören är sopranerna våra bästa forwards.

 

Det finns också stora skillnader i likheterna. I fotboll är det ofta så att man hoppas på en person, en stjärna som kan göra det oväntade och frälsa landet och laget. Vi har sett Maradona i VM –86 eller varför inte Zlatans klack i EM 2004? Sällan har ett land slutit upp så mycket bakom en person. Kören fungerar inte likadant. Här prisar vi inte de mest briljanta teknikerna som gör det oväntade, istället tycker vi bäst om de sångare som smälter in, när alla sjunger likadant är det som bäst. Tänk er ett fotbollslag med elva Teddy Lucic eller Zlatan, hur kul skulle det vara att titta på. Okej att Zlatan-laget skulle vara en syn, men skulle det vara effektivt? Knappast. Och det är faktiskt så att den bästa fotbollen och körsången grundas på säkerhet och god planering där man går igenom alla möjliga scenarion. Och här kommer den berömda förbundskaptenen, eller dirigenten som vi kallar honom, in. Utan en bra ledare är det svårt att göra någonting bra. Någon måste få alla att fokusera mot samma mål, annars blir kören lätt ett Zlatan-lag.

 

Och så var det ju det där med publiken. Visst, fotbollen drar storpublik, men jag tycker nog ändå att vår publik är bättre. De håller faktiskt tyst och respekterar kören som artister. Sedan har vi inte det problem som till exempel Brasiliens landslag stöter på. Jag tänker förstås på motståndarlag. Brasilien har ett krav från sitt folk, de måste spela vackert, Joga Bonito. Hur spelar man vackert mot ett riktigt gris-försvar som till exempel Trinidad och Tobago har att erbjuda? Det finns nog ingen som kan svara på det. Visst, de har Ronaldinho, men även han kan bli störd. Vi har en fördel här, vi kan koncentrera oss helt på Joga Bonito, vi behöver inte tänka på kluriga motståndare, utan kan koncentrera oss på att ge publiken en fantastisk show. När Ronaldinho står och funderar på hur han ska komma förbi Dwight Yorke behöver vi bara fundera på vilket sätt som egentligen är det vackraste att göra mål på. Visst finns det hinder på vägen, kanske framförallt dålig akustik som försvårar lagarbetet, men även en rent dålig publik som inte visar någonting. Vissa reagerar starkt på när man sjunger inför liten publik, men man kan också se detta som en styrka. Varför sura över att få kommer när man istället kan koncentrera sig på att ge de som faktiskt kommit en upplevelse de aldrig ska glömma? Tänk om svenska landslaget skulle spela skitdåligt och missa VM bara för att det inte kom så mycket folk och tittade?

 

Hur ska vi då sammanfatta detta? Jag vet inte riktigt, kanske kan man säga att lagarbete är någonting universellt, oavsett område. Kanske kan det vara en bra sätt för att någonstans förstå sig på hur körsång (eller fotboll) egentligen fungerar. Hur som helst vill jag tacka er alla för en fantastisk resa där jag tycker att vi verkligen byggt en fin lagmaskin som Lasse Lagerbäck skulle vara grymt stolt över. Och jag tror att jag älskar varenda en av er, Tack för att ni finns!

Skåne, Here we come. Nu jävlar ska det sjungas. Äh, ni bryr er ändå inte. Jag skriver ingenting längre. Men kanske när jag kommer tillbaka. Men först, korståg.