Pop och skit

Jag vet som sagt inte vad jag ska skriva. Kanske ska jag snacka någonting om hur bra Johan Rheborgs sommarprat var. Äntligen någon som inte bara pratar trivsamt med såna där skittråkiga "hitta lugnet, välja glädjen"-budskap. Sådana program kan verkligen vara det sämsta som finns. Här sitter man och jobbar och så kommer det på någon mer eller mindre stenrik tjomme på radion som pratar om hur viktigt det är att ta det lugnt, att ta en eftermiddagslur och allt vad det är. Vi som inte har samma fördel då? Vi som sitter inspärrade på ett jävla kontor, de som städar våra kontor, de som jobbar på sjukhus, vill de höra om hur fantastiskt bra Kaj Pollack är på att välja glädje eller att någon annan tar middagslurar? Skulle inte tro det. Ge mig fler sommarprogram som känns. Det behöver inte vara lustiga anekdoter, det kan vara berättelser direkt ur det jävla livet. Jonas Hassen Khemiri drabbade mig sjukt mycket för två år sedan, förra året var det Moneybrother och Christer Lindarw. För många år sedan tog jag djupa intryck av Lars Winnerbäck. Ge mig mer smärta, inte bara folkhemsfavoriter som får medelålders kvinnor att utstöta "Men åh! Precis så är det, han har ju så rätt. Man borde verkligen ta vara på tiden". jag vill att varenda radiolyssnare ska reagera med ett samstämmigt "Va fan! Hur kan han säga så?", jag vill att någon utmanar vår världsbild. Som Rheborg gjorde när han drog upp att så fort någon har en speciell plats ligger den i Provence, Barcelona eller någon annan häftig del av världen. Hans special place var ett soprum. Ett jävla soprum. tack för den, Johan. Han spelade dessutom ganska bra musik.

Om jag fick sommarprata skulle jag prata om bra saker och spela den finaste musiken. Jag skulle prata om poesi, konst och sånt. Jag skulle spela Bach, det kan ni vara säkra på.
Annars så har jag köpt ett par nya jeans. De är skitsnygga. Jeans och sneakers är mina värsta droger, utan konkurrens.