Pop och skit

Did you give the world some love today, Baby?
Doris
Låt 1970

Ja herregud, Doris. Vilket jävla namn. Men vilken låt! Alltså, skivan kostar femtionio spänn på din närmaste skivbutik. FEMTIONIO spänn! Varför har du inte köpt den än? Det är ett svenskt kulturarv du går miste om när du inte lyssnar på den här. Janne "Loffe" Carlsson på trummor, bara en sån sak. Tänk efter, en hel skiva för femtionio spänn. Om inte annat, femtionio spänn för den här låten, som är något av det bästa som släppts i Sverige. Fan, låt inte snålheten ta över idag igen.

Ljusdal
Sibiria
Låt 2005

Tänk att jag inte har skrivit någonting om den här låten än. Den var trots allt en av de bästa låtarna under 2005. Utan tvekan. Visst, det är en enkel låt, mycket töntpop med ett ganska klassiskt tema. Men merde! Vilken låt! Låten handlar som bekant (alla måste väl ha hört den vid det här laget? Annars finns den här) om att ta sig bort, bort från Hälsingland, bort från Ljusdal, bort från allt. Just detta kan vara kärnan i alla popmusik (jag har skrivit det förut, jag vet), att ta sig bort. Lite som svenskar på semester. Vi åker inte till Mallis, vi åker från Sverige, vi älskar "det osvenska" samtidigt som vi måste ha det typiskt svenska "för midsommar är ju så förbannat trevligt". Sibiria får på något märkligt sätt ihop allt det där i en och samma låt. Kanske är det därför vi älskar det? Lite som Gunnar Ekelöfs poesi, där motsatserna möts och tillslut upphör, så funkar Sibirias musik. En text om att komma bort mot en musik som längtar hem och en melodi utan någon specifik hemvist. Kanske drar jag på för stora växlar, kanske borde jag sansa mig och såga Ljusdal sådär lagom indiekreddigt. Men varför? Ni vet redan hur bra det är, och en sågning skulle bara vara patetisk. Låten är hur som helst hemskt trevlig och en viktig del av mitt 2005.

The Breakthrough
Mary J. Blige
Album 2005

De säger att hon mår bättre nu, och det märks. Det märks väl. Det är inte längre en sorgsen Mary som tvingar fram varje ton mellan snyftningarna, det är en Mary som minns sin bakgrund men har kommit över det, gått vidare och vet att hon är jävligt bra på det hon gör. Kanske är alla samarbeten på plattan lite omotiverade, det vi vill höra är knappast några rappare, vi vill höra Mary sjunga, vi vill bli frälsta av den där rösten som går rakt in i hjärtat, till och med på en gammal indieräv (och gammal hårdrockare) som jag. Och kanske går inte alla låtar så rakt in som man vill att de ska göra, men "MJB da MVP" räcker och blir över. En helt okej låt med The Game, absolut, men när Mary tar tag i den blir den helt plötsligt den viktigaste låten i hela världen. Visst är texten egentligen ganska töntig (jag menar, vilken souldrottning med självaktning skriver en låt om sin diskografi?), men Mary sjunger så nära, så äkta och så allvarligt att det helt plötsligt känns som en fantastisk text och låt.

Sedan kan man alltid ifrågasätta varför i helvete hon gör en låt tillsammans med U2, det tråkigaste bandet i en stor del av världen. Men vem bryr sig egentligen när resten av skivan är så jävla bra att man kan ha överseende med just den låten?

Jag känner att uppdateringsfrekvensen här inte är vad den borde vara. Jag har inte riktigt tid, ork, eller lust att skriva så mycket just nu. finns det någon som läser det här och skulle vilja skriva något så kan ni maila mig på petter.bomanh042@student.oru.se med förslag så kan vi säkert styra upp någonting. Ni kan skriva om precis vad som helst, bara det handlar om musik. Jaja, tillbaka till verkligheten:

Här följer en lista på saker som inte har med musik att göra, men är förbannat bra ändå.

• Anna
  Det finaste jag har. Utan henne vore allt omöjligt.
• Manchester United
  Ja, vad säger man? Ni som förstår, ni förstår. Det är en kärlek bortom orden. Jag har ett rött hjärta, helt enkelt.
• Gunnar Ekelöf
  En underbar poet. Ibland väl akademisk, men ofta bara sådär fantastiskt bra.
• Klas Östergren
  Gentlemen är helt fantastisk, nu väntar snart Gangsters.
• Harry Martinson
  Sveriges främsta stilist?
• Uppsatsseminarium
  Kanske inte ser fram emot själva seminariet, dock när det är över. jag har oroat mig tillräckligt för den där uppsatsen nu.
• Last.fm
  Världens bästa hemsida. Troligtvis blir den också min död.
• Egen lägenhet
  Från och med första mars huserar jag på Mäster Larsgatan, min lägenhet blir ett poppalats. Kom gärna in på en fika. Jag lovar att spela den finaste musik jag vet för er (ni får gärna ta med den finaste musik ni vet och spela för mig) och göra gott kaffe. Kanske göra lite egen musik , om allt går som jag vill (om ingen annan gör den musik jag vill ha får jag väl göra den själv).
  Så har ni vägarna förbi Örebro kan ni väl slå en signal?
• OPQ
  Världens bästa kör och sekt blir bara bättre. Vi ska sjunga Arvo Pärt i vår! Och Mozarts Missa Brevis i D! Helt makalöst bra!
• Espresso
  Mitt beroende börjar arta sig.
• Morsan och Farsan
  Bättre går inte att få. Jag har ju inga syskon, så de har nog fått stå ut med en del genom åren, men de verkar ha klarat sig (bilden är från midsommar i båtklubben):

Dancebander
Torgny Melins
Låt 2005

Dansbandsmusik? Aldrig i livet!

Dansbandsmusik är verkligen djävulens redskap. De predikar hin håles budskap i folkparker överallt. Det är hjärta och smärta (Kent någon?), snusk och förnedring (i väldigt fin förpackning) och ljuva terser. Dessutom med klichéartade rytmer och fåniga basgångar.

Med detta i åtanke är det inte så konstigt att Teddybears av alla band kontaktar ett dansband från Säffle och undrar om de kan vara förband på nästa Teddybears-turné. Teddybears har aldrig varit några favoriter. Okej, Punkrocker var en trevlig låt, och Patrik Arves tacktal på grammisgalan (han var full som ett ägg och sa att han skulle döda alla moderater) får mig fortfarande att asgarva så fort jag tänker på det. Men annars liksom? Teddybears? Varför finns de egentligen? De är liksom ett dansband för min generation, utan hjärta och smärta, utan ljuva terser, men med en jävla massa snusk och förnedring. Kanske är det inte så konstigt då, att de söker sig tillbaka till sina rötter. När andra band gör det åker de till New York, London eller någon annan hipp storstad. Teddybears åker till Säffle. Det är helt fel ur popsynvinkel, men har man i åtanke att Teddybears kan sägas vara svensk popmusiks Stefan och Krister, då känns det helt plötsligt bara så jävla rätt. Jag menar, det är inte mer än rätt att ett dansband spelar in en egen version av Punkrocker. Rusiak spelade ju in hiphopper, så Dancebander känns inte helt fel. Sedan tror jag inte att låten varit speciellt kul om man inte hade vetat historien bakom. Det är ju liksom en dansbandslåt, med hjärta och smärta, snusk och förnedring och ljuva terser.

Vad kommer härnäst? ”Indiepopper” (med Håkan Hellström)? ”Remixer” (med Mr. Suitcase)? ”Europopper” (med Le Sport)? ”Soulrocker” (med Moneybrother)? Eller drömmen ”Motowner” (med hela jävla Motown-stallet från sextiotalet)?

Eller ingenting. Kanske är det bäst så? Ingen skulle nog gråta om Teddybears bara slutade.

Tacking
The Embassy
Album 2005

Jag vet, jag är alldeles för sen, den här borde ha recenserats för länge sedan. Men skit samma.

The Embassy gör fin musik. Kanske är den ibland lite menlös, lite tråkig och lite utstuderad. Men den är fin. Väldigt fin. Faktum är att "It pays to belong" kan vara den finaste låt jag hört på länge.

Kalle J (vårt senaste stjärnskott) sade i en intervju att The Embassy är bra musik att ha när man går och handlar. Det är en ganska bra liknelse, bra bakgrundsmusik som ändå berör. Fast stönen i Some Indulgence är kanske inte den bästa konsum-musiken, i alla fall blir inte jag särskilt upphetsad av att höra stön vid grönsaksdisken. kanske tycker ni annorlunda? Jag lyssnar gärna på "It pays to belong" hela vägen från mjölken till godiset, däremot.

The Embassy gör fin musik. Punkt. Slut.

jaha, en årssammanfattning:

Låtar:

1. The Killers - Mr Brightside (thin white duke mix)
2. Le Sport - Tell noone about tonight
3. Håkan - En midsommarnattsdröm
4. Sibiria - Ljusdal
5. Håkan - Klubbland
6. Robyn - Be Mine
7. Kalle J - The Reliable Paper
8. Arvo Pärt - Da Pacem Domine
9. Daniel Boyacioglu - Namngivning
10. Most Valuable Players - Stockholm Doesn't Belong to Me

Album:

1. Robyn - Robyn
2. Håkan - Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått
3. Bright Eyes - Digital ash in a digital urn
4. Arvo Pärt - Lamentate
5. Håkan - Ett kolikbarns bekännelser

Grejer som varit väldigt fina:

1. Cat5
   Jag gillade inte låten, men de har bra idéer.
2. Service
   Världens bästa bolag?
3. Hybris
   Världens näst bästa bolag?
4. Mr. Suitcase/Mont Ventoux/Billy Rimgard (kan inte hålla reda på alla alias)
   Billy har öppnat mitt sinne för elektronisk musik, hans blogg är också trevlig
5. Shaktar
   Årets musiksite (juluppehåll för närvarande)
6. The Killers
   Jag upptäckte dem nog ett år för sent
7. Thin white duke-mixar
   Elektronisk musik blir inte bättre. Kan man göra en Britney-låt helt jävla smashing, då har man något andra inte har.
8. mp3-filer
   Jag är på metafor-humör, så jag kallar det en explosion.
9. Bloggen
   Uppsats om textstrukturer i bloggen is the shit

Lite nyårsmusik kan aldrig skada. Dra ihop ett blandband (eller bränn en cd) inför 2006 med de här låtarna:

1. Kalle J - Summer Holiday
2. Håkan Hellström - Precis som Romeo
3. El Perro Del Mar - Candy
4. Le Sport - Business Girls
5. Diana Ross - You can't hurry love
6. Michael Jackson - I want you back
7. Daniel Boyacioglu - Namngivning
8. Robyn - Konichiwa Bitches
9. Gustaf Kjellvander - Honest Mistake
10. The Killers - Mr. Brightside (thin white duke Remix)
11. Britney Spears - Breathe on me (Thin White Duke Remix)
12. The Tough Alliance - Koka Kola Veins

Typ så. Det här en ganska onödig postning, för imorgon kommer årsbästa-listan. Men det här kändes ändå rätt. Jaja, det är bra låtar allihopa, lyssna på dem för i helvete!

Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått
Håkan Hellström
Album 2005

Varför släpper man ett album några dagar EFTER jul? Ett försäljningsmässigt självmord enligt de flesta. Hallå! Du missar julhandeln! Tiotusentals skivköpare! Håkan för i helvete!!!

Jag tror att Håkan resonerade ungefär såhär: Jo, jag kan släppa skivan före jul, men den är ju så himla fin att det inte gör något om den kommer ut senare. Folk köper den ändå, bara för att den är så himla bra. Håkan hade rätt igen. Skivan är helt makalös. Verkligen. Öppningsspåret "13" är en liten pärla som verkligen har polerats till fulländning. Den smög ut från musslan, lade sig för att poleras någonstans vid Tjörn och så gick Håkan och Björn Olsson och hittade den, tog in den, putsade upp den och la den på skiva. Så bra är "13". Och det är bara första låten.

"Klubbland" är en helt vansinnig danslåt, som gjord för långa sommarnätter, burköl och solnedgångar. Jag ska börja redigera min årsbästalista med tre dagar kvar till det nya året. Klubbland är verkligen så bra att den tar sig in på den listan, på en ganska hög placering dessutom. Bara introt när han ropar "en två tre fyr!" är värt att älska.

Det blir såhär varje gång. Håkan släpper nytt och jag är fast. Men den här gången är det verkligen på riktigt. Verkligen, verkligen, verkligen på riktigt. "ett kolikbarns bekännelser" är ett fantastiskt album, ett av årets bästa. Men frågan är om inte den här plattan är snäppet bättre? Jag brukar inte gilla Left-overs, b-sidor och allt sånt där. Det känns mest som en anledning för artisten att tjäna pengar. Men Håkan, käre värld! Varenda låt känns superviktig, låtarna känns väl sammanhållna, det är verkligen ett album, ingen samling. Samlingar är tråkiga uppradningar av låtar utan tanke bakom. Vad Håkan har gjort är makalöst. han har verkligen tänkt på låtarna, hur de ska fungera ihop, i vilken ordning han ska ha dem. "Nåt gammalt..." är mer ett album som tagit lång tid att spela in än en samling outgivna låtar.

Det finns många favoriter på skivan, "klubbland" är fantastisk, men jag måste ändå nämna "Precis som Romeo". Vilken låt! Det är som om den gamla Håkan i sjömanskostym skulle möta den nya Håkan i vit kostym, hälsa på honom och säga "Shit, vilka snygga kläder jag har! Är det sådär min musik kommer att låta i framtiden?", lite som den där reklamen för pensionsfonder där människor träffar sin framtid. Här träffar verkligen den unga, naiva Håkan sin framtid, blåsattacker möter orglar, glädjeskrik möter stämsång och jazztrummor möter gitarrmelodier. Det är lite som en dikt av Gunnar Ekelöf där motsatser möts och går upp i ett urtillstånd av ingenting där motsättningarna inte existerar.

Men Klubbland. Herrejävlar. Jens har lovat mig att spela den minst en gång på fredag, på nästa stora grej. På Babar. Förhoppningsvis är jag där. Annars sitter jag väl hemma och gråter till "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".

Håkan har verkligen gjort mitt 2005 komplett. Först inleder han det magnifikt, sedan avslutar han det ännu bättre. Så redigera din årsbästa-lista. Klubbland ska in! Och hela plattan ska in!

Candi Staton
Candi Staton
Album 2003

Jag vet, titeln är snodd från dagensskiva.com, men det skiter jag högaktningsfullt i.

Som sig bör var det Jens som fick mig att lyssna på Candi Staton, det brukar vara så med ny musik. Jens brukar ha rätt, och därför valde jag att följa hans råd även denna gång. Om ni bara visste hur rätt han hade den här gången. Har ni inte hört Candi Statons samlade Soulproduktion är det här ni ska börja. Och sluta. Den innehåller precis allt man behöver, det finns smäktande ballader, sjukt svängiga southern soul-låtar. Och så finns "In the Ghetto", den vackraste låt som spelats in söder om Norra Polcirkeln. Visst, Elvis är kung och allt det där, men när Candi gör den, då lyfter jag. Det är så fantastiskt jävla överbra att allt annat inte längre spelar någon roll. Hon liksom väser ur sig orden och ger en motivation att leva en stund till.

Men det är inte allt. Det finns så många bra låtar att jag inte vet var jag ska börja. Köp skivan istället. Annars finns alltid slutlåten "I'm gonna hold on (to what I've got this time)" som är helt fabulous. Smashing. Fantastisk. Kalla det vad du vill, den är verkligen bättre än det mesta här i världen. Eller lyssna på "Heart on a string", en svängig historia med blås från himmelen (Gabriels trumpet kanske?) och en text som känns så jävla naturlig för Candi.

Bry er inte om hennes senare discoproduktion, även om "young hearts run free" är bra. Bry er inte, köp den här skivan och lev lyckliga. Köp förresten allt från Honest Jon's Records, det bästa bolaget på länge. Jag har börjat gilla Damon Albarn väldigt mycket sedan han startade HJR. Han har gett oss Candi Staton, Bettye Swann och Willie Hightower än så länge, men var det ska sluta, det vet nog ingen.