Pop och skit - konserter

En seger för dansmusiken

noreply@blogspirit.com () — Sat, 13 May 2006 15:30:00 +0200

Mr. Suitcase Live
Klubb Shaktar 12/5 2006

Det var en fantastisk kväll överlag, det ska ni alla veta. Synd om ni missade det. Och inte fick ni någon kylskåpsmagnet heller!

Jag har aldrig sett en sån här spelning förut. Dock har jag sett konserter med typ Chemical Brothers på tv så jag har fattat att videoskärmar och grejer är en del av dansmusiken när den framförs live. Så även ikväll. Dock var de enorma skärmarna ersatta av en widescreen-TV eftersom Mitt Andra Hem inte riktigt är anpassat för spelningar av den här typen. Men vad spelar det för roll när vi en människa som Mr. Suitcase (aka Billy Rimgard) som gör det bästa av situationen. Han sade själv efteråt att spelningen varit "typ 25 minuter av tekniska problem", men det märkte i alla fall inte jag någonting av. Det var nämligen alldeles fantastiskt. Jag trodde i min enfald inte att det kunde bli så upphetsande att se en kille stå och headbanga lätt, dra i några reglage och sjunga en strof då och då. Men jisses, så fel jag hade! Det var verkligen hur bra som helst från början till slut. Och avslutningen med "While we're learning to forget" var nog det bästa på länge. Sedan måste jag ge en grym eloge till Sanna Fischer som sjöng sagolikt fint i de få låtar hon fick medverka i. Tyvärr fick hon inte det tack hon förtjänade efter konserten, det är väl min enda invändning, eftersom spelningen i övrigt var alldeles smashing.

Vet någon vad den andra låten på konserten hette och var man får tag på den? Billy sjöng någonting typ "We don't have to go home" och den var verkligen sjukt bra.

När allt är sådär underbart.

noreply@blogspirit.com () — Wed, 26 Apr 2006 13:45:00 +0200

Kalle J Live!
Kalle J
Klubb Shaktar 060414

Jag tar det för givet att du älskar Kalle J. Om du inte gör det har du något allvarligt fel i huvudet. På riktigt. Eller kanske inte, men jag klassar dig ändå som en andra klassens människa. Kalle är nämligen det finaste som hänt svensk popmusik på precis hur länge som helst, det är jag övertygad om. Jag har verkligen älskat Kalle sedan Shaktar la upp "The Reliable Paper" som veckans mp3, jag har skickat rena kärleksförklaringar till Kalle via mejl och nu har jag också fått träffa honom "live" för att säga hur mycket jag älskar hans musik.

Nu var det så att Shaktar ordnade fest på långfredagen (årets längsta dag för övrigt). Kalle J skulle spela live, och jag var där. Det var verkligen en underbar kväll, men det har jag redan tagit upp här på bloggen. Nu var det ju så att Kalle spelade live på Mitt andra Hem. Scenen var en liten upphöjning av dansgolvet och en förlängning av toakön. Där stod han alltså, en nitton(tjugo?)årig kille från Västerås med en mikrofon och musiken strömmande från DJ-anläggningen. Vad är det för bra med det? undrar ni säkert. Ja du, jag säger bara: Kalle. En så kärleksfull kille är det svårt att hitta. Han stod verkligen bara på scenen/i toakön och blundade och sjöng de där låtarna som man hört så många gånger i mp3-format. Men vem vill ha mp3 när man kan se det live? Det var dans och fest och Kalle kramade verkligen ur varenda känsla som man kramar ur en trasa. Jag minns inte riktigt alla låtar, några hade jag aldrig hört förut, men han körde Vända Allt och Jävla Ungdomar, det räcker för mig. Jävla Ungdomar var verkligen sådär fantastisk som man kan tänka sig den när man lyssnar på mp3:n. Och Vända Allt, den ska vi inte ens tala om. Om Ratata behövde upprättelse så har de fått den nu, genom Kalle J.

Det enda problemet var väl att konserten var alldeles för kort, men det hade den varit oavsett hur lång den hade varit. Jag gav i alla fall Kalle en kram efteråt, det förtjänade han definitivt. Sedan dansade vi några timmar till. Kanske har det här lite homoerotiska vibbar, men ibland känner jag verkligen att det är jag och Kalle, vi mot världen (Nej, jag vill inte bli ihop med Kalle J, jag bara älskar hans musik.jag är dessutom redan gift med Håkan Hellström).

Alltså, har du inte hört Kalle än (hur kan du ha missat honom?) så kan du kolla upp hans Myspace, hans Pure Volume-sida (enda stället där du kan hitta Jävla Ungdomar, den heter "Undefined". LADDA HEM FÖR FAN) eller Shaktar (kolla under veckans mp3)

Förstoringsglas och blod

noreply@blogspirit.com () — Sat, 12 Nov 2005 12:00:00 +0100

Plutten ett och Plutten två
Daniel Boyacioglu & Fredrik Bergström
Konsert, Örebro 11/11

Ibland behöver man ett wake-up-call. Igår var det Daniel Boyacioglu som gav mig ett.

Visst, jag hade gått för att se Robyn, och hon var magisk. Det kanske kommer en recension senare. Men Daniel Boyacioglus totalt utflippade show är det jag vill skriva om just nu. Han gick på scenen utan att någon visste vad som hände, bad om en applåd och sedan satte allt igång. han stod och sjöng/skrek/talade till ett ganska fint gitarrkomp. Han upprepade fraser, han skrek om förstoringsglas, han reciterade texter från hans pappas begravning och han såg allmänt konstig ut. Han var verkligen helt off, han såg inte ut som man vill att en poet ska se ut, han talade inte som en poet, han dansade defintivt inte som en poet. I publiken satt det barnfamiljer som säkert undrade vad de hade tagit med sina barn på. Förhoppningsvis fick de med sig något hem. Daniel Boyacioglu berörde. De flesta skrattade, vissa tyckte nog bara att han var lite söt och rätt så dum i huvudet. Jag tyckte mest att han var genialisk. Han var precis vad Örebro och Sverige behövde en tråkig novemberfredag, en helt whacko kille med en stor dos självdistans, en som säger till oss att poesi inte behöver vara pretentiöst och jobbigt, det kan faktiskt vara enbart kul. Och Daniel Boyacioglu har roligt, förbannat roligt. han står och säger självklarheter men ändå känns det aktuellt och så jävla rätt. Vi vet liksom redan att blodfläckar är svåra att tvätta bort, men ändå känns det inte tråkigt och förutsägbart.

Jag älskade Daniel Boyacioglu i alla tonarter (eller avsaknaden av dem). Vi behöver killar som Pete Doherty (en dag ska jag sluta tjata om honom) och Daniel Boyacioglu, människor som utmanar vår syn på saker och ting. Pete Doherty gör cirkus av musikvärlden, Boyacioglu slår sönder begreppen om poesi. Vad är egentligen poesi, hur ska vi läsa, ska vi lyssna på musiken eller texterna, hur ska vi tolka honom egentligen? Jag tror inte att vi ska tolka för mycket, eller som han själv sade:

"Använd inte förstoringsglas när ni läser min dikt, jag använde det inte när jag skrev det".

Back to the roots

noreply@blogspirit.com () — Wed, 09 Nov 2005 16:00:00 +0100

P3 Live 8/11 2005
KRS-1
Konsert, Köpenhamn

This is real hiphop!
This is real hiphop!
This is real hiphop!

De orden ekar fortfarande i mitt huvud. Jag har lyssnat på konserten i realplayer tre gånger sedan gårdagskvällen. KRS-1 tog över min radioapparat fullständigt. Jag hade slölyssnat på musikjournalen innan samtidigt som jag skrev på min uppsats, men när 21-nyheterna var slut gick det inte längre att skriva. KRS-1 tog över helt enkelt. Jag vet inte hur många gånger de skrek "This is real hiphop" under konsertens gång, men det gör liksom ingenting, eftersom de inte ljuger. Det här är verkligen hiphop i dess renaste form, långt ifrån stadionspelningar med 50Cent och eminem, långt ifrån enorma hus, långt ifrån "bitches and riches". På scenen i Köpenhamn står några killar som bara älskar att göra riktig hiphop, som vet varifrån de kommer och som fortfarande älskar sin musik och aldrig skulle kunna tänka sig att göra ett TV-spel och en film med samma namn som deras debutalbum.