Pop och skit

Jag tänker aldrig skriva om mode på den här bloggen. Jag gillar kläder och så, men jag fullkomligt hatar alla dessa modebloggar. Varför i helvete skulle jag vilja veta vad Ebba von Sydow eller någon annan har på sig en tisdag? Varför ska just jag läsa om de där fiiiina stövlarna från net-a-porter? Vad jag har förstått så är många av de där modebloggarna dessutom sponsrade (hur skulle de annars ha råd med alla dyra kläder?), och då försvinner ju änu mer av charmen med bloggen som ett oberoende medium. Jag blir faktiskt inte sugen på att köpa kläder bara för att någon annan har fotat sig själv minus ansikte (ofta med dålig digitalkamera) och säger att "det här har jag på mig idag". Varför vill jag veta vad en tjej någonstans i världen har på sig, vad vinner jag på det? jag får inga nya kläder, jag får inte heller mer pengar till kläder om jag läser det. Får jag personlig stil av att läsa det? Nej, fy fan säger jag! Men skicka gärna promoskivor till mig så att jag kan skriva om dem. Ge mig 500 spänn så överöser jag er med beröm!

Alltså, jag älskar verkligen Bach. Berka gjorde mig smärtsamt medveten om det i fredags. Vi satt och snackade lite löst om Brunnsskolan, popmusik och allt det där viktiga när han helt plötsligt kom in på min last.fm-profil. Jag har alla de ”hippa” låtarna högt på listan, det är Kalle J, det är Håkan Hellström, The Embassy och alla de andra. Men högst står ändå Johann Sebastian Bach, och det är nog ändå ganska talande för min musiksmak. Den sista jag skulle släppa vore verkligen Bach. Han finns alltid där, till och med när Håkan sviker och The Embassy inte säger någonting. Han smyger fram till mig, kanske bakifrån och knackar mig på axeln, viskar lite lätt att ”lyssna på Matteuspassionen nu, du behöver det”. Jag slår på Matteuspassionen och helt plötsligt står jag där och spontandirigerar i lägenheten (helt sant, jag lovar!). Jag sjunger med och ibland börjar jag nästan grina för att det är så fantastiskt vackert. Ingen kan få fram känslor som Bach, det kan jag lova dig. Det finns många andra kompositörer jag tycker om, men ingen som jag verkligen, verkligen älskar som Bach. Det finns så mycket lidande, så mycket sorg men samtidigt så mycket glädje i musiken. Det finns verkligen allt. Långsamma, smärtande satser och svängiga, dansanta och fullständigt glädjerusiga diton. Nåja, nog talat, lyssna istället:

H-mollmässan
Matteuspassionen
Johannespassionen
Juloratoriet
Körmotetterna (Komm, Jesu, Komm!!!)
Kantaterna
Orgelfugorna och den stora Passacaglian (C-moll)
Fantasi och fuga i G-dur för orgel. (det vackraste orgelstycke som skrivits)

 

Om du missade Shaktar-festen igår tycker jag nog lite synd om dig. Herreminskapare vilken kväll! Den bästa blandningen av gamla och nya låtar blev det verkligen. Det var Popsicle, Håkan, Thin White Duke, Will Smith(!) och så vidare. Ja, var ni inte där så missade ni i alla fall något. Kalle J gjorde den finaste spelning jag har sett på länge dessutom (mer om den någon annan dag).

Tack:

Mats, Beggan och Becka för förfest
Linnéa för tokpepp
Berka för ett fint välkomnande
Jens för dans
Kalles kompis (Klas?) för kärlek och dans
Johan och Joakim för den finaste musiken (tack för önskelåten Joakim)
Kalle J för en fantastisk konsert
Per B och Erik B för skratt
Bröderna Inghamn för ett kärt återseende
Alla ni andra som delade med er av all kärlek

Alltså, tack, verkligen! Det blev verkligen en helfin kväll.

http://www.junia.nu/

Check it out! Massor med kyska tips om Bröllop och samliv. Jag tycker dock inte att relationsspalten har samma tyngd som det jag en gång upplevde i papperstidningen. Men men, det finns mycket godis att läsa där! Kolla intervjun med Göran Hägglund, bilderna talar för sig själva!

Alltså, jag har tjatat grymt mycket om Thin White Duke och hans remix av Mr. Brightside, men nu vetefan om jag inte gillar The Lindbergh Palace Club Mix (av samma låt, jag gillar övertydlighet) ännu bättre. Speciellt slutet av låten är helt, helt, helt jävla överdrivet fantastiskt. Robotrösten i slutet gör tamejfan hela låten. Eller det schyssta beatet som går igenom hela låten. Äh, lyssna istället. Den finns för mindre legal nedladdning lite varstans.

Elizabeth Costello
Av JM Coetzee

Har du tänkt läsa den här boken? Gör det, men läs då inte den här texten för Guds skull. Du får reda på hur boken slutar!

Alltså, jag är en popkille, jag borde inte tipsa om litteratur, inte av nobelpristagare i alla fall. Kanske borde jag prisa Nick Hornby eller någon annan glad gamäng? Faktum är att jag älskar John Maxwell Coetzee. Och nu har jag läst Elizabeth Costello, och inte har jag blivit klokare på kuppen. Mest förvirrad faktiskt. Allt jag kan säga är att sista kapitlet är bland det bästa jag någonsin läst. Egentligen behöver ni inte läsa någonting mer i den här boken, det räcker med den sista, rent skönlitterära delen. De tidigare kapitlen är på något sätt förklädda essäer om litteraturens roll, men det sista kapitlet ställer allt på sin spets. Jag vill inte avslöja för mycket egentligen, men jag tror jag gör det ändå. Författarinnan Elizabeth Costello befinner sig i ett obestämt landskap, i en obestämd tid. Hon står vid en port med väktare och måste för att gå igenom denna skriva en "utsaga" om vad hon tror på. Då hon inte tror på någonting skriver hon just detta, men blir stoppad, hon kommer inte igenom (pärleporten, någon?). Hon blir lagd på en flyktingförläggning där hon får jobba på nästa utsaga som ska upp inför en domstol (Kafka, någon?). Hennes utsaga blir tillslut klar men godkänns inte och där slutar det ungefär. Hon står ensam i detta gränsland som inte leder någonvart. Det sista som sägs är en vakt som säger att "det finns många som du här", vilket på något sätt skulle tyda på att tro är det rätta, eller i alla fall i just den situationen och att många inte tror och alltså blir lämnade kvar. Texten vittnar också om att det inte går att ljuga, eftersom Costello försöker konstruera en tro, men inte kommer igenom testet. Det finns en rad litterära klichéer i kapitlet, något protagonisten är väl medveten om, och de fyller sin funktion, lite som den anpassade bestraffningen i "Divina Commedia", hon får gå igenom Kafka-processer och dessutom blir det en "skärseld" som Dante går igenom. Det tydliga spåret är tro, den sanna tron är central. Man måste tro på riktigt för att komma igenom. Kanske är budskapet kristet, men jag tror att Coetzee sträcker sig längre än så. Det handlar om att göra det man tror på, att stå upp för sig och inte böja sig för vad andra skall tycka, något romanens huvudperson ständigt gör. Nu avslöjade jag allt, men jag var tvungen säger vi. I alla fall för min egen skull.

Vet inte om ni blev klokare av detta, men läs boken, den är värd det även om bara sista kapitlet är helt smashing!

Hittade den här bilden på nätet, såhär såg jag ut i långt hår. Notera att jag är jävligt rockenroll med pilotbrillor och utsträckt långfinger! Dessutom randig tröja. Jag lyssnade mest på Turbonegro vid fototillfället. Det enda som finns kvar av denna period är faktiskt mitt långfinger. Pilotbrillorna är någonstans, vet inte riktigt var och långfingret åker inte upp så ofta längre...

 

Jag tror att jag älskar Nästa Stora Grej. Det är bra att det finns någon som spelar den där bästa musiken i Örebro. Och på fredag, då jävlar! Kalle J på scenen, Shaktar i DJ-båset, jag på dansgolvet! Shit, långfredagen, årets längsta dag blir inte bättre. Först sjunga, sjunga, sjunga, sedan dansa, dansa, dansa!

Det kliade en del i mina hopplösa dj-fingrar ett tag. Jag lovar dyrt och heligt att om jag får chansen ska jag ta den och spela den finaste soulen ni någonsin hört.

Annars kan jag tipsa om Candi Statons nya, The Second Band, Casiotone for the painfully alone (lyssna på låtarna, han är helt jävla fantastisk), Le Sport, Kalle J, världens bästa Mr. Suitcase och världens snällaste Shaktar. Annars händer inte så mycket. Jag tänkte ha påsklov nu. Typ. Gå gärna och lyssna på Stabat Mater av Pergolesi i OP-kyrkan på onsdag kväll. Det är så fruktansvärt vacker musik.

Jag orkar inte skriva någonting. Är någorlunda slut för tillfället. Ladda hem den här istället. Jag älskar den! (högerklicka och spara, dawg!)

Han har gjort den finaste låten på länge. Jag tror att det är han i alla fall. Rätta mig om jag har fel.