Pop och skit

Himmel Blå Himmel Blå
Håkan Hellström
Låt 2003

Ni har säkert fattat att jag håller Håkan Hellström högre än livet. Kanske är det en pop-klyscha, kanske borde jag lägga ner, kanske finns det saker som är större. Jag kunde inte bry mig mindre. De glädjechocker han skänker mig på daglig basis är värda mer än varje ny Thin white duke-mix, Mr. Suitcase-mp3 och Shaktar-recension tillsammans (Jag älskar verkligen TWD, Mr.S och The Schack, så ni fattar hur mycket Håkan betyder). Håkans debutalbum är fantastiskt, kanske det bästa, tvåan är magiskt, tredje plattan var finast 2005, fyran blev finast i slutet av året. Men det finns ett spår som är bättre än allt annat, och det ligger inte ens på ett album.

Himmel Blå, Himmel Blå är B-sidan på Mitt gullbergskajparadis-singeln och är verkligen det finaste Håkan har spelat in. Det är två minuter och fyrtiotre sekunders ren och skär njutning. Här finns alla ingredienser som gjort Håkan till den störste, det finns medryckande rytmer, finfina melodier och ett sjujävla sväng. Just här och just nu behövs det inte mer. Absolut inte. Håkan levererar verkligen den där känslan av vår som vi så gärna vill ha just nu. Efter vår långa vintervila behöver vi någonting, ett c-vitaminrus, en schysst bränna eller bara någonting obestämt underbart.

Vänner, det är faktiskt vår, till och med i Örebro! Sätt på den här låten, gå ut i solen, ät en glass, bli kära, strunta i allt och var glada, var glada, var glada. Lova mig det!

Auf Deutsch
Tanzmusik

Låt 2006

Alltså, det var bara det som fattades. Efter all denna eurodisco, allt glitter, Cat5, Indierave, Popkryssningar och nördkulten fanns bara ett heligt förbund kvar att bryta: Tyskland och Tyskan. TYSKLAND! Hör själva, smaka på ordet. Det sista förbjudna, men nu har det alltså hänt. Den sjunde ängeln har blåst i sin trumpet, de fyra ryttarna sitter upp och vi bunkrar upp med Morrissey-singlar, tidningen Pop, Jan Gradvall och allt annat vi behöver för att skydda oss. Men likt förbannat är den där. Tyskan, det fulaste språket av alla, de fulaste människorna av alla med den värsta historien. Men ändå är vi där idag. Det är coolt att vara i Berlin, Bayern München anses vara ett ganska attraktivt spelande fotbollslag och det är coolt att rabbla prepositioner som styr dativ på dansgolven runtomkring Sverige (kanske inte det sista, men ni fattar).

Nu finns alltså Tanzmusik, två tjejer från någonstans i Sverige som har gjort en slagdänga på tyska. Det låter Tyskland, men utan att lukta nazism. Ändå har jag lite svårt att gilla det. Jag har, som de flesta andra, ett tysklandsfilter som säger till så fort någonting låter tyskt. Det liksom känns i ryggraden att ”det här känns inte helt okej, slå på någonting svenskt och genuint istället”. Men jag tvingar mig lyssna ordentligt några gånger. Och jag gillar det, jag gillar det ordentligt. Kanske bara för en kväll, kanske bara för kitschvärdet, men ändå. Jag gillar det verkligen just nu.

Någonstans vill jag ändå att hela denna tyskgrej ska ebba ut i ett ingenting, att vi ska glömma Tyskland ännu en gång och återgå till våra nordiska grottor fyllda med självgodhet, där vi namedroppar Popsicle, Kalle J, Vapnet, Mr. Suitcase och alla andra säkra kort. Men någonstans vill jag ändå att Tysklandstrenden håller i sig en stund, bara så att vi blir påminda om att Tyskland faktiskt har gjort någonting bra, inte bara dödat en massa oskyldiga och startat världskrig. Bra så.

Sambassadeur!!!

Herreminskapare vilken låt. Text kommer, lyssna först! 

Scattered Pearls
Casiotone for the painfully alone
Låt 2006

Jag minns en jul för en herrans massa år sedan. Hela släkten hade som vanligt samlats hemma hos oss för att äta alldeles för mycket onyttig mat, kolla på Kalle Anka och öppna julklappar (som jag traditionsenligt lagt under granen dagen innan efter det att pappa tagit in granen, svurit lite (eftersom den stacks så förbannat) och hela familjen klätt den med kulörta kulor). Den här julen (-92?) var det så att min kusin fick en Casiosynt, ni vet en sån där enkel som bara de coolaste killarna hade. Det fräckaste var egentligen inte spelmöjligheterna, det häftigaste var lätt att man kunde lyssna på Whams ”Wake me up before you go-go”. Jag tror vi satt med den där synten i tre dygn och lyssnade på samma melodi. Såhär i efterhand var det kanske inte så coolt, men ändå.

Vart vill jag då komma med det här? Tja, ingenstans egentligen, mest en massa minnen kring namnet ”Casiotone for the Painfully Alone”, kanske också en introduktion till det faktum att CFTPA använder just Casiosyntar när han spelar in sin musik. Nu vet jag inte om ”Scattered Pearls” låter så mycket Casiosynt egentligen, men det känns ändå som om Casiosynten är allestädes närvarande i musiken, som en fin tanke i bakgrunden. Han har tagit med sig det enkla från casiosynten in i studion, han har verkligen låtit begränsningarna bli någonting bra, han har verkligen dragit nytta av det dåliga och gjort någonting bra av det. Någonting mycket, mycket bra. Där mycket elektronisk musik fokuserar på utrustning har CFTPA fokuserat på att göra den finaste musiken på länge. Istället för att köpa datorer och syntar i tremiljoner-klassen tar han hjälp av det simplaste hjälpmedel han kunde hitta. Han skapar helt enkelt musik där de andra bara skapar teknik. Man säger ofta att den vackraste popmusiken inte skrivs i limousiner, men för uppdatera lite kan man säga att den finaste popmusiken idag inte skrivs på hyperflashiga dual-core super-cool double-cheeseburger G5 powerMacs, den skrivs på små Casiosyntar från leksaksbutiker. Kanske just precis en sån som min kusin fick i julklapp?

Cowboy
Chipz
Låt 2006

Ni har säkert inte hört låten, och jag klandrar er inte, den är nämligen skitdålig och går enbart omkring barnprogrammen på tv3 tidigt på morgonen (jag kollar alltid på Simpsons när jag äter frukost). Låten går ut på att två dansande tjejer sjunger om en cowboy och så är det två killar som är med av någon konstig anledning. Låten är verkligen så himla dålig. Den är till och med sämre än allt Markoolio slängt ur sig. Jag ska väl egentligen inte klaga, det är ju bara en barnlåt, singeln säljs för en tia och de som köper den läser nog inte det här. Men jag blir ändå bitter.

Jag trodde länge att popmusiken betydde något, att det inte bara var ett medel för att tjäna pengar. Men här bevisar de, denna nya "supergrupp" (med en medelålder på sjutton?) att musik verkligen bara kan handla om pengar. Videorna verkar vara gjorda före låtarna och medlemmarna bör vara ihopplockade (inget fel i det egentligen) för att "passa ihop". Nej, det här är verkligen marknadsanpassad musik som gör allt för att inte kännas, den gör allt för att vara så lite pop som möjligt. jag kan verkligen inte med de här utstuderade popgrupperna, där en blondin och en brunett samsas om utrymmet och två killar är med mest för att "vi ska ha två killar också".

Jag har inte riktigt förstått hela marknadsföringsgrejen med Chipz, men det verkar vara någon typ av historia kring gruppen, att de i videorna åker ut på äventyr och dödar monster etc. Fyfan så catchy... Och så uttänkt. Så fruktansvärt uttänkt. Men egentligen spelar det ingen roll om musiken är uttänkt, det som spelar roll är att musiken bara är så fruktansvärt dålig. Så fruktansvärt dålig. Dessutom vill de verkligen lura barn att tycka om skiten...

Alltså, jag har tjatat grymt mycket om Thin White Duke och hans remix av Mr. Brightside, men nu vetefan om jag inte gillar The Lindbergh Palace Club Mix (av samma låt, jag gillar övertydlighet) ännu bättre. Speciellt slutet av låten är helt, helt, helt jävla överdrivet fantastiskt. Robotrösten i slutet gör tamejfan hela låten. Eller det schyssta beatet som går igenom hela låten. Äh, lyssna istället. Den finns för mindre legal nedladdning lite varstans.

Jag orkar inte skriva någonting. Är någorlunda slut för tillfället. Ladda hem den här istället. Jag älskar den! (högerklicka och spara, dawg!)

Han har gjort den finaste låten på länge. Jag tror att det är han i alla fall. Rätta mig om jag har fel.

I don't want it
The Genuine Fakes
Låt 2006

Det här låter verkligen Popsicle. Sångaren försöker låta Popsicle, låtar försöker låta Popsicle, texterna försöker låta Popsicle. Och de lyckas hur bra som helst. Och jag älskar det. Förbehållslöst. Jag vet inte varför egentligen, kanske "for nostalgic reasons", för det är verkligen inte nyskapande på något sätt. Men oj va bra det är. Och jag vet, man ska vara så jävulskt nyskapande, man ska förakta allting gammalt, man ska älska det nya helt oreflekterat bara för att det är nytt. Speciellt som skribent (jag hävdar inte att jag är en skribent, mest en allmän iakttagelse). Men vad gör man om man älskar någonting bara för att det är bra, inte för att det är nytt? Äh, jag vet inte, jag tänker inte ljuga för er, jag gillar det grymt mycket. Det låter precis som en treminuters (nästan fyraminuters, faktiskt) poplåt ska låta, och det behövs inte mer, speciellt inte i slutet på mars när snön börjar smälta bort och våren till slut kan kämpa sig upp till ytan. För våren, det är gitarrpopens bästa årstid, och det är då jag lyssnar på The Genuine Fakes. Och Popsicle.

Thoméegränd
Vapnet
Låt 2006

Jag vet, allt är redan sagt, den är nedladdningsbar på Shaktar och jag vet inte vad jag kan tillföra. Trots detta vill jag skriva någonting om denna lilla poppärla. Det väldigt söta pianot, den trallvänliga gitarren och kanske framförallt den norrländska melankolin berör mig på något konstigt sätt. Jag borde inte bli det, det är liksom så förutsägbart. Men ändå. Den här låten illustrerar verkligen Östersund (jag har aldrig varit där, men jag kan tänka mig. Kalla mig gärna fördomsfull) och hur det är att åka genom eviga skogar för att till slut komma fram till staden och konstatera att "jaha, var det inte mer än såhär". Dessutom finns det fina körer i låten, sådant är alltid en bonus. Texten kan ju alltid diskuteras, jag menar, är det inte lite corny med rader som "Jag går sönder, Östersönder"? Jag vet ingenting om Norrland, men vapnet ger mig i alla fall en bild av hur det är att vara ung där. Det verkar sådär...

Annars är Mr. Suitcases remix på Le Sports nya väldigt, väldigt bra. Mer om den någon annan dag.

Förlåt detta korta och på intet sätt analyserande inlägg, men lyssna på Pregando-satsen ur Arvo Pärts Lamentate. Det är bara så fruktansvärt, fruktansvärt vackert. Jag vill ha den på min begravning. Men då ska man ha råd med orkester också! Hela stycket är alldeles marvellous, men i den här satsen känner man verkligen det Arvo Pärt vill åt, vår litenhet och hjälplöshet jämfört med det stora, kosmiska. Underbart och pretentiöst på samma gång, jajamänsan!