Pop och skit

A Christmas Album
Bright Eyes
Album

Herregud, julmusik ska inte vara bra, okej?

Jag hatar väl egentligen julmusik. Okej för "Fairytale of New York", några engelska carols och Bachs juloratorium, men annars är det ett jävla mörker. Plastiga artister som gör sitt bästa för att låta snälla och trevliga med något religiöst i blicken (en referens till Karl-Bertil). Men så finns Bright Eyes julskiva. Den spelades in till förmån för ett AIDS-projekt i Nebraska, och det är en himla bra grej. Men så är det ju musiken. Bara första låten, "Away in a manger" är värd varenda krona. Lite småfalskt, osäkert, tar sig några sångerskor in till det något underliga julkompet och liksom välkomnar en in i värmen vid brasan, och man får lukta på glöggen (två referenser). När sedan "The first noel" kommer igång, när Conor smyger sig på och liksom trevar sig fram och undrar om han får störa, då är jag övertygad om att detta är den ultimata julplattan. Visst, "Blue Christmas" är ingen höjdare, men har den någonsin varit det? Det som övertygar mig är Conors innerlighet, hur han verkligen menar varje ord, utan plastiga leenden och religiös blick. Han har fattat det ingen av de andra artisterna gjort, att julen faktiskt firas till åminnelse av Kristi födelse (tre referenser). Han sjunger som om han stod där vid krubban och såg Jesusbarnet i ögonen. Jag vet inte om Conor tror på Gud, men han vet nog i alla fall hur det är, för han sjunger så äkta och så nära att det nästan gör ont. Och då har jag inte ens nämnt "Have yourself a merry little Christmas", avslutningslåten. Herregud! Det är så smygande, så innerligt och så äkta att allt annat känns som plast och fejk. När avslutningsfrasen "Have yourself / A merry little christmas time" ebbar ut och skivan tar slut, då finns inget att säga, Conor har redan sagt allt. "Have yourself a merry little christmas time", det lämnar han oss med. Tänk efter, nu är det dags att stanna upp en stund och ställa några frågor (fyra referenser). Jag tänker inte säga vilka frågorna är, men det kommer att vara klart för dig om du lyssnar på skivan.

Ska du ha ett fikon? (fem referenser)

High School Drama
Montt Mardié
låt 2005

Men vadå liksom? High School Drama? Vaädäfönåt? Jag fattar ingenting, men låten är fantastisk.

Den senaste tiden har musiksverige möblerat om fullständigt. För två år sedan var det nog ingen som trodde att mp3-formatet skulle vara Den Stora Grejen. Visst, det var en stor grej för alla killar som sitter och laddar hem raggar-rock och RePlay Dance Mania-plattor hela dagarna, men för oss som gärna vill vara sådär häftigt alternativa var inte internet ett alternativ. Man hittade helt enkelt inte det man ville ha. Men i år har allt, ja allt, förändrats. Helt plötsligt finns en stor musikskatt fullt synlig för alla, vem som helst får ladda hem. Vi har projekt som monotoni, vi har band som Le Sport, artister som Kalle J och bolaget Hybris. Allt tillgängligt för alla. Visst, den där sköna exklusiviteten som alla ville åt förut, känslan av att vara ensam om något, den har försvunnit. Men egentligen, varför är det så hett att vara ensam om något? Är inte grejen med musik att man ska dela med sig och låta andra höra det där helt fantastiska bandet som du precis upptäckt?

Jag upptäckte Montt Mardié genom Hybris hemsida. Jag har inte sett videon, jag har inte skivan, jag har bara sett några bilder på killen. Men han är helt makalös. Han gör någon slags soulig åttiotalsmotown eller nåt. Men kategoriseringar är inte alltid tillräckliga. Montt Mardié är så mycket mer än så. Det är egeninspelad musik med riktiga gitarrer och allt. Förut har musiken inspelad hemma ofta bara handlat om synthar, synthar, synthar (inget fel på det!), men här har vi något nytt. Det känns aldrig electronica, det känns aldrig Le Sport, det är bara soul. Tre minuter väl inplastad själ. Och ett telefonsamtal.

Jag gillar många band bättre i teorin än i praktiken. De vill så mycket men får liksom inte ut det. Montt Mardié får ut allt det där känns det som. Men, med den rösten går det väl inte att misslyckas?

The Queen is Dead
The Smiths
Album 1986

Jaja, en lista över det jag lyssnat mest på den här veckan. Det blir säkert bättre än såhär, men inte mer Petter just nu. Och varför bryr ni er egentligen om vad jag lyssnar på? Hitta något eget istället. Men i alla fall, ni har trots allt läst så här långt:

1. Gustaf Kjellvander - Honest Mistakes
2. [ingenting] - Gråt inte älskling
3. Lambchop - The Lone Official
4. Håkan Hellström - 13
5. Mr. Suitcase & Sanna Fischer - Lullaby of Clubland
6. Kalle J - Tthe Reliable Paper
7. I'm from Barcelona - We're from Barcelona
8. Montt Mardié - Come on Eileen
9. The Second Band - What's up, Tiger Lily?
10. Le Sport - Business Girls

Världen blir nog inte bättre om ni lyssnar på det här, men det är bra låtar allihopa.

Ingenting duger
[Ingenting]
Album 2004

"Som Per Gessle i OBS-klass" skrev någon. Jag är beredd att hålla med.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till [ingenting]. De är liksom ett sånt där band som du inte kan placera. Visst, det är någon typ av indie, ganska rockigt ibland och en smäktande ballad, men så helt plötsligt kommer "alla har glömt", en gammal schlager i en version som fullständigt slår ner mig i soffan. Och sedan, efter ett helt psykat (och fantastiskt vackert) mellanspel vid namn "varats olidliga lätthet" fortsätter det in i "gråt inte älskling", en av de vackraste och innerligaste låtar som skrivits på svenska. men låten har inte bara en väldigt, väldigt fin text, utan också en helt jävla makalös trumpetslinga. Den låter lite som trumpeten från den där överdrivet långa bas-arian i "Messias", och visst kan man skymta en liten frälsare bortom molnen när man hör den här trumpeten också. I sex minuter blir man fullständigt förförd av stråkar, trumpeter och ett digitalt pip som bara känns så helt otroligt rätt. jag formligen älskar den här låten, den har lätt för att vara mitt soundtrack när jag går ensam genom Örebro för att  handla julklappar bland människor och butiker som inte fattar ett skit. Jag får ibland lust att ställa mig på stortorget och spela upp den här låten för hela stan, så att kanske någon skulle förstå vad bra popmusik är. Och jag tror dessutom, så naiv som jag är, att kanske skulle folk börja älska varandra lite mer. Den här låten är så mycket större än Örebro egentligen.

Nu är ju inte skivan slut där. Direkt efter kommer en annan, helt underbar låt. "Julia" är väl "gråt inte älsklings" totala motsats. En soulinfluerad indielåt med falsettkörer om att ta sig ifrån stan. Kanske är det en logisk följd efter en låt som är lite för stor för ens egen stad? "Julia" ger i alla fallen känsla av att vilja bort, popmusikens väsen. All bra musik bygger på en längtan bort, det är min fullständiga övertygelse. Om det sedan är Stockholm, Åmål, New York eller jorden man vill bort ifrån spelar mindre. Jag vet inte vart [ingenting] vill, men jag skulle gärna åka med.

Den här skivan är kanske inte den du lyssnar på varje dag i resten av ditt liv, men den är lite som en konsert-DVD, du tar fram den när du behöver den. Och just nu behöver jag [ingenting] mer än någonsin. Även om jag egentligen bara lyssnar på "Gråt inte älskling" och "Julia" så älskar jag hela plattan för alla de stunder den gett mig.

The Fine Arts Showcase and the Electric Pavilion
Gustaf Kjellvander
Album 2004

Det här är verkligen en skiva att älska. Jag vet inte om jag någonsin kommer låna ut den, ens för tio minuter. Den känns verkligen nära, en skiva att krama när allt känns svårt. Gustaf har verkligen samlat all den ilska och all den ångest som finns i ett tonårshjärta och komprimerat till små poplåtar som verkligen inte kan lämna någon oberörd. Jag lovar dig att du kommer hitta någonting på den här skivan som talar till dig. Annars får du pengarna tillbaka.

Jens Hollingby som tipsade mig om den här skivan lyssnade enligt egen utsaga på den en hel sommar när han planterade skog i dalarna. För mig räckte det med två timmar i en bil på väg från Stockholm. Det var så att säga kärlek vid första ögonkastet. När "The hazel ridge" tonar upp var jag fast, och det att jag körde en fullutrustad fläsk-Saab spelade inte längre någon roll. Det var liksom Gustaf och jag och ingen annan. När sedan "Current Frequencies" och "Honest Mistakes" tar över, då var jag helt såld, jag underkastade mig Gustaf, jag blev hans slav. "Honest Mistakes" är för övrigt en av de vackraste låtar som har gjorts. Ärligheten är, som jag skrev i min topp-femtio-lista, knäckande stor. Och hela låten andas komprimerad tonårsångest som förvarats i åratal under biljardbordet på fritidsgården. Här plockar Gustaf verkligen fram alla känslor, kör dem i nittio grader och hänger ut dem på tork över gatan där vi alla kan se dem. Utan att det för den skull (som min liknelse) känns pretentiöst. Sedan är resten av skivan ett stort segertåg, lite för att understryka att de vann kriget mot ångesten med de tre första låtarna. Inte så att musiken tappar kvalité, den lägger sig bara på en konstant hög nivå efter de tre första urladdningarna.

"Honest Mistakes" är för övrigt en låt jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Men vad vinner ni på det? Lyssna på låten istället, om ni inte redan gjort det. Ni kommer att älska den, jag är säker på det. Annars vill jag gärna höra varför ni inte gör det. jag har svårt att förstå hur någon inte kan tycka om den låten.

Det här är allt bror Kjellvander misslyckats med. Det här är själ, det är ärlighet, det är frustration i mängd. Där Christian vill vara ärlig, känslig och frustrerad är Gustav precis allt det. Kanske för att han inte försöker, utan bara gör det.

Musiktidningen Sonic (Usch, jag får rysningar bara av namnet) listade nyligen de femtio bästa låtarna på tjugohundratalet. jag tänkte göra detsamma, precis som alla andra har gjort. Det kommer bli mycket Håkan här, och jag lovar, Cardigans finns naturligtvis inte med. Och en väldans massa låtar från i år, kanske för att musikvärlden fått en nytändning, kanske för att jag har dåligt minne.
De tio första är i någorlunda ordning, resten kan flyttas runt ganska rejält. Jaja, nu börjar jag:

1. Bright Eyes - Let's not shit ourselves
   Jag skulle ljuga om jag valde en annan låt. Den här är verkligen det bästa jag har hört sedan millenieskiftet. Så aktuell, så energisk, så förbannad. Conor har verkligen fått till en fullträff här. Kan vara det bästa jag har hört någonsin. Kanske är låten väl lång, kanske är han väl förbannad, kanske är metaforerna väl pretentiösa. Men va fan, den här låten är så fullständigt jävla skitbra att det inte spelar någon roll. Nio minuter känns i sammanhanget nästan väl kort. Jag kan inte få nog av den här låten. Jag skulle vilja se någon statistik över antalet gånger jag har haft den här på. Eller så vill jag inte veta.
2. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig, Göteborg
   Herregud, vilken energi, vilken karisma, vilken låt. Definierade Sverige vid millenieskiftet. Håkan har gett mig så mycket, hur ska jag kunna tacka honom? (förresten, tack Jens för att du fick mig att lyssna på Håkan. Utan dig hade jag nog stannat i hårdrocksträsket)
3. Outkast - Hey Ya!
   Sprängde musikvärlden med en låt som både gick hem hos kritiker, barn och alla coola indiekillar.
4. Håkan Hellström - Visa vid vindens ängar
   När han spelade den här live på idrottsgalan började jag grina. Seriöst.
5. The Killers - Mr. Brightside (thin white duke remix)
   Jaques Lu Cont är en kung Midas, allt han rör vid blir tamejfan guld!
6. Moneybrother - Reconsider me
   Han kom som en chock rakt in i Sveriges musikliv
7. Arvo Pärt - Da Pacem Domine
   Nej, jag skämtar inte. Körmusik is the shit!
8. Johnny Boy - You were the generation that bought more shoes and you get what you deserve (remixen)
   Jag vill bara ge den här till Jaques och se vad som skulle hända
9. Håkan Hellström - Uppsnärjd i det blå
   Ett tag var det här den bästa låten i hela världen
10. Ben Harper & The Blind Boys of Alabama - There will be a light
    Så innerligt, så vackert och så övertygande att man blir religiös i åtminstone tre minuter.
11. Robyn - Be Mine
    Hon tar över Sverige, sakta men säkert
12. Rocky Dennis - Maple leaves
    Jag gillar Jens, han kan bli min bästa kompis om han vill.
13. Gustav Kjellvander - Honest mistakes
    Så ärligt att det gör ont
14. Lambchop - The Lone Official
    Instrumentalmusik är ibland det enda man behöver
15. Peter Dolving Band - Be Kind
    Så fullständigt ursinnig som Peter Dolving är kommer jag aldrig att vara, men jag förstår honom.
16. Millencolin - Fingers Crossed
    Japp, Home from Home är deras bästa platta, och den här låten är skivans bästa
17. Doktor Kosmos - Ante
    Varför låter inte Doktor Kosmos alltid såhär?
18. Popmihajlov - Kiss Me Now
    Jag vet, ni har nog inte hört den här, men det är ni som missar en fantastisk låt.
19. Mando Diao - The Band
    Borlänge var inte särskilt sexigt före Mando Diao.
20. Desaparecidos - Manana
    Conor funkar väldigt bra som ursinnig också.
21. [ingenting] - Julia
22. Daniel Boyacioglu - Namngivning
23. Bright Eyes - Easy/Lucky/Free
24. Håkan Hellström - Vaggvisa för flyktbenägna
25. Florence Valentin - Glömde bort att vara rebell
26. Turbonegro - Turbonegro must be destroyed
27. Randy - X-ray eyes
28. Moneybrother - My lil' girl's straight from heaven
29. Håkan Hellström - Himmel Blå Himmel Blå
30. Le Sport - Tell no one about tonight
31. The Knife - Heartbeats
32. Ed Harcourt - From Every Sphere
33. The Embassy - It pays to belong
34. The Hives - Dead quote olympics
35. The Killers - Jenny was a friend of Mine
36. Popsicle - Mayfly
37. Bright Eyes - Lua
38. The Solution - Get on Back
39. Joss Stone - Some kind of Wonderful
40. Jens Lekman - You are the light (by which I travel into this and that)
41. Morrissey - First of the gang
42. Robyn - Eclipse
43. Håkan Hellström - Kom igen, Lena!
44. The Strokes - Last Nite
45. Khonnor - Crapstone
46. CocoRosie - Terrible Angels
47. Doktor Kosmos - Å vem fan e du?
48. Bad Cash Quartet - Dirty Days
49. Radiohead - Idioteque
50. Sibiria - Ljusdal

Visst, den här listan skulle säkert se annorlunda ut imorgon, det är mycket jag har glömt. Men någonstans är detta en bild av mina fem senaste musikår, de viktigaste i mitt liv. Om någon läser detta kan ni väl skriva en liten kommentar om jag har missat någonting livsviktigt. Risken är stor att jag har gjort det.
 

Dancing with myself
Billy Idol
Låt 1981

Kan inte Billy göra en Jakob Hellman? Alltså försvinna, göra något annat, dricka för mycket, dö? Det låter kanske som att jag hatar Billy Idol, men så är inte fallet. Herregud, Dancing with myself och Rebel Yell är suveräna låtar! Men nu är han tillbaka, med ny skiva. Jag vill verkligen inte. Han var ju så jävla bra på åttiotalet, kan han inte lämna oss med de goda minnena av en superspeedad åttiotalskille, inte en ständigt återkommande, fallande stjärna? Samtidigt som jag älskar The Smiths vill jag inte se dem återförenade, det skulle aldrig vara lika bra som de är i våra huvuden. De har gått skilda vägar och ska inte träffas igen. Ebba Grön återförenades för en kväll, visst, men det var Ebba Grön, och det var en kväll, för Joe Strummer. En helt omotiverad, längre återförening av Ebba vore otänkbart.

Jag tror att vi, pop-folket, nog vårdar våra minnen bättre än det vi har idag. Vi älskar The Smiths och Jakob Hellman för det de var, vi vill helst att alla band ska sluta, och alla enskilda artister dö, så att vi kan minnas hur bra de var och säga att "vi såg dem faktiskt live, innan de la av". Vi vill vårda och frisera våra minnen, fixa till dem så att de blir bättre än de egentligen var. Ditt favoritband blir aldrig så bra som när de lagt av. Man säger ofta att den bästa popmusiken görs imorgon, men jag tror snarare att den bästa musiken är den som aldrig skrevs igår. Ofta tänker man att "om Jakob Hellman hade släppt en skiva till, då hade den varit bäst i världen, för den första var ju så fantastiskt bra". För visst är "...och stora havet" en bra platta, men hade den varit lika bra om Jakob fortsatt turnera ändlöst och vara med på allsång på skansen och bingolotto år efter år? Om Jakob inte hade lagt av så tvärt, hade skivan varit lika bra då?

Kan inte Billy Idol skita i allt efter "Dancing with myself" och bara lämna oss med de vackra låtarna och minnena?

Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Håkan Hellström
Album, 2000

Det här, mina vänner, kan vara det absolut bästa som kommit från Sverige någonsin. Jag skämtar inte, jag har inte den minsta gnutta ironi i rösten. Håkan kom in i våra liv och tog över fullständigt. Han tog ett fast grepp om hela Sverige och har inte släppt det än. jag vill inte att han ska släppa det heller.

Många vill väldigt mycket med sin musik. De vill förändra världen, fixa fred i mellanöstern, utrota fattigdomen, avslöja regeringen, revoltera och exponera beslutsfattarna. Håkan vill bara spela bra musik och dansa, och det är mer än nog för mig. Till skillnad från alla som skriver "smarta" texter och låtar så lyckas Håkan förmedla precis allt med sin musik. Från första tonen drar han igång ett lyckorus som sedan inte släpper förrän skivan tar slut. Visst, det finns lugna låtar, men de passar så bra in i den lyckobuffé som Håkan bjuder. Vi snackar den kanske finaste inledningen vi kunde få på det nya milleniet. Han satte en ganska hög standard för svensk musik och vad den skulle bli de kommande åren. Öppningsraden "Ge mig arsenik..." definierar precis vad vi alla ville höra. Staden är för tråkig, för liten, för trång för mig! Det finns något större, ge mig arsenik, ta mig bort, bort, bort! Håkan ledde helt plötsligt en helt ny generation indie-kids på vägen mot den perfekta poplåten. Jag vet inte om han har lyckats än, men han är bra nära på en jävla massa låtar. Och framför allt, han har fått hela Sverige att dansa. Jag såg honom i Örebro Folkets park år 2003 under Kalasturnén, och det är fortfarande den absolut bästa konsert jag har varit på. Jag var tvungen att omdefiniera hela mitt musiklyssnande, Håkan var så fullständigt briljant att ingenting annat betydde någonting just då. Och hela publiken dansade. Småbarnsmammor, medelålders män, indie-kids, brats, till och med en och annan svartrockare. Håkan har en förmåga att drabba alla, precis alla.

Det här kanske inte handlar så mycket om skivan "Känn ingen sorg", men det finns inte ord för hur mycket den faktiskt berör. Jag skulle vilja kunna sätta ord på det, men det går liksom inte, Håkan är för stor för mina ord. Det enda jag kan säga är att han har dominerat mitt liv sedan Jens Hollingby sade åt mig att lyssna åtta gånger på skivan, sedan skulle jag vara fast. Som alltid hade Jens rätt, och efter det har det bara varit Dans, Dans, Dans. Jag undrar hur det skulle ha sett ut om inte Håkan funnits i mitt liv. Behöver jag nämna att jag var nära på att köpa sjömanskostym?

Namngivning
Daniel Boyacioglu
Låt 2005

En dag ska jag sluta tjata.

Jag läste musiktidningen Sonic igår. De recenserade Daniel Boyacioglus album och gav det en tvåa, med andra ord gillade de inte alls Daniels musik. Recensionen var helt klart en av de konstigaste jag har läst. Jag fattade ingenting förutom att de totalsågade skivan. Det verkade som att de inte tyckte att Daniel var något annat än en kulturfjant. Jag som alltid fått känslan av att sonic vill vara kulturfjantar. Kanske var det jag som inte fattade ironin i att skriva en kulturfjantig recension av en kulturfjant?

Som rubriken antyder tror jag att Daniel kan bli din bästa kompis. Jag vill i alla fall ha honom som min. Han är en sån där kille som du kan gå och ta en fika med och bara ha sådär vansinnigt, fruktansvärt trevligt. Han kanske inte är den som förändrar din värld eller räddar ditt liv en dag i april, men han är bra mysig att dricka varm choklad med, på ett fik vilken grå dag som helst. Ni kan sitta och prata om det mesta, han drar några skämt vid sidan av och du skrattar. Kanske inte så mycket, men väldigt hjärtligt.

Daniel är inte bara din bästis, han har gjort låten som gör din dag. Refrängen går "Blod är tjockare än vatten (x3), fläckarna är också svårare att tvätta bort än vanliga fläckar av smuts". Punkt. Versen går ut på att han snackar sig runt en massa ord. Bra så. Kanske inte så speciellt, nej, men lyssna på låten och du fastnar. Daniel tar emot en med öppna armar och bjuder på saft och bullar hemma i hans kök. Ni diskuterar att panikångest faktiskt är två ord och en stol är en stol. Ni glömmer inte att öppna dörren innan ni går in i väggen och ni konstaterar att vissa inte tänker alls innan de öppnar käften. Helt plötsligt har kvällen kommit och du måste hem till ditt. Men ni har haft det jättetrevligt tillsammans, du och din nya bästa kompis.

Nej, nu måste jag sluta skriva, jag ska ringa och prata med Daniel, någon som har hans nummer? Det känns lite beigt att inte ha numret till sin bästis.