Pop och skit

Ave Viator!

1. Jag är länkad från Klubb Smarts hemsida (läs om Daniel Boyacioglu, länken "recension 2"). Typ kul eller nåt.
2. Jag flyttar på lördag. Kul.
3. Fine Arts Showcase har kommit med nytt album. Skitkul.
4. Jag var i Malmö i helgen. Trevligt.
5. Håkan Hellström är bäst bäst bäst! Bara så att ni vet.
6. Jag borde plugga istället.
7. Jag tror jag älskar varenda en av er. Om det nu är någon som läser min blogg.
8. 1. Gunnar Ekelöf är världens bästa poet.
9. Marcel Proust ger kulturpoäng.
10. Tribeca är ett småtrevligt band.
11. Manchester United spelade fantastiskt igår.
12. Curling är en stenkul tv-sport.
13. 1. Damkronorna är mina nya idoler.
14. Stryktipset är svårt.
15. Nu ska jag sjunga!
16. Last.fm är beroendeframkallande. Klicka på bilden i högerspalten och bli medlem NU!

Bilden är Che Guevara tolkad av Mats Johansson. Han är väldigt snäll (Mats alltså).

Det här blev rätt osammanhängande. Äh! Skit samma. Låt oss citera Ekelöf bara för att:

För förtids sällan
till nuets mellan
till framtids ännu mindre
ännu mera sällan

Vale Viator!

You’re never lonely when the band plays
Andreas Mattson
Singel 2006

Jag har skrivit litegrann om skivbolaget Hybris förut. De är fortfarande något jag verkligen gillar, att de har signat Kalle J är för mig det bästa som hänt musiksverige på mycket, mycket länge. Nu har de också fått Andreas Mattsons signatur och jag jublar ännu mer.

Andreas Mattson är en av mina hjältar, en av de som betyder mer än alla andra. Popsicle är ett av de band som jag hela tiden återkommer till, jag gillade aldrig Sweet Chariots så värst mycket, men jag ogillade det inte heller. Nu har ju Andreas också skrivit låtar till diverse mer eller mindre creddiga artister, men det är i Popsicle-kostymen han är som allra bäst.

Den nya låten känns på något sätt likgiltig. Jag känner aldrig den där känslan som så lätt drabbade en när man lyssnade på Abstinence eller Popsicle-plattan. Den där oskuldsfulla, naiva känslan av att Andreas Mattson faktiskt kan skriva perfekta poplåtar, låtar som ingen annan ens kan komma i närheten av. Lyssna på Abstinence så förstår du. Melodierna är helt makalösa, så enkla men ändå så fantastiska, melodier som ger Popsicle en plats i historieböckerna, de blir aldrig bortglömda trots att de lade av för länge sedan.

Ni undrar kanske varför jag bara skriver om Popsicle, det är ju ett avslutat kapitel och definitivt inte det texten ska handla om? Jo, visst har Popsicle slutat, men någonstans där ligger också problematiken i att lyssna på Mattsons nya låtar, den oundvikliga jämförelsen med Popsicle. Hade Mattson kommit ut med ”You’re never lonely when the band plays” utan att ha släppt Popsicle, Abstinence och de andra plattorna hade jag nog älskat den.

Låten finns för nedladdning här. Klicka vidare till Mp3 eller nåt sånt. Annars kan ni alltid köpa skivorna Abstinence eller Popsicle, av just bandet Popsicle. De är väldigt, väldigt fina.

Jag tyckte hon sa Lönnlöv
Jens Lekman
Låt 2005

Jens Lekman på svenska, kan det vara något att ha? Jo, det kan det faktiskt.

Jag gillar Jens Lekman på engelska. Hans naiva melodier och de minst lika naiva texterna med de nästan barnsliga ordlekarna ( till exempel ”She sent me an SMS/But it was more like an SOS”) som är så briljanta. Till en början tyckte jag nog mest att det var stor humor, men ju mer man lyssnar på det, desto mer kommer tragiken fram. Lite som Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” som ju är helt sanslös, men det blir aldrig, aldrig roligt, utan den stora tragiken, det ryska svårmodet, lyser igenom varje mening, precis som det svenska vemodet hela tiden lyser Jens Lekmans låtar.

Just i ”Lönnlöv” (en översättning av ”Maple Leaves” om ni undrade) lyser det igenom ännu starkare. Min teori är att det beror på språket, att det är på svenska, fritt från de naiva översättningsmissarna, fritt från lustiga, medvetna ordlekar. I den här låten går Jens direkt på känslan, utan att översätta den. Komiken uteblir och vemodet står i första rummet. För ”Lönnlöv” är ingen trevlig låt, det är ”Maple Leaves” utan ordlekar, det är riktigt avklätt, löjligt ärligt och förbannat smärtsamt. Så Jävla Förbannat Äckligt Smärtsamt.

Jens Lekman har gjort några pressfoton där han har ett plåster i pannan. Undra om det sitter där för att reparera skadan efter sviten som fick honom att skriva ”Maple Leaves” och senare översatte den till ”Lönnlöv”. Jag vet, man kan skriva spaltmeter om varför man först skriver en låt på ett andraspråk och sedan översätter den tillbaka till sitt modersmål, men varför? ”Lönnlöv” är en fantastisk låt, översatt eller ej.

Låten finns att ladda hem gratis, tillsammans med en massa andra godbitar på http://www.jenslekman.com/presents.htm. Gör det nu!

Det går bra nu
Petter
Singel 2006

Har du det bättre? Rullar pengarna in? Är det gott med rysk kav-i-ar? Det finns många frågor till min namne på Söder, han som en gång fick mig att börja lyssna på hiphop.

Precis som Hasan Ramic skrev på Shaktar förra veckan så tog Petter studenten före oss andra efter ett specialarbete om ”Skuggan av betongen”, och han gjorde det bra. Det var längesedan jag lyssnade på ”Mitt sjätte sinne”, men jag har haft några av mina bästa och allra, allra finaste hiphop-upplevelser med den plattan. Kanske för att det var den första jag verkligen älskade (jag köpte ”Enter the Wu-tang” något år tidigare, men det var mest en grupptrycksgrej, jag lyssnade inte särskilt mycket på den då), att det var den skiva som gav mig mina första referensramar inom hiphopen, den fick mig till slut att leta vidare till Gang Starr, till Jay-Z, till Outkast och slutligen Kanye West. Petter var där lite som en vägvisare till underjorden. Först Söder, sedan världen. Straight outta Hornsgatan, liksom. Den vitaste niggern with an attitude Sverige hade sett.

Petters nya singel är ingenting av det där. Vi började misstänka det redan på ”Bananrepubliken” och hans självbetitlade album, men nu är det ett faktum. Pengarna rullar in, visst. Du mår bra nu, visst. Kav-i-ar är gott, visst. Men är musiken bra då? Nej. Det är tyvärr inte särskilt bra någonstans. Det är så långt ifrån Södermalm man kan komma, attityden har försvunnit och Petter är numera enbart vit, tråkig och saknar helt attityd. Bara det att han samplar en låt som ”Tipsy” visar att han gått ner sig. En tråkig låt som är så långt ifrån Gang Starr, NWA och Public Enemy man kan komma. En gång var det Petter som ritade om Sveriges hiphopkarta, han lyfte fram alla de nya rapparna, Ken Ring, Ayo, Rusiak, you name it. DJ Sleepy hade inte varit någonting om det inte vore för Petter. Vi har honom att tacka för så otroligt mycket, kanske är han den viktigaste svensk hiphop haft efter The Latin Kings. Tyvärr hade han inte smaken att lämna oss med det kulturarv han trots allt tillfört Sverige.

Men grattis Petter, det går i alla fall bra för dig. Men vi säger väl hej då här och nu. Jag trodde länge att jag skulle sakna dig, men med låtar som den här kommer jag tyvärr inte bli nostalgisk över dig. Skulle det mot förmodan hända kan jag alltid ta fram ”Mitt Sjätte Sinne”, det finaste brev du skrev. Hoppas att kav-i-aren smakar bra.

Pärlor av glas
Lisa Ekdahl
Album 2006

Nu kommer jag få en massa människor på mig. Min mor, min flickvän och många till. Men skit samma.

Jag gillade Lars Winnerbäck väldigt intensivt en period. Det gör jag inte längre. Lars Winnerbäck har producerat Lisa Ekdahls nya platta. Jag har inte hört den. Jag vill inte höra den.

"Herregud! Han recenserar en skiva han inte har hört!" tänker ni säkert nu. Jag vet, man ska i alla fall lyssna en gång innan man skriver något, men jag vill inte ta upp just den speciella skivan, utan snarare fenomenet Lisa Ekdahl/Lars Winnerbäck. Framförallt den sistnämnde.

Det går en plåga över Sverige. Nej, inte fågelinfluensan. Nej, inte vinterkräksjukan. Den kallas snarare "Jag sjunger så där känsligt och gör avskalade versioner av mina egna låtar"-sjukan. Den yttrar sig främst hos rödhåriga och skäggiga män med ett allt för stort Lundell-intresse. De typiska symtomen är akustisk gitarr, molltonarter och texter om hur synd det faktiskt är om den känslige artisten. smittans klimax var låten "Stackars" för några år sedan. Män som plockar fram sin känsliga sida och sjunger med en basröst från helvetet.

Visst, det är fint när män kan visa känslor, men det måste vara äkta. Och Lars Winnerbäck slutade vara äkta för en herrans massa år sedan. Det blir lite grann som Kanye West när han verkligen vill visa att han kan. Det vill säga pannkaka. I försöket att bli så himla känslosam glöms känslorna bort helt. Winnerbäck (och Ekdahl) letar metaforer, taskiga krogmiljöer och annat som kan paras ihop med just deras absolut mest känslosamma a-mollackordo i en ny låt om hur tråkigt allting är. Det blir helt enkelt sökt. Bara sökt. Någon skrev en gång om Kent att de "verkar hitta ordet först och känslan sen". Det stämmer rätt bra in på fenomenet Ekdahl/Winnerbäck/Ternheim/Kjellvander (listan kan göras lång). Det sökta svårmodet som verkar vara typiskt svenskt. Och jag hatar det.

Jag erkänner villigt att jag var likadan en gång. Jag älskade Winnerbäck intensivt, intensivt. jag drack te, odlade skägg och spelade akustisk gitarr. jag dricker fortfarande te, har fortfarande skägg och spelar akustisk gitarr då och då, men inte med samma glöd som då. Numera avskyr jag de nästintill patetiska, avskalade, "hej vi sitter kring lägerelden"-versionerna av låtar som redan innan var nedsölade av sökta känslor. Jag tyckte att det var äkta, nu tycker jag nog fan att Mary J Blige är mer äkta än det här.

Varför tycker jag då synd om er? Nja, egentligen inte, det var mest en bra rubrik. Dock kan man väl säga att jag tycker det är tråkigt att ni missar så mycket bortom det "Äkta" ocoh "Känslosamma", som att känslor bara hade ett uttryck, det akustiska, nära, poetiska. Pytt!

Men jag kan ha missat något.

The New School
The Tough Alliance
Album 2005

Jag vet att det är alldeles för sent att recensera den här, men jag känner mig tvungen.

Jag började åka snowboard för tio år sedan. Jag vet egentligen inte varför, kanske för grupptrycket, alla skulle ju åka snowboard, det var det senaste och det absolut tuffaste man kunde göra. Jag var tolv år och i behov av att vara lite tuff, så valet var inte så svårt. Såhär i efterhand kan man tycka att vi kanske inte var så himla häftiga, men just då var det allt att flyga nerför backarna på ett sätt som morsan och farsan inte kunde. Egentligen åkte vi inte så himla mycket, stora delar handlade om att sitta i backen och prata om hopp, om proffsen, om brädor och allt annat som hörde åkningen (uppväxten?) till. Hursomhelst så åkte jag bräda igår kväll, för första gången på typ tre år. Det var en skrämmande upplevelse kan jag lova. Jag klarade själva åkningen galant, men jag hade i min något naiva hjärna trott att snowboard fortfarande var lika med revolt, men så var inte fallet. Trettioåriga pappor som åkte BRÄDA, TILLSAMMANS med sina barn. Men då slog det mig att snowboarden har vuxit upp bakom min rygg. De som var rebeller och åkte bräda när det begav har ju vuxit upp och fått barn, och de nya rebellerna är tonåringar på twintippade slalomskidor. Det kändes konstigt, men historien går ju, som W.B. Yeats säger, i cirklar.

Var kommer då TTA in i det hela? Ja, det undrar jag också egentligen. Jag tror att det handlar om förgänglighet. TTA är sjukt heta just nu som rebeller i sin popmusikaliska samtid. TTA får dansa en sommar, och de har fattat att popmusik är färskvara, att de kan inte vara rebeller för evigt. Snart förpassas "The New School" (i bästa fall) till klassikerhyllan, de skivor min generation tar fram när vi träffar kompisar från förr, sitter framför brasan, sippar på en whiskey och minns "den gamla goda tiden". Precis som Beatles känns sjukt tråkiga idag kommer TTA kännas så förbannat jävla tråkiga om några år, tyvärr. Jag vill det helst inte, jag vill ha det här för jämnan, jag vill känna att jag lyssnar på någonting fräscht, någonting som är bara för oss, en revolution bara vi förstår. Men man måste ju ha framtiden i åtanke, tvärtemot allt vad TTA står för. Precis som snowboarden kommer TTA vara vardagsmat om ett tag och förpassas till samma skivhylla som The Beatles och avnjutas över en Whiskey vid öppna spisen i den där villan jag lovade mig själv att aldrig köpa.

Quatre Motets
Mauricé Duruflé
St. Jacobs Kammarkör

Jag älskar fransk, romantisk (tidig modernism? jag har inte riktigt hajjat var gränsen går) körmusik. Eller snarare, jag älskar Duruflé och Poulenc. Deras sätt att hantera klang är oefterhärmligt. Det finns en värme, en kärna och en nerv i musiken som ingen kan härma. Visst, Bach har gjort stor körmusik, så även Otto Olsson (mycket inspirerad av de två franska herrarna), men ingen kommer i närheten av de två fransmännen. Poulencs julmotetter (främst "Videntes Stellam") är helt otroliga, det känns som om allting interagerar på ett mystiskt sätt. Pauserna ingår i lika hög grad som tonerna i musiken, tempot gör sitt, ackorden byggs upp varsamt, som en smekning och texten behandlas ömt, nästan som ett barn. Men hur som helst, över till Duruflé:

En gång sjöng vi hans "Missa 'Cum Jubilo'" med killarna ur kören. Det är ett verk för orgel och unison manskör och det är verkligen ofantligt vackert. Det blandas gregorianska melodier med romantiska orgelslingor och rytmer jag inte hört talas om förut. Men nu har vi sjungit två av motetterna, "Ubi Caritas" och "Tu Es Petrus", med kören, och jag börjar förstå Duruflés storhet på riktigt. Hans sätt att ömt vårda en gregoriansk melodi är helt otroligt, han låter stämmor vila eftersom det är synd att göra för mycket, att ha för många toner på samma gång. Det är avskalat och vackert i Ubi Caritas, det är pampigt och sjukligt mycket polyfoni i Tu es Petrus, men trots det känns det aldrig tjockt i arrangemanget, utan bara självklart, ett glädjeutrop i kontrast till de andra motetterna som har en någorlunda meditativ karaktär.

Om S:t Jacobs kammarkör finns int emycket att säga. En helt fantastisk kör med kanske Sveriges snyggaste klang. Musiken passar verkligen till kören och vice versa. Om jag kunde skriva musik skulle jag vilja att de sjöng mina stycken (efter att OPQ uruppfört dem).

Missa in c
Wolfgang Amadeus Mozart
Konsert i Olaus Petri-kyrkan, Örebro 060127

Jaha, grattis Mozart får man väl säga. Alltså, grabben fyller 250 och vi fixar till en hejdundrande konsert, den stora mässan med dubbelkör och allt. Och bra blev det, i alla fall enligt recensenten. Och jag tror att det kändes bra från min plats i kören.

Hursomhelst är verket alldeles fantastiskt, om än lite desperat. Mats påpekade att det kanske borde finnas en till andante- eller adagiosats, eftersom det blir ett väldigt forcerande, speciellt i skiftet mellan gloria- och credodelarna. Trots detta är nog mina favoriter de stora och svulstiga satserna. "Cum Sancto Spiritu"-fugan är helt makalös, den går fort som ögat (för att sno en liknelse från Ulf Samuelsson) och har i stort sett bara en nyans, ett konstant forte genom hela stycket. Kanske låter det tråkigt, men eftersom temat (och kontrasubjekten) är helt vansinnigt bra skrivna blir det aldrig patetiskt och dåligt. Och nu kommer vi till höjdpunkten, avslutningen i "Sanctus" som börjar i ett massivt largo för att sedan gå över i en dubbelkörfuga som är så välskriven att Bach nog hade velat avrätta Mozart. Temat ligger till att börja med i kör två och kör ett "ackompanjerar" med kontrasubjekten som liksom faller sig naturligt in i musiken. Just detta är det som jag har fastnat allra mest för i denna sats, det naturliga, hur såpass konstlad musik kan låta så naturlig, hur strikta regler (att skriva en "normal" fuga är svårt, tänk då på att Mozart gör det för två körer) kan bli så enkla. Mozart ser på något sätt musiken bortom reglerna, han skrev inte en fuga, han skrev musik, en lovsång till den störste han visste (Gud, men även hans blivande fru Constanze).

Hela mässan är ett mästerverk, dock blir jag lite frustrerad av att det saknas ett "Agnus Dei" och att credot är ofullbordat, och troligtvis skulle den saknade andante/adagiosatsen finnas där. Mässan känns lite osm en försmak på hur den skulle kunna låta, och det faktum att den aldrig kommer att färdigställas gör mig lite ledsen. Den har ju sådan potential, den är redan så otroligt bra.

Det här var bara en fånig grej jag hittade på Språkmakargatan (en mycket bra blogg för övrigt). Jaja, hej och hå, varför vill du veta det här? Men men, en liten lista i alla fall:

Four jobs you have had in your life:
1. Skogsdödare på Sydkraft
2. Kontorsråtta på Sydkraft
3. Vårdbiträde
4. Datakille på e-on (f.d. Sydkraft)

Four movies you could watch over and over:
1. Lost in Translation
2. Reservoir Dogs
3. En kärlekshistoria
4. South Park: Bigger, longer and uncut

Four places you have lived:
1. Örebro (Västhaga)
2. Örebro (Adolfsberg)
3. Örebro (Norr (snart))
4. -

Four TV shows you love to watch:
1. Simpsons
2. South Park
3. Varan-TV
4. This is our music

Four places you have been on vacation:
1. Rhodos
2. London
3. Taizé (Frankrike)
4. Ostkusten ett helt ofattbart antal gånger

Four websites you visit daily:
1. Skysports
2. Shaktar
3. Last.fm
4. Nerikes Allehanda

Four of your favorite foods:
1. Spenatlasagne
2. Greksallad
3. Är kaffe mat?
4. Allt Anna lagar

Four places you would rather be right now:
1. Old Trafford, Manchester
2. London
3. New York City, baby!
4. Någon annan stans

Four bloggers you are tagging:
1. Språkmakargatan
2. Stellan Norén
3. -
4. -

13
Håkan Hellström
Låt 2005

Ursäkta min dåliga titel, men tänk på den engelska översättningen "Take cover".

Håkan har gjort covers sedan barnsben, nåja, i alla fall sedan fem år tillbaka. Hans låtar bygger ofta på stulna melodier, textrader eller någonting annat trevligt. Jag älskar det, men det gör långt ifrån alla. Det finns få artister som kan reta gallfeber på människor som Håkan. Visst, en stor del älskar honom för hans helt enkelt fantastiska musik, men så finns det alltid folk som ställer sig på sné och säger någonting i stil med att "Inte nog med att han sjunger falskt, han skriver inte heller sina egna låtar!"

Covers är bland det fulaste som finns, det har vi tyckt ända sedan 1800-talets början och förromantiken, då Goethe helt sonika proklamerade att konstnärens själ skulle fram i verket. Man skulle som konstnär inte längre titta bakåt på vad de tidigare poeterna, musikerna eller bildkonstnärerna hade gjort och sedan försöka bräcka dem. Visst, Goethe och grabbarna gjorde det bra, men det var tvåhundra år sedan. Okej, modernismen kom emellan, men vi har alltså samma konstsyn idag som för tvåhundra år sedan. Är det inte dags att tänka om? Håkan vill bara göra den finaste popmusik han vet, och precis som vi andra har han en alldeles för stor skivsamling. Han lyssnar och lyssnar och lyssnar och så vill han att fler ska ta del av musiken han älskar. Vad är då lättare än att bygga in den musiken i hans egna låtar? Håkan klipper och klistrar tills han har byggt upp sitt musikslott som består av en massa olika delar från olika tider (lite som Örebro slott, för er med ett historieintresse), ett lapptäcke av musik som bara väntar på att upptäckas. Och visst fan är det bra. Och egentligen, handen på hjärtat, spelar det någon roll om han har "snott" några rader här och några ackord där så länge musiken är så fantastiskt bra? Jag tror att vi måste ändra vårt sätt att tänka om musik om vi ska se någon förändring, om vi vill ha ny, bra musik även i fortsättningen. För mig handlar inte musik om någon slags teoretisk äkthet, det handlar om att göra jävligt bra musik i praktiken.