Pop och skit

Visa 2007 (Show me the money)
Daniel Boyacioglu och Fredrik Bergström
Album 2005

Okej, två texter om samma kille i rad är inte ett friskhetstecken. Men det skiter jag i.

Daniel Boyacioglu har alltså släppt en skiva. På Robyns bolag. Av just denna anledning följde han med henne på turné, och mina reaktioner på hans framträdande där kan ni läsa här. Nu var det alltså skivan. Det är egentligen en ganska tråkig historia rent teoretiskt. En gitarrist och så Daniel Boyacioglu som sjunger/läser dikter till kompet. Precis som på konserten. Men det är när teori omsätts i praktik som det börjar hända något. Andra band (Coldplay, Starsailor, Kent etc etc.) är bra i teorin, men när de omsätter sin teori i praktik sker någonting oförklarligt och allt blir bara tråkigt och dåligt. Boyacioglu är tvärtom. När teori blir praktik händer något, det tänder till, och jag älskar varje sekund. Allt från hans något humoristiska tjat om blod som är tjockare än vatten (jag vet att det är ett mångbottnat uttryck, men eftersom han säger åt oss att inte läsa med förstoringsglas så skiter jag i det) till den gripande texten om hans pappas död.

Jag vet inte om Boyacioglu vill att vi ska skratta eller gråta åt hans små låtar och dikter, men han verkar mest skratta själv, och jag tror att det är viktigt att vi inte tar allting så himla seriöst hela tiden. Om man dessutom har hans bakgrund från förorten i åtanke blir allting genast ännu bättre. Boyacioglu känns nämligen långt ifrån lika "förortsäkta" som till exempel Johannes Anyuru (jag gillar Anyuru, men han får ursäkta idag). Där andra skulle ha dragit metaforer om "stadens blueprint" och "joints av antänd natt" dillar Boyacoglu på om att panik och ångest är två ord och de får inte blandas ihop och det faktum att när man går in i väggen kanske man bara glömde öppna dörren. Jag gillar att han försöker göra något annorlunda och han lyckas faktiskt med det. Jag vet att jag kanske inte borde gilla Boyacioglu, han är ju inte speciellt "äkta", "true to his roots" och hans texter är ju mest larviga. Men jag tror som sagt att det är kanske just vad vi behöver idag, när de flesta är deprimerade, utbrända, frånskilda, diskriminerade småbarnsföräldrar och resten är homosexuella som inte får gifta sig i kyrkan. Just då behöver vi texter om ingenting till ett simpelt gitarrkomp.

Daniel Boyacioglu har inte gjort årets skiva, men han kan mycket väl ha räddat några själar från att drunkna.

Plutten ett och Plutten två
Daniel Boyacioglu & Fredrik Bergström
Konsert, Örebro 11/11

Ibland behöver man ett wake-up-call. Igår var det Daniel Boyacioglu som gav mig ett.

Visst, jag hade gått för att se Robyn, och hon var magisk. Det kanske kommer en recension senare. Men Daniel Boyacioglus totalt utflippade show är det jag vill skriva om just nu. Han gick på scenen utan att någon visste vad som hände, bad om en applåd och sedan satte allt igång. han stod och sjöng/skrek/talade till ett ganska fint gitarrkomp. Han upprepade fraser, han skrek om förstoringsglas, han reciterade texter från hans pappas begravning och han såg allmänt konstig ut. Han var verkligen helt off, han såg inte ut som man vill att en poet ska se ut, han talade inte som en poet, han dansade defintivt inte som en poet. I publiken satt det barnfamiljer som säkert undrade vad de hade tagit med sina barn på. Förhoppningsvis fick de med sig något hem. Daniel Boyacioglu berörde. De flesta skrattade, vissa tyckte nog bara att han var lite söt och rätt så dum i huvudet. Jag tyckte mest att han var genialisk. Han var precis vad Örebro och Sverige behövde en tråkig novemberfredag, en helt whacko kille med en stor dos självdistans, en som säger till oss att poesi inte behöver vara pretentiöst och jobbigt, det kan faktiskt vara enbart kul. Och Daniel Boyacioglu har roligt, förbannat roligt. han står och säger självklarheter men ändå känns det aktuellt och så jävla rätt. Vi vet liksom redan att blodfläckar är svåra att tvätta bort, men ändå känns det inte tråkigt och förutsägbart.

Jag älskade Daniel Boyacioglu i alla tonarter (eller avsaknaden av dem). Vi behöver killar som Pete Doherty (en dag ska jag sluta tjata om honom) och Daniel Boyacioglu, människor som utmanar vår syn på saker och ting. Pete Doherty gör cirkus av musikvärlden, Boyacioglu slår sönder begreppen om poesi. Vad är egentligen poesi, hur ska vi läsa, ska vi lyssna på musiken eller texterna, hur ska vi tolka honom egentligen? Jag tror inte att vi ska tolka för mycket, eller som han själv sade:

"Använd inte förstoringsglas när ni läser min dikt, jag använde det inte när jag skrev det".

H-mollmässan (Höga mässan)

Varför i helvete vill man lyssna på klassisk musik? Är inte det bara pretentiöst och jobbigt?

Jovisst. Klassisk musik kan vara fruktansvärt pretto och fruktansvärt jobbigt, men också (för att använda en askunge-klyscha) alldeles, alldeles underbart. Bach är kanske den mest pretentiösa av alla kompositörer, jag ska inte gå in på all symbolik som finns inbäddad i musiken bara i H-mollmässan, för musikens värde ligger inte i symbolerna. Här finns istället melodier som får Johnny Marr att verka ganska obegåvad, det finns fullständigt hjärtskärande körstycken om Jesu korsfästelse som får Morrissey att verka rätt nöjd med livet, det finns glädjeskrik om återuppståndelsen som får Håkan Hellström att verka ganska slätstruken. Men mest av allt finns här musik, musik med en kraft som ångar på rakt genom generationsgränser, rakt genom nationer och tidsåldrar och rakt in i just ditt liv.

Jag brukar ibland ställa mig själv frågan vad det är Bach kan ge mig som ingen annan kan. Jag har svårt att ge ett svar. Han ger liksom inget nytt, bara en annan infallsvinkel på samma skit som förut. Där Bruce Springsteen vill bort från New Jersey vill Bach bort från jorden upp till himlen. Där Sibiria vill bort från Ljusdal vill Bach bort från jordelivet. Ja, ni fattar nog vart jag vill komma. Bach är sjuttonhundratalets största popstjärna, och kanske historiens största. Han skrev sjukt mycket musik under sin livstid, jobbade alldeles för mycket, hade alldeles för många barn och en alldeles för stor längtan bort.

Man brukar tala om vissa rockband som ”frustande rockmaskiner”. Jag skulle vilja tala om Bachs musik som en ”frustande barockmaskin”. När det väl har satt igång finns det ingenting som kan stoppa dess framfart. Lyssna på de perfekt snickrade fiolstämmorna i ”Qui sedes ad dexteram patris”-arian, eller på trumpeterna i ”Et resurrexit” och säg vad ni vill ändra på. Jag har inga invändningar, det är lite som perfekt poesi där orden liksom faller naturligt, man kan inte tänka sig att ändra på någonting.

Ni säger att Pete Doherty är helt nuts, jag säger att Johann Sebastian slår alla rekord när han satte ihop sin H-mollmässa. Hur i helvete kommer någon annars på att göra en två timmar lång mässa som dessutom är så svår att framföra att de flesta fegar ur redan när de ser noterna? Visst det är en missa longis, men herregud, TVÅ timmar! Idag har vi problem att få ihop ett bra album på fyrtio minuter, Bach slog ihop lite material och gjorde en tvåtimmarsmässa. Hade Bach levat idag hade han knappast fått ett skivkontrakt, "konceptalbum är liksom inte så hett" är det svar han skulle ha fått från skivbolagsbossarna. Jag är evigt tacksam för att den gode Johann Sebastian bara var knuten till en chef som inte brydde sig om längden på verken.

Jag vet att H-mollmässan egentligen är lite utav en greatest hits-konsert, och den är inte, som man helst ser stor klassisk musik, skriven av en febersjuk Bach som med sina sista krafter signerar ”Dona nobis pacem”-kören med melodin B A C H, slänger dit ett SDG och sedan går till det eviga livet. Men så gjorde inte heller Mozart med sitt requiem, även om de visar det i filmen ”Amadeus” (Salieri är inte heller den som slutförde det, den killen hette Süßmayer). Faktum kvarstår dock: Vad Bach har åstadkommit i H-mollmässan är närmare två timmar av perfekt snickrad barockmusik som definitivt förtjänar sin plats i evigheten.

Vad gäller tolkningen finns det inte många synpunkter. Gardiner är min Gud när det gäller barock. Om ni är tveksamma till klassisk musik ska ni ta och lyssna på credot och speciellt "Et in spiritum sanctum"-arian, som kanske är det absolut vackraste som någonsin har skrivits. Om ni efter detta inte gillar klassisk musik, då bör ni fundera över era liv.

Lite noter:
1. SDG står för Soli Deo Gloria = Äran endast hos Gud. Bach skrev detta i partituret efter varje kantat han färdigställde.
2. John Elliot Gardiner spelade in H-mollmässan tillsammans med Monteverdi-kören och "english baroque soloists". Det är en helt fantastisk inspelning.
3. "Missa Longis" innebär att man gör separata stycken av de olika delarna i texten till "kyrie", "gloria", "credo", "sanctus" och "agnus dei", till skillnad från "Missa Brevis" där hela texten till "gloria", "credo" etc. är skriven i ett stycke.

P3 Live 8/11 2005
KRS-1
Konsert, Köpenhamn

This is real hiphop!
This is real hiphop!
This is real hiphop!

De orden ekar fortfarande i mitt huvud. Jag har lyssnat på konserten i realplayer tre gånger sedan gårdagskvällen. KRS-1 tog över min radioapparat fullständigt. Jag hade slölyssnat på musikjournalen innan samtidigt som jag skrev på min uppsats, men när 21-nyheterna var slut gick det inte längre att skriva. KRS-1 tog över helt enkelt. Jag vet inte hur många gånger de skrek "This is real hiphop" under konsertens gång, men det gör liksom ingenting, eftersom de inte ljuger. Det här är verkligen hiphop i dess renaste form, långt ifrån stadionspelningar med 50Cent och eminem, långt ifrån enorma hus, långt ifrån "bitches and riches". På scenen i Köpenhamn står några killar som bara älskar att göra riktig hiphop, som vet varifrån de kommer och som fortfarande älskar sin musik och aldrig skulle kunna tänka sig att göra ett TV-spel och en film med samma namn som deras debutalbum.

I'm wide awake, it's morning
Bright Eyes
Album 2005

Helt plötsligt tog orden slut. Vad skulle man säga? Det exakta, det rätta uttrycket fanns inte. Bright Eyes hade släppt en ny skiva.

I'm wide awake, it's morning kan vara det som räddade mitt liv under första delkursen på litteraturvetenskapen. Jag vet att jag inte borde gilla Conor Oberst, inte nu, han är ju bara gnällig, tråkig och pretentiös, precis som Jocke Berg. Men någonting har fått mig att fastna för Conor Oberst precis som tjejerna med dåligt vässade kajalpennor fastnar för Broder Daniel och Kent. Så fort Conor släpper något nytt står jag där med våt blick och beundrar honom för hans genialitet. Jag anser fortfarande att "Lifted" är en av de största skivor som någonsin släppts, trots alla, lite charmiga, fel i konvolutet och de överdrivet pretentiösa övertonerna. Låtmaterialet är så starkt att det inte spelar någon roll.

Men Lifted är inte I'm wide awake, it's morning. Där Lifted blandade och gav är den nya skivan en renodlad countryskiva, den ackompanjerande "Digital ash in a digital urn" tar hand om de elektroniska utsvävningarna. Lite tråkigt kan tyckas, och jag lyssnar faktiskt hellre på Digital ash in a digital urn numera. Men just då, när jag satt och begravde mitt huvud i Markurells i Wadköping och Tranströmers sapfiska strofer, då behövde jag bara låtar som "Poison Oak", "Lua" och "Another travellin' song". Ni skrattar säkert åt den patetiska människa som är jag, och skratta om ni vill, men februari 2005 har jag utlyst till min countryperiod. jag slukade Johnny Cash och alla de andra viktiga gubbarna (dock ALDRIG Christian Kjellvander, tro inte det. Han är faktiskt redan en gubbe, trots sin ringa ålder) och mitt i allt detta fanns Conor som en guide. Han knöt ihop trådarna, han återupplivade Johnny Cash, han fick mig nästan att skaffa Cowboyhatt och colt-fyrtiofemma, men som tur var köpte jag inget av dessa. Det viktigaste, och kanske det enda, han gjorde för mig var istället att visa upp att country inte nödvändigtvis behöver handla om orädda karlar på hästryggen, utan det kan handla om dig och mig, här och nu.

För mig finns ingen bättre textförfattare än Conor Oberst. Hans sätt att väva ihop tema och bildspråk är oöverträffat i dagens musikvärld. Jag vet att indieteoretiker borde skjutas, men just Conor inbjuder gärna till ett ganska indieteoretiskt resonemang. Som ett exempel kan man ta alla bibliska och allmänkristna metaforer som dyker upp i texterna, men om han tror på Gud eller inte, det låter jag vara osagt. Som ett exempel på hans religiösa funderingar kan nämnas texten till "Old soul song (for the new world order) där han sjunger:

"We left before the dust had time to settle
Now all the broken glass swept off the avenue
And on the way home held your camera like a bible
Just wishing so bad that it held some kind of truth
And I stood nervous next to you in the dark room
You dropped the paper in the water
And it all begins to bloom
Yeah they go wild"

Här finns de bibliska metaforerna om bibeln (sanningen) som är en kamera och sedan fortsätter han och bygger ut kamerametaforen. Det finns även många andra resonemang och bilder han utnyttjar till fullo, men det får ni kolla upp själva. Jag är inte litteraturvetare, men detta ser jag trots allt som en någorlunda lyrisk text. Kanske pretentiöst, men kan inte musik få vara bara lite, lite pretto ibland?

The Hjärta & Smärta EP
Kent
EP 2005

Jag har lyssnat lite på Kents nya EP i dagarna. Och jag är inte imponerad.

Det ska sägas att jag köpte "Du och jag Döden" på släppdagen, i limiterad hundbajspåse-utgåva. Jag var rätt nöjd med köpet, tills det visade sig att det egentligen bara fanns en riktigt bra låt på skivan, "mannen med den vita hatten (16 år senare)". Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på skivan sedan jag köpte den, jag har den i min iPod, men väljer alltid bort den först när jag i ett seriöst fall av iPod-ångest inte vet vad jag ska lyssna på.

(iPod-ångest är ett vanligt i-landsproblem, som uppstår när man har så mycket musik att valfriheten blir för mycket och det slutar med att man stänger av sin musikspelare istället för att välja en låt.)

Nu har Kent alltså släppt en ny EP, i och för sig med ett fantastiskt namn, men den är lika intetsägande som vanligt. Många säger att Kent har hämtat sig från Vapen och Ammunition, men jag vetefan. Det är fortfarande effektiva låtar, de får fortfarande tonårstjejer att måla alldeles för mycket svart runt ögonen och gråta till tonerna av 747, men det är fortfarande lika intetsägande för alla andra i denna värld. Ungefär som Juventus kan Kent kontrollera matcherna, slå in ett tidigt mål och sedan ligga på försvar. Just den här känslan drabbar mig när jag lyssnar "the hjärta & smärta EP". Åhå, barnkör, så experimentellt! Ungefär som man tänkte när Juve köpte in Zlatan,"åhoj! En annorlunda spelartyp". Men Zlatan blev snart en ganska vanlig, tråkig Juve-spelare, precis som barnkören blir en typisk Kentgrej, de tar bort allt det roliga och experimentella och gör det helt enkelt till Kent. Man skulle kunna säga att det är sanslöst effektivt, men inte speciellt underhållande. Allt är, precis som Coldplay, välskrivet och snyggt. Men glöden finns inte där, det där lilla extra som gör att Håkan Hellström är så jävla bra, medan Per Gessle misslyckas med precis allt. Det där lilla extra som gör Paul Scholes mycket bättre än Pavel Nedved. (jag vet att jag har United-glasögon, men ni fattar vad jag menar.)

Den enda skillanden är väl att Kents fans aldrig sviker, till skillnad från Juvefansen. Men vänta ni bara, vänta ni bara...

Nu har jag stavat rätt så att Rebecka blir nöjd.

Imorgon är det konsert, och är ni i Örebro-området tycker jag att ni ska gå. Det är fantastisk musik till ett bra pris. Det finns inte mycket mer att säga än att musiken är kanske det vackraste som kommit från Sverige under nittonhundratalet. Klockan sex i OP alltså! Om nu någon läser det här?

Hung Up
Madonna
Singel 2005

Hon förvandlar i ett nafs din etta till Studio 54, du drar på dig vit kostym och tycker helt plötsligt att Agneta Fältskog hade rätt snygga kläder i melodifestivalen 74. Så mycket kraft finns det i den snart femtioåriga Madonna och hennes nya singel "Hung Up".

Jag borde, som den indie-kid jag är, hänga min väska (jag har en grön) över axeln , ta på mig de svartbågade glasögonen (jag ser egentligen för bra, men jag jobbar på ett synfel så att jag kan köpa ett par), öppna flaskölen, ställa mig en bit från scenen, nicka lite lätt och känna att "Madonna, det är inte speciellt äkta" och "Här finns inga känslor". Men nej nej. Discon sätter inget värde i att vara äkta, det är snarare tvärtom. Vi älskar liksom inte Kylie för att hon är äkta, för att hon har skurit in "4 real" i armen under en intervju och sedan försvunnit, vi älskar Kylie för att hon gör de absolut finaste discoburgarna i historien. Nu vill Madonna slå sig in på den marknaden, och gör det formidabelt. En ABBA-sampling var det som behövdes, Björn och Benny ska vara jävligt tacksamma för att Madonna ville ta tag i deras gamla örhänge och sy upp en fin kostym till den. För "Hung up" är allt det "Gimme Gimme Gimme" aldrig blev. Eller så är "Hung up" helt enkelt "Gimme Gimme Gimme" år 2005, precis som vi vill ha det. Indieteoretikerna får säga vad de vill, Kentfansen får gärna hävda att "Jocke Berg säger allt om mitt liv" och Hårdrockarna får bröla om snabba gitarrsolon bäst de vill. Jag har varit alla de här stereotyperna (dock utan hårdrockarkläder) och vissa i min bekantskapskrets tror inte på mig när jag säger att jag gillar Madonnas nya singel, de talar om bestående värden och "en skiva som är bra även om ett år". Jag kunde inte bry mig mindre.

Disco är här och nu, inte där och då eller var och när. Disco är bara till för dansgolvet och just nu finns ingenting mer dansant än Madonna.

Jag fick i uppdrag att bränna ihop en förfest-CD till en nybliven artonåring som dessutom är min syssling. Uppdraget var en skiva som man kunde "dansa arslet av sig" till. Jag fick ganska stora begränsningar, och många låtar som jag ville ha med fick inte plats. Hursomhelst är detta resultatet:

1. Jens Lekman - Pretty shoes
2. The Solution - Get on back
3. Sibiria - Ljusdal
4. Le Sport - Tell no one about tonight
5. The Killers - Mr. Brightside
6. The Clash - Rudie can't fail
7. Jim Ford - Harlan County
8. Moneybrother - My lil' girl's straight from heaven
9. Mando Diao - The Band
10. The Libertines - Time for heroes
11. The Smiths - Sweet and tender hooligan
12. Morrissey - We hate it when our friends become successful
13. Jackson 5 - I want you back
14. Diana Ross - You can't hurry love
15. Candi Staton - I'd rather be an old man's sweetheart (than to be an old man's fool)
16. Ben Harper & The Blind Boys of Alabama - Church on Time
17. The Polyphonic Spree - Hold Me Now
18. Jens Lekman - The opposite of Hallelujah
19. Dexy's midnight runners - Come on Eileen
20. Doktor Kosmos - Å ve fan e du?
21. Doktor Kosmos - När min pojke går på stan
22. Blur - Parklife
23. Doris - Did you give the world som love today, baby?

Jag vet, många låtar saknas, och jag fick strikta order om "ingen Robyn, ingen Beyoncé" och så vidare. Jag hade gärna haft med dessa låtar också:

• Robyn - Be Mine
• Beyoncé - Crazy in love
• Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm

Plus ett antal låtar till, jag har glömt många, men ni fattar nog. Jag är rätt nöjd med skivan trots allt. Jag får väl höra efter morgondagens förfest om det blev lyckat.

Mr. Brightside (the thin white duke remix)
The Killers
Låt 2005

Jo, det är faktiskt helt sant. De har hur som helst gjort en låt som kommer att ta dig igenom höstens alla depressioner, regnväder och teverepriser. Sedan har The Thin White Duke (Jaques Lu Cont) fixat allt så bra att du till och med känner dig lite bättre till mods efteråt, när den sista Simpsonreprisen slutar, regnet fortsätter och du faktiskt inte är så ledsen längre. Du kommer helt enkelt att glatt hälsa på Mr. Brightside och be honom ge TTWD en stor kram.

(Här skulle jag kunna börja tjata om hur fruktansvärt coolt det vore att sampla Beethoven i den här låten, men det är faktiskt helt oväsentligt. Låten är liksom helt underbar ändå, trots att melodin i mellanspelet med lätthet skulle kunna bytas ut mot temat från nionde symfonin.)

Nu kommer indieteoretiserandet: En låt handlar inte så mycket om vem du är som vem du vill vara. Man lyssnar inte på Le Sport eftersom man står där på dansgolvet och dansar med den där söta tjejen som man bara kunde drömma om förut, man gör det för att man vill vara där. Rockjournalisterna höjde inte the Strokes till skyarna för att de (journalisterna) kände igen sig i the Strokes, de höjde the Strokes till skyarna eftersom de ville vara som dem. Robyn kanske inte är så kaxig som hon utger sig för att vara på nya skivan, men känslan av att man skulle kunna vara sådär häftig och ge alla skivbolagsgubbar en rejäl snyting gör att skivan blir precis lika bra varje gång. All musik handlar någonstans om detta, en önskan om att vara någon annan någon annan stans. Nu frågar ni er säkert vad detta har med The Killers att göra? Jo, det här bandet har (ur en medelsvensk synvinkel) rätt taskig attityd, eller så vet de bara att de är bäst, de är ju från Las Vegas, liksom. Det är skit samma, för jag älskar det, just på grund av det jag skrev tidigare. Som svensk är det jävligt tabubelagt med attityd, så då får vi helt enkelt inta vår dos någon annan stans. Jag äter The Killers till frukost, lunch och middag för att få min dagliga dos attityd. Hur du komponerar din tallrik bryr jag mig egentligen inte om, men The Killers är ett hett tips, om inte annat som en god och fet sås som kompletterar din måltid. Kanske blir det deras attityd som räddar ditt liv i höst? Skyll bara inte på mig om allt går åt helvete för att du missade den här låten.

Ja just det, låten var det!

Mr. Brightside är hur som helst helt fantastisk, och i händerna på TTWD blir den faktiskt ännu bättre. Det är lite som omslaget på Pink Floyds ”Wish you were here”, ett handslag mellan en kille i kostym och en annan som brinner. Där Mr. Brightside brinner upp håller The Thin White Duke tillbaka känslorna lite grann, håller uppe en långsam glöd. Lite som en terapeut för Mr. Brightside talar de igenom problemen och fixar till allt till det bästa, så att Mr. Brightside kan gå ut i höstregnet och faktiskt längta hem till den femtielfte reprisen av ”Who shot mr. Burns”.

Nämenvafan Petter, det är låten du ska skriva om!

Syntstråk har aldrig varit såhär vackert, ploppiga små ljudmattor har aldrig känts så äkta, och minimalism har aldrig känts så bra. Jag vet, egentligen borde jag tänka som Joakim och säga något i stil med att ”alla slänger upp näven i luften och skriker ’funky!’”, det funkar inte, jag är liksom inte Joakim. Jag tänker inte ens försöka vara som honom. Att göra elektronisk musik som känns är något de flesta inte klarar av, det mesta drunknar i ljudmattor och kärnan, låten, som är det vi alla vill höra, försvinner i ett hav av pretentioner. Som tur är har vi TTWD. Han finns där och städar, dammar av musiken, skakar av ljudmattorna, skalar av högtalarkabeln tills bara koppartråden är kvar, sticker in den rakt i blodomloppet och gör en förbannat snygg skarvning (förlåt den dåliga liknelsen, men pappa är elektriker och jag jobbar på Örebros elverk). Där andra hade gett dig en elchock gör TTWD så att strömmen flyter ut i blodet och värmer upp dig, och hösten känns inte längre lika eländig. Och kanske kan också du uppskatta ”Who shot Mr. Burns” en gång till.