Pop och skit

Den här bloggen blir för en stund en hyllning till världens finaste kör.

Då var ännu en underbar resa till ända, separationsångesten börjar komma och vardagen närmar sig med stormsteg. Vi har haft en ganska skön semester här med mycket sång och skoj. Jag kommer aldrig glömma Helsingborg och Göran, jag kommer att minnas ett sprängfyllt Mölle kapell, matlagning, grötkastruller, dunken, Köpenhamn, bibelläsning med mera. Säkert har ni en massa trevliga minnen som jag inte fått med här. Jag tror dock att vi alla på ett eller annat sätt minns fotboll. Där tänker jag stanna upp en stund. Körsång och fotboll ses ofta som två helt skilda saker som aldrig bör mötas. Men det finns fler likheter än gemene man kan tro. Vi börjar med laguppställningen. Eftersom Sverige ställer upp med en 4-1-3-2-uppställning gör vi också det. Och eftersom målvakten aldrig nämns i uppställningssammanhang glömmer vi bort honom (kanske för att jag inte är smart nog att komma på vem som ska stå i mål. Eftersom vi sjunger i kyrkan kan vi säga att det är Jesus).

1. Backlinjen
I backlinjen finns den stabila botten som krävs i alla lag. Vi kan kalla det ryggraden, en stabil institution som kanske inte gör så mycket väsen av sig, men ändå måste finnas där för att allt ska fungera. Självklart består backlinjen av basarna.

 

2. Defensiva mittfältet
Här har vi den klassiska Tobias Linderoth-rollen. Mycket otacksam, men extremt viktig, kanske den viktigaste. Här utförs allt skitjobb som ingen annan vill ta, men någon måste ha. Här återfinner vi altarna.

 

3. Offensiva mittfältet
Spelarna på det offensiva mittfältet vill väldigt mycket. Vill synas, vill springa och ha bollen. Ofta vill de offensiva mittfältarna stajla och försöker ofta lite för mycket. Ibland blir det väldigt, väldigt bra, men ofta slutar det i ingenting eller någonting dåligt. Körens offensiva mittfält är tenorerna.

 

4. Anfallet
Anfallarna får alltid alla rubriker. Är de dåliga sågas de, är de bra hyllas de. De står i frontlinjen och lägger den där sista, otroligt viktiga touchen som måste till för att vinna matcherna. I kören är sopranerna våra bästa forwards.

 

Det finns också stora skillnader i likheterna. I fotboll är det ofta så att man hoppas på en person, en stjärna som kan göra det oväntade och frälsa landet och laget. Vi har sett Maradona i VM –86 eller varför inte Zlatans klack i EM 2004? Sällan har ett land slutit upp så mycket bakom en person. Kören fungerar inte likadant. Här prisar vi inte de mest briljanta teknikerna som gör det oväntade, istället tycker vi bäst om de sångare som smälter in, när alla sjunger likadant är det som bäst. Tänk er ett fotbollslag med elva Teddy Lucic eller Zlatan, hur kul skulle det vara att titta på. Okej att Zlatan-laget skulle vara en syn, men skulle det vara effektivt? Knappast. Och det är faktiskt så att den bästa fotbollen och körsången grundas på säkerhet och god planering där man går igenom alla möjliga scenarion. Och här kommer den berömda förbundskaptenen, eller dirigenten som vi kallar honom, in. Utan en bra ledare är det svårt att göra någonting bra. Någon måste få alla att fokusera mot samma mål, annars blir kören lätt ett Zlatan-lag.

Och så var det ju det där med publiken. Visst, fotbollen drar storpublik, men jag tycker nog ändå att vår publik är bättre. De håller faktiskt tyst och respekterar kören som artister. Sedan har vi inte det problem som till exempel Brasiliens landslag stöter på. Jag tänker förstås på motståndarlag. Brasilien har ett krav från sitt folk, de måste spela vackert, Joga Bonito. Hur spelar man vackert mot ett riktigt gris-försvar som till exempel Trinidad och Tobago har att erbjuda? Det finns nog ingen som kan svara på det. Visst, de har Ronaldinho, men även han kan bli störd. Vi har en fördel här, vi kan koncentrera oss helt på Joga Bonito, vi behöver inte tänka på kluriga motståndare, utan kan koncentrera oss på att ge publiken en fantastisk show. När Ronaldinho står och funderar på hur han ska komma förbi Dwight Yorke behöver vi bara fundera på vilket sätt som egentligen är det vackraste att göra mål på. Visst finns det hinder på vägen, kanske framförallt dålig akustik som försvårar lagarbetet, men även en rent dålig publik som inte visar någonting. Vissa reagerar starkt på när man sjunger inför liten publik, men man kan också se detta som en styrka. Varför sura över att få kommer när man istället kan koncentrera sig på att ge de som faktiskt kommit en upplevelse de aldrig ska glömma? Tänk om svenska landslaget skulle spela skitdåligt och missa VM bara för att det inte kom så mycket folk och tittade?

Hur ska vi då sammanfatta detta? Jag vet inte riktigt, kanske kan man säga att lagarbete är någonting universellt, oavsett område. Kanske kan det vara en bra sätt för att någonstans förstå sig på hur körsång (eller fotboll) egentligen fungerar. Hur som helst vill jag tacka er alla för en fantastisk resa där jag tycker att vi verkligen byggt en fin lagmaskin som Lasse Lagerbäck skulle vara grymt stolt över. Och jag tror att jag älskar varenda en av er, Tack för att ni finns!

Skåne, Here we come. Nu jävlar ska det sjungas. Äh, ni bryr er ändå inte. Jag skriver ingenting längre. Men kanske när jag kommer tillbaka. Men först, korståg.

Den här kören är det finaste, även om jag ser helt mongo ut på bilden. Klicka gärna för att förstora (bilden är två år gammal, vi är äldre och snyggare och jag ser inte helt mongo ut hela tiden), och nu ska vi ut och åka. Är ni i Skåne ska ni lyssna. Här är programmet:

Söndag 11 juni: Sofia Kyrka, Jönköping, 11:00 (högmässa)
Söndag 11 juni: Växjö Domkyrka, 17:00
Tisdag 13 juni: Gustav Adolfs Kyrka, Helsingborg, 19:30
Onsdag 14 juni: Mölle Kapell, 20:00
Lördag 17 juni: Lunds Domkyrka, 10:00
Lördag 17 juni: Gustav Adolf, någonstans i Västergötland, 18:00

Alltså, jag lovar nästan att det blir den finaste konsert du varit på. Om inte annat finns det många snygga tjejer att glo på, vi killar är däremot ganska fula.

Mr. Suitcase Live
Klubb Shaktar 12/5 2006

Det var en fantastisk kväll överlag, det ska ni alla veta. Synd om ni missade det. Och inte fick ni någon kylskåpsmagnet heller!

Jag har aldrig sett en sån här spelning förut. Dock har jag sett konserter med typ Chemical Brothers på tv så jag har fattat att videoskärmar och grejer är en del av dansmusiken när den framförs live. Så även ikväll. Dock var de enorma skärmarna ersatta av en widescreen-TV eftersom Mitt Andra Hem inte riktigt är anpassat för spelningar av den här typen. Men vad spelar det för roll när vi en människa som Mr. Suitcase (aka Billy Rimgard) som gör det bästa av situationen. Han sade själv efteråt att spelningen varit "typ 25 minuter av tekniska problem", men det märkte i alla fall inte jag någonting av. Det var nämligen alldeles fantastiskt. Jag trodde i min enfald inte att det kunde bli så upphetsande att se en kille stå och headbanga lätt, dra i några reglage och sjunga en strof då och då. Men jisses, så fel jag hade! Det var verkligen hur bra som helst från början till slut. Och avslutningen med "While we're learning to forget" var nog det bästa på länge. Sedan måste jag ge en grym eloge till Sanna Fischer som sjöng sagolikt fint i de få låtar hon fick medverka i. Tyvärr fick hon inte det tack hon förtjänade efter konserten, det är väl min enda invändning, eftersom spelningen i övrigt var alldeles smashing.

Vet någon vad den andra låten på konserten hette och var man får tag på den? Billy sjöng någonting typ "We don't have to go home" och den var verkligen sjukt bra.

Himmel Blå Himmel Blå
Håkan Hellström
Låt 2003

Ni har säkert fattat att jag håller Håkan Hellström högre än livet. Kanske är det en pop-klyscha, kanske borde jag lägga ner, kanske finns det saker som är större. Jag kunde inte bry mig mindre. De glädjechocker han skänker mig på daglig basis är värda mer än varje ny Thin white duke-mix, Mr. Suitcase-mp3 och Shaktar-recension tillsammans (Jag älskar verkligen TWD, Mr.S och The Schack, så ni fattar hur mycket Håkan betyder). Håkans debutalbum är fantastiskt, kanske det bästa, tvåan är magiskt, tredje plattan var finast 2005, fyran blev finast i slutet av året. Men det finns ett spår som är bättre än allt annat, och det ligger inte ens på ett album.

Himmel Blå, Himmel Blå är B-sidan på Mitt gullbergskajparadis-singeln och är verkligen det finaste Håkan har spelat in. Det är två minuter och fyrtiotre sekunders ren och skär njutning. Här finns alla ingredienser som gjort Håkan till den störste, det finns medryckande rytmer, finfina melodier och ett sjujävla sväng. Just här och just nu behövs det inte mer. Absolut inte. Håkan levererar verkligen den där känslan av vår som vi så gärna vill ha just nu. Efter vår långa vintervila behöver vi någonting, ett c-vitaminrus, en schysst bränna eller bara någonting obestämt underbart.

Vänner, det är faktiskt vår, till och med i Örebro! Sätt på den här låten, gå ut i solen, ät en glass, bli kära, strunta i allt och var glada, var glada, var glada. Lova mig det!

Auf Deutsch
Tanzmusik

Låt 2006

Alltså, det var bara det som fattades. Efter all denna eurodisco, allt glitter, Cat5, Indierave, Popkryssningar och nördkulten fanns bara ett heligt förbund kvar att bryta: Tyskland och Tyskan. TYSKLAND! Hör själva, smaka på ordet. Det sista förbjudna, men nu har det alltså hänt. Den sjunde ängeln har blåst i sin trumpet, de fyra ryttarna sitter upp och vi bunkrar upp med Morrissey-singlar, tidningen Pop, Jan Gradvall och allt annat vi behöver för att skydda oss. Men likt förbannat är den där. Tyskan, det fulaste språket av alla, de fulaste människorna av alla med den värsta historien. Men ändå är vi där idag. Det är coolt att vara i Berlin, Bayern München anses vara ett ganska attraktivt spelande fotbollslag och det är coolt att rabbla prepositioner som styr dativ på dansgolven runtomkring Sverige (kanske inte det sista, men ni fattar).

Nu finns alltså Tanzmusik, två tjejer från någonstans i Sverige som har gjort en slagdänga på tyska. Det låter Tyskland, men utan att lukta nazism. Ändå har jag lite svårt att gilla det. Jag har, som de flesta andra, ett tysklandsfilter som säger till så fort någonting låter tyskt. Det liksom känns i ryggraden att ”det här känns inte helt okej, slå på någonting svenskt och genuint istället”. Men jag tvingar mig lyssna ordentligt några gånger. Och jag gillar det, jag gillar det ordentligt. Kanske bara för en kväll, kanske bara för kitschvärdet, men ändå. Jag gillar det verkligen just nu.

Någonstans vill jag ändå att hela denna tyskgrej ska ebba ut i ett ingenting, att vi ska glömma Tyskland ännu en gång och återgå till våra nordiska grottor fyllda med självgodhet, där vi namedroppar Popsicle, Kalle J, Vapnet, Mr. Suitcase och alla andra säkra kort. Men någonstans vill jag ändå att Tysklandstrenden håller i sig en stund, bara så att vi blir påminda om att Tyskland faktiskt har gjort någonting bra, inte bara dödat en massa oskyldiga och startat världskrig. Bra så.

Sambassadeur!!!

Herreminskapare vilken låt. Text kommer, lyssna först! 

Scattered Pearls
Casiotone for the painfully alone
Låt 2006

Jag minns en jul för en herrans massa år sedan. Hela släkten hade som vanligt samlats hemma hos oss för att äta alldeles för mycket onyttig mat, kolla på Kalle Anka och öppna julklappar (som jag traditionsenligt lagt under granen dagen innan efter det att pappa tagit in granen, svurit lite (eftersom den stacks så förbannat) och hela familjen klätt den med kulörta kulor). Den här julen (-92?) var det så att min kusin fick en Casiosynt, ni vet en sån där enkel som bara de coolaste killarna hade. Det fräckaste var egentligen inte spelmöjligheterna, det häftigaste var lätt att man kunde lyssna på Whams ”Wake me up before you go-go”. Jag tror vi satt med den där synten i tre dygn och lyssnade på samma melodi. Såhär i efterhand var det kanske inte så coolt, men ändå.

Vart vill jag då komma med det här? Tja, ingenstans egentligen, mest en massa minnen kring namnet ”Casiotone for the Painfully Alone”, kanske också en introduktion till det faktum att CFTPA använder just Casiosyntar när han spelar in sin musik. Nu vet jag inte om ”Scattered Pearls” låter så mycket Casiosynt egentligen, men det känns ändå som om Casiosynten är allestädes närvarande i musiken, som en fin tanke i bakgrunden. Han har tagit med sig det enkla från casiosynten in i studion, han har verkligen låtit begränsningarna bli någonting bra, han har verkligen dragit nytta av det dåliga och gjort någonting bra av det. Någonting mycket, mycket bra. Där mycket elektronisk musik fokuserar på utrustning har CFTPA fokuserat på att göra den finaste musiken på länge. Istället för att köpa datorer och syntar i tremiljoner-klassen tar han hjälp av det simplaste hjälpmedel han kunde hitta. Han skapar helt enkelt musik där de andra bara skapar teknik. Man säger ofta att den vackraste popmusiken inte skrivs i limousiner, men för uppdatera lite kan man säga att den finaste popmusiken idag inte skrivs på hyperflashiga dual-core super-cool double-cheeseburger G5 powerMacs, den skrivs på små Casiosyntar från leksaksbutiker. Kanske just precis en sån som min kusin fick i julklapp?

Kalle J Live!
Kalle J
Klubb Shaktar 060414

Jag tar det för givet att du älskar Kalle J. Om du inte gör det har du något allvarligt fel i huvudet. På riktigt. Eller kanske inte, men jag klassar dig ändå som en andra klassens människa. Kalle är nämligen det finaste som hänt svensk popmusik på precis hur länge som helst, det är jag övertygad om. Jag har verkligen älskat Kalle sedan Shaktar la upp "The Reliable Paper" som veckans mp3, jag har skickat rena kärleksförklaringar till Kalle via mejl och nu har jag också fått träffa honom "live" för att säga hur mycket jag älskar hans musik.

Nu var det så att Shaktar ordnade fest på långfredagen (årets längsta dag för övrigt). Kalle J skulle spela live, och jag var där. Det var verkligen en underbar kväll, men det har jag redan tagit upp här på bloggen. Nu var det ju så att Kalle spelade live på Mitt andra Hem. Scenen var en liten upphöjning av dansgolvet och en förlängning av toakön. Där stod han alltså, en nitton(tjugo?)årig kille från Västerås med en mikrofon och musiken strömmande från DJ-anläggningen. Vad är det för bra med det? undrar ni säkert. Ja du, jag säger bara: Kalle. En så kärleksfull kille är det svårt att hitta. Han stod verkligen bara på scenen/i toakön och blundade och sjöng de där låtarna som man hört så många gånger i mp3-format. Men vem vill ha mp3 när man kan se det live? Det var dans och fest och Kalle kramade verkligen ur varenda känsla som man kramar ur en trasa. Jag minns inte riktigt alla låtar, några hade jag aldrig hört förut, men han körde Vända Allt och Jävla Ungdomar, det räcker för mig. Jävla Ungdomar var verkligen sådär fantastisk som man kan tänka sig den när man lyssnar på mp3:n. Och Vända Allt, den ska vi inte ens tala om. Om Ratata behövde upprättelse så har de fått den nu, genom Kalle J.

Det enda problemet var väl att konserten var alldeles för kort, men det hade den varit oavsett hur lång den hade varit. Jag gav i alla fall Kalle en kram efteråt, det förtjänade han definitivt. Sedan dansade vi några timmar till. Kanske har det här lite homoerotiska vibbar, men ibland känner jag verkligen att det är jag och Kalle, vi mot världen (Nej, jag vill inte bli ihop med Kalle J, jag bara älskar hans musik.jag är dessutom redan gift med Håkan Hellström).

Alltså, har du inte hört Kalle än (hur kan du ha missat honom?) så kan du kolla upp hans Myspace, hans Pure Volume-sida (enda stället där du kan hitta Jävla Ungdomar, den heter "Undefined". LADDA HEM FÖR FAN) eller Shaktar (kolla under veckans mp3)

Cowboy
Chipz
Låt 2006

Ni har säkert inte hört låten, och jag klandrar er inte, den är nämligen skitdålig och går enbart omkring barnprogrammen på tv3 tidigt på morgonen (jag kollar alltid på Simpsons när jag äter frukost). Låten går ut på att två dansande tjejer sjunger om en cowboy och så är det två killar som är med av någon konstig anledning. Låten är verkligen så himla dålig. Den är till och med sämre än allt Markoolio slängt ur sig. Jag ska väl egentligen inte klaga, det är ju bara en barnlåt, singeln säljs för en tia och de som köper den läser nog inte det här. Men jag blir ändå bitter.

Jag trodde länge att popmusiken betydde något, att det inte bara var ett medel för att tjäna pengar. Men här bevisar de, denna nya "supergrupp" (med en medelålder på sjutton?) att musik verkligen bara kan handla om pengar. Videorna verkar vara gjorda före låtarna och medlemmarna bör vara ihopplockade (inget fel i det egentligen) för att "passa ihop". Nej, det här är verkligen marknadsanpassad musik som gör allt för att inte kännas, den gör allt för att vara så lite pop som möjligt. jag kan verkligen inte med de här utstuderade popgrupperna, där en blondin och en brunett samsas om utrymmet och två killar är med mest för att "vi ska ha två killar också".

Jag har inte riktigt förstått hela marknadsföringsgrejen med Chipz, men det verkar vara någon typ av historia kring gruppen, att de i videorna åker ut på äventyr och dödar monster etc. Fyfan så catchy... Och så uttänkt. Så fruktansvärt uttänkt. Men egentligen spelar det ingen roll om musiken är uttänkt, det som spelar roll är att musiken bara är så fruktansvärt dålig. Så fruktansvärt dålig. Dessutom vill de verkligen lura barn att tycka om skiten...