Pop och skit - klassiskt

I've got a confession to make

noreply@blogspirit.com () — Sun, 16 Apr 2006 13:00:00 +0200

Alltså, jag älskar verkligen Bach. Berka gjorde mig smärtsamt medveten om det i fredags. Vi satt och snackade lite löst om Brunnsskolan, popmusik och allt det där viktiga när han helt plötsligt kom in på min last.fm-profil. Jag har alla de ”hippa” låtarna högt på listan, det är Kalle J, det är Håkan Hellström, The Embassy och alla de andra. Men högst står ändå Johann Sebastian Bach, och det är nog ändå ganska talande för min musiksmak. Den sista jag skulle släppa vore verkligen Bach. Han finns alltid där, till och med när Håkan sviker och The Embassy inte säger någonting. Han smyger fram till mig, kanske bakifrån och knackar mig på axeln, viskar lite lätt att ”lyssna på Matteuspassionen nu, du behöver det”. Jag slår på Matteuspassionen och helt plötsligt står jag där och spontandirigerar i lägenheten (helt sant, jag lovar!). Jag sjunger med och ibland börjar jag nästan grina för att det är så fantastiskt vackert. Ingen kan få fram känslor som Bach, det kan jag lova dig. Det finns många andra kompositörer jag tycker om, men ingen som jag verkligen, verkligen älskar som Bach. Det finns så mycket lidande, så mycket sorg men samtidigt så mycket glädje i musiken. Det finns verkligen allt. Långsamma, smärtande satser och svängiga, dansanta och fullständigt glädjerusiga diton. Nåja, nog talat, lyssna istället:

H-mollmässan
Matteuspassionen
Johannespassionen
Juloratoriet
Körmotetterna (Komm, Jesu, Komm!!!)
Kantaterna
Orgelfugorna och den stora Passacaglian (C-moll)
Fantasi och fuga i G-dur för orgel. (det vackraste orgelstycke som skrivits)

Watch out era jävlar!

noreply@blogspirit.com () — Wed, 22 Mar 2006 15:30:20 +0100

OPQ kommer till storstan nästa helg. Det kommer att göra ont, ont, ont. Men befinner ni er i Stockholm får ni gärna gå och lyssna på oss klockan 13:00 lördagen den första april. Inte fan är det ett skämt heller. Linnéa Brorson sjunger solo, hon är typ bäst. Bara det gör det värt pengarna (det är dessutom gratis). jag själv kommer nog att gala några toner ensam också, men då får ni hålla för öronen. Annars så sjunger vi rätt bra tror jag.

Be there or be square!
Vi kommer dominera Skåne i sommar också!

Fyra anledningar till det eviga livet

noreply@blogspirit.com () — Tue, 31 Jan 2006 12:00:00 +0100

Quatre Motets
Mauricé Duruflé
St. Jacobs Kammarkör

Jag älskar fransk, romantisk (tidig modernism? jag har inte riktigt hajjat var gränsen går) körmusik. Eller snarare, jag älskar Duruflé och Poulenc. Deras sätt att hantera klang är oefterhärmligt. Det finns en värme, en kärna och en nerv i musiken som ingen kan härma. Visst, Bach har gjort stor körmusik, så även Otto Olsson (mycket inspirerad av de två franska herrarna), men ingen kommer i närheten av de två fransmännen. Poulencs julmotetter (främst "Videntes Stellam") är helt otroliga, det känns som om allting interagerar på ett mystiskt sätt. Pauserna ingår i lika hög grad som tonerna i musiken, tempot gör sitt, ackorden byggs upp varsamt, som en smekning och texten behandlas ömt, nästan som ett barn. Men hur som helst, över till Duruflé:

En gång sjöng vi hans "Missa 'Cum Jubilo'" med killarna ur kören. Det är ett verk för orgel och unison manskör och det är verkligen ofantligt vackert. Det blandas gregorianska melodier med romantiska orgelslingor och rytmer jag inte hört talas om förut. Men nu har vi sjungit två av motetterna, "Ubi Caritas" och "Tu Es Petrus", med kören, och jag börjar förstå Duruflés storhet på riktigt. Hans sätt att ömt vårda en gregoriansk melodi är helt otroligt, han låter stämmor vila eftersom det är synd att göra för mycket, att ha för många toner på samma gång. Det är avskalat och vackert i Ubi Caritas, det är pampigt och sjukligt mycket polyfoni i Tu es Petrus, men trots det känns det aldrig tjockt i arrangemanget, utan bara självklart, ett glädjeutrop i kontrast till de andra motetterna som har en någorlunda meditativ karaktär.

Om S:t Jacobs kammarkör finns int emycket att säga. En helt fantastisk kör med kanske Sveriges snyggaste klang. Musiken passar verkligen till kören och vice versa. Om jag kunde skriva musik skulle jag vilja att de sjöng mina stycken (efter att OPQ uruppfört dem).

Grattis på födelsedagen!

noreply@blogspirit.com () — Mon, 30 Jan 2006 12:00:00 +0100

Missa in c
Wolfgang Amadeus Mozart
Konsert i Olaus Petri-kyrkan, Örebro 060127

Jaha, grattis Mozart får man väl säga. Alltså, grabben fyller 250 och vi fixar till en hejdundrande konsert, den stora mässan med dubbelkör och allt. Och bra blev det, i alla fall enligt recensenten. Och jag tror att det kändes bra från min plats i kören.

Hursomhelst är verket alldeles fantastiskt, om än lite desperat. Mats påpekade att det kanske borde finnas en till andante- eller adagiosats, eftersom det blir ett väldigt forcerande, speciellt i skiftet mellan gloria- och credodelarna. Trots detta är nog mina favoriter de stora och svulstiga satserna. "Cum Sancto Spiritu"-fugan är helt makalös, den går fort som ögat (för att sno en liknelse från Ulf Samuelsson) och har i stort sett bara en nyans, ett konstant forte genom hela stycket. Kanske låter det tråkigt, men eftersom temat (och kontrasubjekten) är helt vansinnigt bra skrivna blir det aldrig patetiskt och dåligt. Och nu kommer vi till höjdpunkten, avslutningen i "Sanctus" som börjar i ett massivt largo för att sedan gå över i en dubbelkörfuga som är så välskriven att Bach nog hade velat avrätta Mozart. Temat ligger till att börja med i kör två och kör ett "ackompanjerar" med kontrasubjekten som liksom faller sig naturligt in i musiken. Just detta är det som jag har fastnat allra mest för i denna sats, det naturliga, hur såpass konstlad musik kan låta så naturlig, hur strikta regler (att skriva en "normal" fuga är svårt, tänk då på att Mozart gör det för två körer) kan bli så enkla. Mozart ser på något sätt musiken bortom reglerna, han skrev inte en fuga, han skrev musik, en lovsång till den störste han visste (Gud, men även hans blivande fru Constanze).

Hela mässan är ett mästerverk, dock blir jag lite frustrerad av att det saknas ett "Agnus Dei" och att credot är ofullbordat, och troligtvis skulle den saknade andante/adagiosatsen finnas där. Mässan känns lite osm en försmak på hur den skulle kunna låta, och det faktum att den aldrig kommer att färdigställas gör mig lite ledsen. Den har ju sådan potential, den är redan så otroligt bra.

Från Estland till himmelen

noreply@blogspirit.com () — Tue, 15 Nov 2005 12:00:00 +0100

Da pacem Domine
Arvo Pärt
Albumspår

Jag var i Estland i våras.

Arvo Pärt kan väl riskfritt kallas för Estlands största nu levande kompositör. Det finns i och för sig inte så många, men ändå. Hans nya skiva, pretto som vanligt, är skriven till ett konstverk på tate modern i London. Verket heter Lamentate och är skrivet för orkester och solopiano. Det är ett fint stycke, men det tänker jag inte skriva om.

Istället ska jag skriva om öppningsspåret "Da pacem Domine" (Guds frid? Mitt latin är sådär...), ett körstycke där texten utgör en bön om frid. Jag har alltid varit såld på Pärts körmusik, speciellt hans ultraminimalistiska verk. Frågan är om inte "Da pacem Domine" är det bästa han någonsin gjort. Den sjuttioårige esten har i detta stycke skapat ett klanghav som inte har sin like någon annan stans. Allt börjar med en bestämd bas som får sällskap av en counter-tenor och sedan följer resterande röster med på resan. I fem och en halv minut utväxlar de fraser, sjunger mot varandra, i dissonanser, i parallella kvinter, i fullständig harmoni. Jag är övertygad om att det är såhär himlen låter, och om jag mot förmodan kommer dit är det i alla fall mitt förstaval i min gudomliga iPod (i helvetet spelas det nog ganska mycket Fame Factory-musik, så jag måste nog börja vänja mig).

Arvo Pärt är som sagt från Estland, och jag var i hans hemland i våras. När vi var i Tallinn besökte vi den enorma körläktaren där esterna sjöng frihetssånger. Det första jag tänkte när jag såg läktaren var "Arvo Pärt". Han musik är skriven för just det landet, för just den staden och för just den platsen. Runtomkring läktaren låg nedgångna hyreshus, en idrottsstadion som får Malmö stadion att likna Old Trafford och en del utslagna ester. Mitt i allt detta fanns alltså en storslagen symbol för den estniska friheten. Just dessa kontraster som bygger upp Estland finns representerade i Pärts musik. Musikens grund ligger ofta i renässansen, eller ännu tidigare, men den färdigställs alltid med moderna, minimalistiska arrangemang. Både i musiken och landet möts två världar, problemet för Estland är bara att de inte har lyckats lika bra som Arvo Pärt med att färdigställa idealet. Men Pärt har haft sjuttio år på sig, Estland dryga tio, så landet är förlåtet.

Tallinn är precis som Pärts musik, en kontrasternas stad. Att ta sig dit med färja kostar runt tusenlappen, och då får man åka en fin färja. Pärts senaste skiva kostar i och för sig bara etthundrasjuttionio kronor.

Valet är ditt

En bit av evigheten

noreply@blogspirit.com () — Thu, 10 Nov 2005 12:00:00 +0100

H-mollmässan (Höga mässan)
Johann Sebastian Bach
Tolkning av John Elliot Gardiner

Varför i helvete vill man lyssna på klassisk musik? Är inte det bara pretentiöst och jobbigt?

Jovisst. Klassisk musik kan vara fruktansvärt pretto och fruktansvärt jobbigt, men också (för att använda en askunge-klyscha) alldeles, alldeles underbart. Bach är kanske den mest pretentiösa av alla kompositörer, jag ska inte gå in på all symbolik som finns inbäddad i musiken bara i H-mollmässan, för musikens värde ligger inte i symbolerna. Här finns istället melodier som får Johnny Marr att verka ganska obegåvad, det finns fullständigt hjärtskärande körstycken om Jesu korsfästelse som får Morrissey att verka rätt nöjd med livet, det finns glädjeskrik om återuppståndelsen som får Håkan Hellström att verka ganska slätstruken. Men mest av allt finns här musik, musik med en kraft som ångar på rakt genom generationsgränser, rakt genom nationer och tidsåldrar och rakt in i just ditt liv.

Jag brukar ibland ställa mig själv frågan vad det är Bach kan ge mig som ingen annan kan. Jag har svårt att ge ett svar. Han ger liksom inget nytt, bara en annan infallsvinkel på samma skit som förut. Där Bruce Springsteen vill bort från New Jersey vill Bach bort från jorden upp till himlen. Där Sibiria vill bort från Ljusdal vill Bach bort från jordelivet. Ja, ni fattar nog vart jag vill komma. Bach är sjuttonhundratalets största popstjärna, och kanske historiens största. Han skrev sjukt mycket musik under sin livstid, jobbade alldeles för mycket, hade alldeles för många barn och en alldeles för stor längtan bort.

Man brukar tala om vissa rockband som ”frustande rockmaskiner”. Jag skulle vilja tala om Bachs musik som en ”frustande barockmaskin”. När det väl har satt igång finns det ingenting som kan stoppa dess framfart. Lyssna på de perfekt snickrade fiolstämmorna i ”Qui sedes ad dexteram patris”-arian, eller på trumpeterna i ”Et resurrexit” och säg vad ni vill ändra på. Jag har inga invändningar, det är lite som perfekt poesi där orden liksom faller naturligt, man kan inte tänka sig att ändra på någonting.

Ni säger att Pete Doherty är helt nuts, jag säger att Johann Sebastian slår alla rekord när han satte ihop sin H-mollmässa. Hur i helvete kommer någon annars på att göra en två timmar lång mässa som dessutom är så svår att framföra att de flesta fegar ur redan när de ser noterna? Visst det är en missa longis, men herregud, TVÅ timmar! Idag har vi problem att få ihop ett bra album på fyrtio minuter, Bach slog ihop lite material och gjorde en tvåtimmarsmässa. Hade Bach levat idag hade han knappast fått ett skivkontrakt, "konceptalbum är liksom inte så hett" är det svar han skulle ha fått från skivbolagsbossarna. Jag är evigt tacksam för att den gode Johann Sebastian bara var knuten till en chef som inte brydde sig om längden på verken.

Jag vet att H-mollmässan egentligen är lite utav en greatest hits-konsert, och den är inte, som man helst ser stor klassisk musik, skriven av en febersjuk Bach som med sina sista krafter signerar ”Dona nobis pacem”-kören med melodin B A C H, slänger dit ett SDG och sedan går till det eviga livet. Men så gjorde inte heller Mozart med sitt requiem, även om de visar det i filmen ”Amadeus” (Salieri är inte heller den som slutförde det, den killen hette Süßmayer). Faktum kvarstår dock: Vad Bach har åstadkommit i H-mollmässan är närmare två timmar av perfekt snickrad barockmusik som definitivt förtjänar sin plats i evigheten.

Vad gäller tolkningen finns det inte många synpunkter. Gardiner är min Gud när det gäller barock. Om ni är tveksamma till klassisk musik ska ni ta och lyssna på credot och speciellt "Et in spiritum sanctum"-arian, som kanske är det absolut vackraste som någonsin har skrivits. Om ni efter detta inte gillar klassisk musik, då bör ni fundera över era liv.

Lite noter:
1. SDG står för Soli Deo Gloria = Äran endast hos Gud. Bach skrev detta i partituret efter varje kantat han färdigställde.
2. John Elliot Gardiner spelade in H-mollmässan tillsammans med Monteverdi-kören och "english baroque soloists". Det är en helt fantastisk inspelning.
3. "Missa Longis" innebär att man gör separata stycken av de olika delarna i texten till "kyrie", "gloria", "credo", "sanctus" och "agnus dei", till skillnad från "Missa Brevis" där hela texten till "gloria", "credo" etc. är skriven i ett stycke.

Otto Olssons requiem

noreply@blogspirit.com () — Fri, 04 Nov 2005 16:15:00 +0100

Nu har jag stavat rätt så att Rebecka blir nöjd.

Imorgon är det konsert, och är ni i Örebro-området tycker jag att ni ska gå. Det är fantastisk musik till ett bra pris. Det finns inte mycket mer att säga än att musiken är kanske det vackraste som kommit från Sverige under nittonhundratalet. Klockan sex i OP alltså! Om nu någon läser det här?