Pop och skit

Tell noone about tonight
Le Sport
Låt 2005

Kanske stämmer det här?

Nej, det gör det inte. I alla fall inte i år. Vi har fått fram så jävla mycket bra musik. Cat5, Most Valuable Players, Kalle J, etc. Och så har vi fått Le Sport. När "Tell noone about tonight" kom ut i våras undrade jag vad fan det var för något. Det var liksom Eurodisco, det var en riktig töntlåt, med synthar och fula frisyrer. Tänk hur fel man kan ha. jag har under sommaren fått revidera min åsikt. Ordentligt. Le Sport öppnade mina ögon inför det elektroniska, och helt plötsligt ville jag bara ha mer, mer, mer. Jag kunde komma på mig själv med att lyssna på Underworld, New Order och diverse andra band, det ena töntigare än det andra (nja, New Order och Underworld är kanske inte så töntiga, men ni fattar). Men ingenting kommer upp i samma klass som "Tell noone about tonight". Den är verkligen det sötaste, poppigaste, mest naiva och absolut mest smashing hittills i år. Man kallar det eurodisco, man kallar det synthmusik, man kallar det techno. För mig är det bara pop, pop, pop. Le Sport gör verkligen pop i sin renaste form. jag tror att många kallar det för synth rent slentrianmässigt, eftersom melodierna inte spelas på gitarrer. Varför tror alla att popmusik måste innehålla gitarrer? Det handlar väl inte om instrumenteringen? Pop handlar om bra musik med schyssta melodier, om melodin sedan spelas på gitarr, trumpet eller keyboard spelar väl ingen roll egentligen?

Jag kan inte skriva mer, ni har säkert lyssnat er trötta på låten vid det här laget. Men lyssna en gång till, ge låten en chans till, bara en gång till! Låten är värd det, jag lovar.

Annars kan ni alltid lyssna på "Business girls", den är också helt smashing. Eller allt annat godis på eurosportmusic.tk

The Reliable Paper
Kalle J
Låt 2005

Jag hatar också åttiotalet, var så säker.

Jag gillar inte staden Västerås heller. Kanske för att jag bor i Örebro. Kanske för att jag besökt staden alldeles för lite. Kanske för att hela staden känns som en relik över svenskt sjuttio- och åttiotal. Kanske är det just därför Västeråsaren Kalle J:s musik känns så klockren. Som ett ledmotiv till en schysst åttiotals-tvserie, eller kanske ett för tiden mycket avancerat TV-spel, så låter det. Jag kan riktigt se Don Johnson ta kokain till den här musiken, det känns lite som att min kavaj får axelvaddar, doften av hårsprej sänker sig. And I love it! Shit, jag borde spotta på det här, jag borde kanske sätta mig ned, börja röka (någon gång skall vara den första), och riktigt tränga in i Dylanträsket, Smithsdjungeln och Bright Eyes-skogen, för att bli sådär skönt pretentiöst konstnärlig som man visst ska vara. Det är liksom så jävla mycket mer äkta, mot all plast från åttiotalet.

Det finns ingen gräns för mitt hat mot åttiotalet. Men ändå sitter jag här och nynnar med i "The Reliable Paper", och jag blir glad. Lika glad varje gång. Just nu, slutet av november 2005, känns Kalle så jävla rätt. Det här är kanske inte framtiden, det är inte dåtiden. Frågan är om det är nutiden? Hur som helst har Kalle gjort dagens låt. Och är inte det värt en eloge så säg.

Äh, sluta läs och lyssna istället!

Kiss me now
Popmihajlov
Låt 2002(?)

Förlåt för Gessle-referensen. Han har absolut ingenting med vare sig musiken eller recensionen att göra.

En gång seglade jag tillsammans med Erik Nordlund, sångare i det numera nedlagda Popmihajlov. Vi var i högstadieåldern, åkte stortriss över Hjälmarens blåbruna vatten och älskade musik. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om den här tiden, som var en av mina bästa. Men det är någonting som ska stanna mellan mig och de andra inblandade. Efter ett tag slutade vi segla, började gymnasiet och tappade kontakten. Men så hörde jag "Kiss me now", och allt var som förr. Erik fanns liksom där, i egen hög person. Låten var inte bara bra, den var en representation av honom.

Den här låten är egentligen inte så speciell. En indielåt av vanligt snitt med tydliga demovibbar, kanske eftersom det är en demo. Men någonting gör de så mycket bättre än allt annat på demokassett. Kanske är det naivitet. Kanske är det texten om killen som vill bli kysst, nu! Lite som "Tell noone about tonight", det är bara idag som betyder något, det är ju så jävla långt till igår och imorgon. Som rubriken säger, det handlar om Puls, att stå stilla räknas liksom inte. Vi vill röra oss nu! Kanske inte framåt, men inte heller bakåt, bara vi rör oss, om det så är i sidled. Kiss Me Now fångar in just precis all den där naiviteten, en desperat längtan efter just den där kicken, efter just den där tjejen. Vem bryr sig om trygga, långa förhållanden? Vem bryr sg ens om nattsällskap? Kyss mig för fan! Nu! Nu! Nu! Kanske är det inte en speciellt långsiktig plan, men i tre minuter och tjugotvå sekunder är det allt. Precis allt.

Det finns mycket mer att säga om den här låten, men varför säga något när ni kan lyssna istället? Och så kan ni kolla upp The Second Band också. Erik spelar där, och den här låten är sjukt bra

Erik, om du mot förmodan skulle läsa det här kan du väl lägga en kommentar? Och Anton får gärna göra det samma.

Robyn
Robyn
Album 2005

Egentligen har det sagts alldeles för många gånger.

När jag sommarjobbar brukar jag lyssna på P3. Hela dagarna. Hela jävla dagarna. Efter en sommar är man ganska trött på musiken som går dag ut och dag in. Det har varit Sean Paul, Winnerbäck, Håkan, Kent, September, Destinys Child, you name it. Men i sommar var någonting annorlunda. Kanske är det så att jag har resignerat, att jag inte längre bryr mig. Eller så är det så att Robyn släppte en helt enkelt magnifik singel i ”Who’s that girl?”. Jag tror på det sistnämnda. Till mina arbetskamraters förtret höjde jag volymen varje dag, jag började nästan dansa inne i kontorslandskapet. Ni som läste på min gamla blogg har säkerligen redan fattat hur mycket jag älskar Robyns senaste platta, men det går inte att nog understryka hur bra hon faktiskt är.

Egentligen borde jag inte gilla Robyn, det är ju som det sägs i en Rocky-stripp: Som Kate Bush fast sämre. Egentligen borde jag inte gilla hennes plast-attityd, att verka så jävla tuff, men egentligen inte vara det. Egentligen borde jag kanske gilla Kent också? Jag brukar teoretisera ganska mycket för att få fram vad jag gillar med musiken eller filmen eller boken eller vad det nu må vara. Det går inte alltid. Visst, jag har teoretiserat en del kring Robyn, de geniala samplingarna och hennes helt fantastiska, nästan barnsliga, röst. Men i det stora hela betyder det ingenting. Man kan vara hur genial som helst, men dålig musik är fortfarande dålig musik. Robyn gör rätt och slätt bra musik. Helt sjukt bra musik. Men mest av allt gillar jag hennes attityd. Skivbolaget ville göra henne till en svensk Britney, hon slutar, startar eget och blir det coolaste Sverige haft på länge. Äntligen visar någon att snygga tjejer kan göra bra musik på egen hand, de behöver inte stylister, managers, PR-folk och allt annat som ”hör till” dagens musikvärld. Vad Robyn gör är helt enkelt att överbevisa alla skivbolagsgubbar. Hon drar en välriktad spark i skrevet på alla som inte tror att man kan lyckas på egen hand. Konichiwa Records är det bästa som hänt sedan Service. Jag menar, hon ger ut Daniel Boyacioglu bara för att han skriver bra texter och är en cool kille. Vad mer behöver sägas?

Den här skivan är en het kandidat till årets platta. ”Robotboy” är en liten poppärla, ”Be Mine” kan vara det som räddar ditt liv (bara de två takterna innan första refrängen, baby!), ”Who’s that girl” en av årets singlar, ”Konichiwa Bitches” är årets kaxigaste. Jag skulle kunna fortsätta såhär, men det är bara att konstatera att Robyn har gjort någonting större än hon själv kan förstå. Och så har hon gjort ”Eclipse”, den vackraste låten på mycket, mycket, mycket länge.

En liten blandning med coola brudar helt enkelt.

1. Robyn - Be Mine
2. Madonna - Hung Up
3. Beyonce - Crazy in Love
4. Candi Staton - In the Ghetto
5. Aretha Franklin - Say a little prayer
6. Diana Ross & The Supremes - You can't hurry love
7. Bettye Swann - Angel in the morning
8. Joss Stone - Some kind of Wonderful
9. Cat5 - Sexy
10. Björk - Joga

Jag skulle kunna ta med alla låtar från Robyns senaste skiva. Varenda en är ett mästerverk. Det finns många jag har glömt, men va fan, man kan inte få allt.

Glory Glory Man United
Manchester United FC
Låt 2000

Igår gick en epok i graven.

Jag erkänner villigt att den här texten bara är ett sätt för mig att få skriva om Roy Keane, mannen som igår lämnade (fick sparken från?) den fotbollsklubb jag älskar över allt annat. "Keano" har varit i United i tolv och ett halvt år och vunnit allt som går att vinna. Han har varit vår kapten, han har lett laget genom allt, han har alltid varit trogen. Roy Keane kommer alltid att finnas i mitt Unitedhjärta.

Den här låten är egentligen inte mycket att snacka om. En vanlig fotbollslåt med alldeles för mycket engelsk pubkör och tråkiga melodier. Musik och fotboll är det bästa jag vet, så länge de inte blandar sig. Det blir nämligen ALLTID skit (med undantag för Global Fußball OK). Fotbollen klarar sig så bra utan musiken, musiken klarar sig så bra utan sporten och låt det vara så. Varför ska man alltid försöka blanda ihop saker och ting? En komprisslös, rak linje vore det bästa, precis som Roy Keane skulle ha tänkt.

Roy Keane är stor, en av Uniteds största. Någonsin. Jag önskar honom all lycka i framtiden, oavsett vilket lag han går till. Förhoppningsvis vinner vi mot Charlton i eftermiddag. Gör det för Roy, grabbar! Förhoppningsvis kan det här bli Alan Smiths stora chans att ta rollen som defensiv mittfältare. jag har gillat hans utveckling hittills kan man säga. Och kanske kan hela laget rycka upp sig nu när man inte längre kan skylla resultaten på att Keane är skadad.

Vi ska bevisa att United kan utan Keane!

Samtidigt är det lite roligt att Arsene Wenger går ut i media och talar om hur mycket han älskar Keane helt plötsligt. Hur höga var de oddsen egentligen?

1978-1982
Ebba Grön
Samlingsalbum

Jag känner att Thåström behöver en liten upprättelse efter min förra recension

Jag gick som sagt på högstadiet. I Adolfsberg. För er som inte vet är Adolfsberg en typisk villaförort där ett radhus på 96 kvm anno 1968 kostar 1,3 miljoner. Minst. Jag var ganska trött på livet i villaförorten, jag började precis bli medveten om att jag kom från en ”arbetarfamilj”, vilket inte riktigt var fallet med mina klasskamrater. Det var läkarsöner, döttrar till direktörer etc. Själv hade jag en arbetslös mor och en far som jobbade på det (då) kommunalägda elverket. Jag började, som folk alltid har gjort, romantisera om arbetarkultur och hur schysst det var att ha det svårt. Såhär i efterhand borde jag kanske ha lyssnat på vad Pulp och The Smiths EGENTLIGEN menade i sina låtar när jag drömde om arbetarklassen, men det är lätt att vara efterklok. Just där och just då fanns nämligen bara Thåström.

Cab spelade upp en Ebba Grön-skiva för mig och jag var fast. Shit! En svensk arbetarkille som verkligen sjunger om sådant jag älskar. Och han är arg som ett bi! Det var precis vad jag behövde just då, inte Jarvis Cockers analyser av folk precis som jag eller Morrisseys litterära metaforer för Manchesters arbetarklass. Jag behövde Thåström, som hatade allt, som skrek helt okontrollerat åt politiker och som bara var Ung & Kåt. Jag var kåt på livet, jag sket fullständigt i akademiker och poeter. Jag ville lyssna på punk och göra en liten revolution. Det fanns liksom inte plats för någon jävla konst i mitt liv, det var dags att agera, the revolution wouldn’t be televised. Så det var bara att snöra på sig skejtdojorna och ge sig ut. Men jag trivdes bäst med att teoretisera på mitt rum i villaförorten.

Jag var som sagt ung och arg och ville kanske mest av allt ha en lägenhet i en sunkig förort någonstans och leva på existensminimum. Allt för att vara som i en Ebba-låt, det var ju så Thåström levde, det var så coolt och så rätt. Jag fattade inte då att allt Thåström, Gurra och Fjodor ville med sin musik var att komma bort från skiten, från förorten och fattigdomen. Precis som Eminem och FiftyCent vill bort från skiten idag ville Ebba Grön spela sig fria från betongen. Men det fattade jag inte. Jag ville nog inte fatta heller. Det var nog inte meningen att jag skulle fatta.

Jag skulle egentligen recensera samlingsskivan 1978-1982, men det är egentligen omöjligt utan att recensera min högstadieperiod, något som jag helst vill glömma. Folk trodde inte att jag lyssnade på Ebba Grön. Jag var ju klassens plugghäst, han som sjöng i kör och säkert var bög. Jag skulle ju bara läsa historieboken en gång till, sjunga lite Mozart och säkert hångla upp en kille. Tråkigt att de hade fel. Hemma i CD-spelaren (jag hade hellre haft vinylen, men vår vinylspelare hemma var trasig, så jag fick nöja mig med den inte lika ”äkta” cd-utgåvan) snurrade Ebba Grön-samlingen. Jag läste omväxlande historieboken och telegrammet där det står att ”Ebba Grön lägger av”. Jag snyftade nog lite grann när jag läste det där. Telegrammet alltså. Jag ville så gärna ha Thåström så nära, jag ville se honom live, jag ville känna, precis som de gjorde på sjuttiotalet. Jag ville klappa händerna till Ung & Kåt, bara leva för en gångs skull och inte tänka på morgondagens historieprov. Och det gjorde jag till samlingsplattan 1978-1982. Jag borde naturligtvis skriva att samlingsplattor är skit, att alla borde kolla vidare, förbi boxen och helst lyssna på dåliga bootlegs, för det är Ebba Grön på riktigt. Men nej. För en kille som precis upptäckt Ebba Grön, som föddes ett år efter det där telegrammet, var den där samlingsplattan allt. Verkligen ALLT.

Någon som vet var min Ebba-skiva är? Jag saknar den lite grann faktiskt. Om du känner på dig att du har den kan du väl ringa? jag har samma mobilnummer som förut!

You can't hurry love
Diana Ross & The Supremes
Låt 1966

Det händer ofta att jag säger att en låt är världens bästa. Men idag är jag säker.

Diana Ross må ha blivit ett knarkande missfoster på sistone. Hon har gått igenom mycket, det är helt enkelt synd om tjejen. Tyvärr bryr jag mig inte om det, hennes senare år intresserar mig inte. Jag intresserar mig faktiskt inte ett dugg om hennes liv efter 1966. Inte heller hennes liv före 1966. Faktum är att jag skiter i hennes liv 1966 också. Men 1966 kom "You can't hurry love", världens bästa låt, och det skiter jag inte i. Här finns nämligen de absolut vackraste melodier som någonsin skapats, men finns ett groove straight outta Detroit och rösten, baby, rösten! Diana Ross sjunger med så mycket själ att det gör ont. Vem som helst skulle förstöra den här låten med alldeles för mycket wailande och omotiverade skrik. Låten är liksom så stark i sig själv att en wailning bara skulle förstöra allt.

Jag borde väl som indiekid nämna vad som helst med The Smiths som favoritlåt, eller kanske "Känn ingen sorg"? Jag borde namedroppa Pavement och säga att Le Sport har gjort årets låt. I och för sig gillar jag alla de ovan nämnda, men ingen av dem går upp mot You can't hurry love. Att ens jämföra den med Håkan eller Morrissey vore att sänka Diana Ross & The Supremes till en nivå som inte är acceptabel. De är för bra, helt enkelt.

Jag får ofta höra att Motown-musiken skulle vara själlös, att de bara spottade ur sig låtar utan tanke bakom. Jag brukar ställa motfrågan om de har hört mycket från Motown och hur de har fått den åsikten. Ibland ger jag en historielektion om hur Motown grundades, hur skivbolaget kan ses som en revolution för de svarta och deras musik. Men det är egentligen helt oväsentligt. Lyssna på låtarna istället, skit i alla förutfattade meningar, skit i alla teoretiska ställningstaganden, lyssna på låtarna istället. Och framför allt, lyssna på "You can't hurry love". LYSSNA!!!

De säger att -68 var revolutionens år. De har fel, den kom två år tidigare.

Fanfanfan
Thåström
Singel 2005

När ens gamla idoler sviker blir man lite ledsen.

Thåström var en gång den störste. Jag gick på högstadiet, i Örebros rikaste och "finaste" villaförort, var allmänt trött på alla falska kompisar, alla jävla lärare och allra mest moderata samlingspartiet. Jag hade en kompis, vi kan kalla honom Cab, för så kallades han av precis alla. Jag och Cab gillade punk. Bara punk. Vi dyrkade Bad Religion, Millencolin, Rancid, NoFX och Pennywise. Men framförallt Ebba Grön. Ebba Grön var just då svaret på allt. Vi grät lätt till Die Mauer, vi hatade föräldragenerationen till Vad ska du bli, vi skrev ACAB och lyssnade på Skjut en snut, vi åkte skateboard till Profit. Men mest av allt tror jag att vi, precis som dagens ungdom romantiserar hiphopkillarnas barndom, romantiserade Thåströms revolutionära uppväxt i Rågsved. Och kanske mest hans revolutionära potential. När andra drömde om stadionspelningar ville vi helst av allt spela på Oasen med vårt punkband som kanske är det sämsta Örebro har haft. Någonsin. Tiderna förändrades dock.

Vi åkte till Västerås en gång för att se Thåström spela i Rocklundahallen. Vi reflekterade aldrig hur revolutionärt det egentligen var att spela i en idrottshall, Detta efter hans soloskiva "Det är ni som e dom konstiga...". Thåström var två timmar sen, men han drog på en jävla show och spelade en massa gamla låtar, precis som vi ville ha det. Thåström var våran egen, den "riktiga" Thåström, fri från ångestballader och medelåldersproblem.

Efter konserten spelades "The times they are a-changin" i högtalarsystemet. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Jag såg honom en andra gång, på Kalasturnén efter en ganska tråkig Kentspelning där Discokulan var den enda behållningen egentligen. Cab var också där, dock i annat sällskap. Vi hade glidit ifrån varandra lite grann, men när vi snackade efteråt tyckte vi likadant. Thåström kändes mest trött och tråkig, lite som en vän man är på väg bort ifrån, men som ändå kämpar vidare, man försöker umgås, men det funkar liksom inte längre. Som tur var var det Thåströms sista turné. Trodde vi...

Nu har Thåström alltså släppt en ny singel vid namn "Fanfanfan". Och jag undrar om det inte är en summering av Thåströms senaste tio år, som om han har upptäckt själv vad som har hänt. Han är inte den rebell han en gång var, numera är han rätt nöjd med att bo i Köpenhamn, köra bil, dricka öl och inte svara på frågor i intervjuer. Glöden har slocknat där det en gång brann en majbrasa året runt, Han har redan uppnått den revolution han ville ha till stånd. Thåström är en revolutionär som satt sig till rätta, men fortfarande försöker. Just detta är bland det mest gripande jag vet. När någon har tappat greppet fullständigt, han försöker, men allt blir fel. Tänk Pete Doherty (det här kan vara sista gången jag nämner honom...). Det finns ingen passion längre (till skillnad från Doherty), han vet om det, men kan ingenting göra. Han har spelat ut sin roll, han vet om det, men kan inte resignera. Han vill att glöden ska infinna sig, jobbar frenetiskt på det, men han kan inte längre. Precis som en gammal vän man fortfarande vill umgås med. Man gillar varandra, men man har växt ifrån varandra och båda vet egentligen om det.

Fan, fan, fan. Det skulle lika gärna kunna vara en begravningshymn för Joachim Thåström, mannen som en gång räddade min högstadietid. Jag lyssnar aldrig på Thåström längre. Han komponerade soundtracket till min och Cabs revolution, och den är sedan länge över.

Tyvärr.

(Det här har ingenting med recensionen att göra, men jag vill rikta ett stort grattis till Paul Scholes, världens bästa mittfältare som fyller 31 idag. Han borde fira med en kanonmatch på lördag)

Da pacem Domine
Arvo Pärt
Albumspår

Jag var i Estland i våras.

Arvo Pärt kan väl riskfritt kallas för Estlands största nu levande kompositör. Det finns i och för sig inte så många, men ändå. Hans nya skiva, pretto som vanligt, är skriven till ett konstverk på tate modern i London. Verket heter Lamentate och är skrivet för orkester och solopiano. Det är ett fint stycke, men det tänker jag inte skriva om.

Istället ska jag skriva om öppningsspåret "Da pacem Domine" (Guds frid? Mitt latin är sådär...), ett körstycke där texten utgör en bön om frid. Jag har alltid varit såld på Pärts körmusik, speciellt hans ultraminimalistiska verk. Frågan är om inte "Da pacem Domine" är det bästa han någonsin gjort. Den sjuttioårige esten har i detta stycke skapat ett klanghav som inte har sin like någon annan stans. Allt börjar med en bestämd bas som får sällskap av en counter-tenor och sedan följer resterande röster med på resan. I fem och en halv minut utväxlar de fraser, sjunger mot varandra, i dissonanser, i parallella kvinter, i fullständig harmoni. Jag är övertygad om att det är såhär himlen låter, och om jag mot förmodan kommer dit är det i alla fall mitt förstaval i min gudomliga iPod (i helvetet spelas det nog ganska mycket Fame Factory-musik, så jag måste nog börja vänja mig).

Arvo Pärt är som sagt från Estland, och jag var i hans hemland i våras. När vi var i Tallinn besökte vi den enorma körläktaren där esterna sjöng frihetssånger. Det första jag tänkte när jag såg läktaren var "Arvo Pärt". Han musik är skriven för just det landet, för just den staden och för just den platsen. Runtomkring läktaren låg nedgångna hyreshus, en idrottsstadion som får Malmö stadion att likna Old Trafford och en del utslagna ester. Mitt i allt detta fanns alltså en storslagen symbol för den estniska friheten. Just dessa kontraster som bygger upp Estland finns representerade i Pärts musik. Musikens grund ligger ofta i renässansen, eller ännu tidigare, men den färdigställs alltid med moderna, minimalistiska arrangemang. Både i musiken och landet möts två världar, problemet för Estland är bara att de inte har lyckats lika bra som Arvo Pärt med att färdigställa idealet. Men Pärt har haft sjuttio år på sig, Estland dryga tio, så landet är förlåtet.

Tallinn är precis som Pärts musik, en kontrasternas stad. Att ta sig dit med färja kostar runt tusenlappen, och då får man åka en fin färja. Pärts senaste skiva kostar i och för sig bara etthundrasjuttionio kronor.

Valet är ditt